Nyfikenhet om var Nilens källor fanns ledde engelsmännen till Uganda. Genom fördrag som gav särskilda privilegier till ett av de fyra kungadömena och dess ledare lyckades britterna få kontroll över området som 1894 blev en brittisk koloni. Privilegierna fanns kvar ända fram till självständigheten.

Uganda kan ses som ett skolexempel på de konsekvenser det brittiska systemet att "söndra och härska" fört med sig; när den brittiska kontrollen släppt har motsättningarna kommit i dagen och lett till förödande konflikter.
Bomull introducerades i början av 1900-talet, kaffe något decennium senare. Många arbetare och handelsmän immigrerade från Indien mellan 1890 och 1920. Vid självständigheten 1962 hade Uganda en väl utvecklad ekonomi, med utbyggd hälsovård och ett fungerande utbildningssystem men med inbyggda motsättningar mellan folken. Skilda kulturer och religioner underblåste de motsättningar det brittiska styret skapat. De politiska partierna kom att återspegla dessa motsättningar.

Ugandas förste president, Milton Obote blev alltmer desperat i försöken att behålla makten; han upplöste de traditionella kungadömena, staten tog kontroll över ekonomin och 1969 förbjöds oppositionspartierna. 1971 tog arméchefen Idi Amin makten i en kupp. Alla israeler och människor av indisk härkomst som kontrollerade en stor del av den kommersiella sektorn utvisades ur landet 1972. De människor som fick överta egendomarna blev Amins stöd. När ekonomin kollapsade och det började uppstå brist på varor förlorade Amin det folkliga stödet och ett skräckvälde med mord på oliktänkande bredde ut sig. Trots internationellt fördömande kunde Amin få vapen från såväl Sovjet och Libyen som Storbritannien och USA.

1978 ledde den kritiska situationen till myteri i armén. Amin försökte avleda uppmärksamheten genom att invadera Tanzania som med egen armé och ugandiska rebeller kunde störta Amin 1979. Genom val där mycket valfusk anses ha förekommit återtog Obote makten. Ett nytt uppror startades genom The National Resistance Movement (NRM), med Yowerri Museveni som ledare. Obote svarade med terrormetoder som påminde om Amins. 1986 segrade NRM och Museveni tog makten.

Endast ett parti "öppet för alla ugandier" tilläts och ett system för lokal styrning som skulle ge inflytande till alla byar infördes. De gamla partierna menade Museveni var baserade på etnisk och religiös grund, vilket missgynnade landet. Omvärldens uppfattningar av det ugandiska politiska systemet går isär. Stundtals anklagades Museveni för diktatur, medan andra menade att han funnit en ny intressant politisk struktur särskilt avpassad för afrikanska förhållanden.

Ett faktum är att mycket har hänt som förbättrat situationen i Uganda. Armén har respekterat de mänskliga rättigheterna i de lugna områdena.

IMF har berömt Uganda för sitt sätt att sköta sin ekonomi, men levnadsstandarden för vanliga människor har inte förbättrats, snarare har nedskärningarna i den offentliga sektorn ökat arbetslösheten. Uganda tillhör dock från 2009 inte längre gruppen av ”least developed countries”. Andelen kvinnor som deltar på de politiska mötena och som har förtroendeuppdrag har ökat kraftigt. 2005 hölls folkomröstningar om att införa flerpartisystem samtidigt som också presidentmakten skulle stärkas och begränsningen av antalet mandatperioder skulle tas bort.

Valen bojkottades av flera oppositionspartier. Kizza Besigye, Musevenis mest betydande motkandidat, fängslades i slutet av år 2005 och flera länder (bl.a. Sverige) har frusit inne delar av sitt bistånd till Uganda av oro för den politiska utvecklingen. Han släpptes dock och fick trots små möjligheter att bedriva en valkampanj 37% (mot Musevenis 59%) av rösterna i presidentvalet den 23 februari 2006.

Kriget i norra delen av landet mot den fundamentalistiska kristna gerillagruppen LRA (Lord’s Resistance Army) har pågått i större eller mindre omfattning sedan 2002. I oktober 2010 enades Sudan, Demokratiska republiken Kongo, Cetnralafrikanska republiekn och Uganda om att gemensamt bekämpa LRA. USA har också gett stöd till samordningen.

Ett annat jättelikt problem är den lavinartade ökningen av aids. Över en miljon ugandier bär på hiv, av vilka 25 000 är barn under 15 år, men Uganda har mobiliserat folket i kampen mot aids och anses ha lyckats minska spridningen. Ett lagförslag hösten 2009 som fördömts av människorättsorganisationer både nationellt och internationellt skulle ha inneburit att straffet för homosexualitet blev livstids fängelse och i vissa fall t o m dödstraff. Lagförslaget drogs dock tillbaka 2010.

Utrikespolitiskt har Uganda under Museveni fört en aktiv, för att inte säga aggressiv, politik och stött rebeller i Kenya och den kristna sidan i inbördeskriget i Sudan. Det senare har lett till sporadiska attacker från sudanesiska regeringssidan in i Uganda samt stöd till den fundamentalistiska kristna gerillagruppen. Från 1996 stödde Uganda rebellerna i Kongo som senare tog makten. Från 1998 deltar ugandiska militära enheter i det nya upproret mot president Kabila. Det militära engagemanget tär hårt på Ugandas ekonomi.

I motsats till de fackliga organisationerna i grannländerna Tanzania och Kenya spelade inte facket i Uganda någon nämnvärd roll i självständighetskampen. En orsak till detta var att två jämnstarka politiska partier byggde upp var sin facklig struktur och därmed splittrade den fackliga rörelsen.

I förhållande till regeringen spelar NOTU nu en oavhängig roll. Regeringens uppfattning är att facklig verksamhet är tillåten, på villkor att fackföreningsrörelsen inte blandar sig i politiska angelägenheter. NOTU:s verksamhet är också starkt inriktad på arbetsmarknadsfrågor, men det har inte hindrat dem från att kraftigt kritisera landets deltagande i Världsbankens och IMF:s strukturanpassningsprogram, vilket medfört att tusentals offentligt anställda förlorat sina arbeten. NOTU som har 146 000 medlemmar 2009 är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS.
Idag finns ytterligare en centralorganisation: Confederation of Free Trade Unions (COFTU). COFTU anklagar NOTU för att inte försvara arbetarnas villkor tillräckligt aktivt.

Under de senaste åren har facken inom flera sektorer upplevt ökande problem med att erkännas av arbetsgivarna, speciellt inom textil, järnvägs och hotellbranscherna. Endast ett av 16 textilföretag där facket har mer än de erforderliga 50% av de anställda som medlemmar har erkänt facket. Vid privatiseringar har avtal slutits mellan Finansdepartementet och de nya ägarna som tillåtit massavskedanden och totalt negligerat fackliga aspekter och krav.

Strejkrätten regleras på ett sätt som gör det mycket svårt att kunna strejka legalt. 2010 strejkade även bl.a. tjänstemännen i Kampala. Livsmedelsarbetare som strejkade för högre löner besköts av polis och flera arresterades.

Inför bildandet av en gemensam marknad för Östafrika har facken i Burundi, Djibouti, Etiopien, Kenya, Rwanda, Tanzania och Uganda inlett ett samarbete för att garantera att fackliga rättigheter skrivs in i överenskommelsen.

Uppdaterad januari 2012
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
info@lotcobistand.org