1885 tilldelades Spanien Västsahara vid Berlinkonferensen, men först 1958 lyckades spanjorerna slå ner det sahariska motståndet. När Spanien till sist övergav Västsahara, vid Francos fall, styckades landet upp och huvuddelen ockuperades av Marocko, en mindre del i söder annekterades av Mauretanien.

Under 1960-talet växte motståndet mot ockupationen och 1973 bildades Frente Polisario. Med Polisarios bildande inleddes också den väpnade kampen för nationellt oberoende.

1978 lämnade Mauretanien södra delen av landet som då ockuperades av Marocko. Parallellt med att Polisario vuxit i styrka har Marocko avdelat allt större militära enheter för att möta befrielsearmén. De militära striderna har tvingat 150 000 västsaharier på flykt, de flesta till flyktingläger i sydvästra Algeriet, där också Polisarios högkvarter är beläget.

1991 inleddes en vapenvila. Planen var att det skulle hållas en FN-övervakad folkomröstning bland västsaharierna om vilket land de ville tillhöra. De politiska låsningarna kring en folkomröstning har förhindrat att folkomröstningen genomförts. Diskussionen gäller vilka som ska få delta.

Säkerhetsrådet antog ånyo 2003 enhälligt en resolution som innebär att en folkomröstning om Västsaharas framtid ska hållas senast 2008. Fram till dess skulle området få visst självstyre inom Marocko. Om inget skedde skulle frågan återföras till säkerhetsrådet. I oktober 2004 rapporterade Annan att inga framsteg hade gjorts. Säkerhetsrådet beslöt då att förlänga FN-styrkans mandat till i april följande år. 2007 tog FN nya initiativ och fick tillstånd förutsättningslösa samtal mellan parterna. Samtalen avbröts i april 2008 men återupptogs i augusti 2009. Samtalet har inte lett till någon lösning. I oktober 2009 ställde sig den socialdemokratiska kongressen bakom kravet på att erkänna Västsahara. Afrikanska unionen har erkänt Västsahara, vilket haft till följd att Marrocko valt att formellt stå utanför AU.

Utöver vissa fosfatfyndigheter kan det också finnas olja utanför kusten som gör området intressant. P.g.a. ökenklimatet måste det mesta av livsmedlen importeras. Befolkningen utanför städerna är nomader. Marocko kontrollerar handeln. Levnadsstandarden är betydligt lägre än i Marocko.

Det finns en facklig centralorganisation som arbetar i exil, Unión General de Trabajadores de Saguia el Hamra y Rio de Oro, UGTSARIO. I dag organiserar UGTSARIO alla sahariska arbetare inklusive enskilda hantverkare.

UGTSARIO delar in landets anställda i fyra grupper: Arbetare på slagfältet, arbetare i de ockuperade områdena, arbetare som emigrerat och arbetare i befriade områden eller flyktingläger. UGTSARIO organiserar anställda inom alla dessa grupper.

De flesta sahariska arbetarna är i tjänst hos ockupationsmakten Marocko och arbetar med byggnation av hus och vägar. Lönen är extremt låg. Värst uppges förtrycket vara för de som arbetar vid fosfatbolaget Fos Bucraa.

Kvinnorna från Västsahara har enbart möjlighet att arbeta med städning, som kokerskor, sekreterare, på nattklubbar eller som prostituerade. Majoriteten av kvinnorna är arbetslösa, men även bland männen ligger arbetslösheten på nära 50 procent.

UGTSARIO är i det närmaste en gren av den västsahariska befrielseorganisationen Polisario och är inte medlemmar i Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS.

Uppdaterad januari 2012
Kjell Kampe

För mer information, kontakta:
info@lotcobistand.org