Venezuelas moderna historia har präglats av de enorma oljetillgångarna, landets välsignelse och förbannelse. Oljan lade grunden för den moderna statens framväxt och landets industrialisering. Men det var också korruptionen i oljans spår som ledde till det politiska systemets kollaps och banade väg för Hugo Chavez.

Exploateringen av olja leddes av nordamerikanska bolag och tog ordentlig fart efter andra världskriget. På 1970-talet kulminerade den oljefinansierade tillväxten. Levnadsstandarden var en av de högsta i Latinamerika och Caracas en modern huvudstad med en växande bekväm medelklass. Landet moderniserades, utbildningsväsendet byggdes ut, ett socialt skyddsnät skapades och en industrialisering inleddes bakom höga tullmurar. De två dominerande partierna, socialdemokratiska Acción Democrática och kristdemokratiska COPEI, kontrollerade statsapparaten och turades i princip om vid makten.

Men industrin och stora delar av näringslivet levde på statliga subventioner som skapade en artificiell ekonomi. Landets beroende av oljan minskade inte trots investeringar i stora industriprojekt och korruptionen spred sig både i det ekonomiska och politiska systemet. 

Trots tillväxten bestod också den skeva fördelningen av landets rikedomar och i den snabba urbaniseringen skapades stora slumkvarter i städernas utkanter. 

Efter våldsamma kravaller och upplopp i slutet av 1980-talet bröt det politiska systemet samman och de två traditionella partiernas kollapsade. Efter att ha deltagit i ett misslyckat kuppförsök och avtjänat fängelsestraff, ställde den före detta fallskärmssoldaten Hugo Chavez upp i presidentvalet 1998. Han vann en jordskredsseger och lovade att via en fredlig revolution förändra det politiska systemet i grunden och skapa ett land av jämlikhet och social rättvisa. 

Tack vare ett högt pris på olja har Chavez haft ekonomiska möjligheter att genomföra sociala investeringar och fattigdomen har minskat. Men samtidigt har brottsligheten ökat och den politiska polariseringen tilltagit.  

De politiska motståndarna anklagar Chavez för att driva landet mot en diktatur och arbetsgivarförbundet var tillsammans med centralorganisationen CTV till en början ledare oppositionen. Chavez anklagar IFS-anslutna CTV för att vara en del av det gamla korrupta politiska systemet och har skapat nya fackliga strukturer som av CTV anklagas för att vara marionetter till regeringen. 

CTVs ordförande Carlos Ortega, dömdes 2005 till 16 års fängelse, anklagad för att ha deltagit i kuppförsöket 2002 mot Chavez. Han rymde 2006 och fick politisk asyl i Peru året därpå.

Arbetsrättslagstiftningen främjar föreningsfrihet för alla löntagare med undantag för medlemmar av de väpnade styrkorna. Regeringen vägrar att erkänna CTV som centralorganisation för landets fackförbund och förhandlar istället med nybildade UNETE. Miljontals anställda saknar möjlighet att föra kollektiva förhandlingar och de politiska motsättningarna har lett till en mycket osäker situation på arbetsmarknaden. Rätten att förhandla kollektivt försvagas successivt och Arbetsmarknadsministeriet favoriserar regeringstrogna förbund.

Den av Chavez reformerade författningen förskriver fackliga val i slutet av varje mandatperiod, att fackliga ledares mandat inte kan förlängas och att valen måste ske i allmänna, direkta och slutna omröstningar. Detta uppfattas som en uppenbar inblandning i interna fackliga frågor och ILO har i flera år krävt att regeringen garanterar fackföreningarnas autonomi.

Uppdaterat januari 2012
Johan Schmidt

För mer information, kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org