Frankrike styrde Tunisien från 1880-talet till 1956. I de första valen segrade befrielserörelsens ledare Habib Bourguiba. Förhållandet mellan Frankrike och Tunisien var spänt under många år då Tunisien stödde befrielserörelsen i Algeriet

1987 avsattes den då senile, 84-årige Bourguiba och ersattes av premiärministern Ben Ali som också tillhörde det styrande partiet Rassemblement Constitutionnel Démocratique (RCD). Tunisien förblev en enpartistat fram till 1989 då de första fria valen hölls. Valen 2009 som inte kan betraktas som fria gav president Ben Ali 90% av rösterna och en femte period som president. RCD fick också stor majoritet i parlamentet.

I december 2010 begick en ung gatuförsäljare självmord i protest mot urusla levnadsvillkor. Händelsen blev upptakten till den protestvåg som har svept över arabvärlden. Facket spelade en mycket viktig roll en den revolution som snabbt spred sig och i januari drev president Ben Ali i landsflykt. Han och hans familj dömdes i sin frånvaro i juni till livstids fängelse och att återbetala 66 miljarder dollar till staten. Landet leds nu av en interimsregering i avvaktan på att nyval. Dessa skulle ha hållits i juli, men valkommissionen har skjutit upp valen till oktober med motiveringen att nya partier behöver få mer tid. Det moderata islamistpartiet al Nahda har åter legaliserats. Läget i landet är fortsatt spänt med stora demonstrationer och strejker.

Tunisiens ekonomi är relativt diversifierad med en betydande jordbrukssektor, gruvindustri, olje- och energisektor, turism och tillverkningsindustri. EU är Tunisiens viktigaste handelspartner. Cirka 200 000 tunisier arbetar i Frankrike. Utlandsskulden är stor och arbetslösheten hög. Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot landet.

Arbetskraften är i allmänhet utbildad och nästan alla kan läsa och skriva. Däremot råder brist på yrkesutbildade tekniker, medan det finns ett överskott av utbildade medicinare och farmaceuter.
Efter flera försök som stoppats av den franska kolonialmakten bildades Union Générale Tunisienne du Travail (UGTT) år 1946.

1993 beslutade UGTT att stödja regeringens planer på privatisering av delar av den offentliga sektorn under förutsättning att de anställdas anställningsvillkor inte försämrades. Islamisterna hade under slutet av 90-talet en central position inom UGTT, men inflytandet har successivt försvagats. UGTT är landets enda centralorganisation och spelar en viktig roll i det tunisiska samhället. Mottot är "en fackklubb på varje arbetsplats".

UGTT var en mycket drivande kraft i den folkliga resning dec 2010 – jan 2011 som ledde till att president Ben Ali avsattes. UGTT har därefter fortsatt att driva på för en demokratisk utveckling. Organisationen satsar mycket på medlemsutbildning och jämställdhet är en prioriterad fråga. I mars 2011 grundades i Tunis ett nätverk för kvinnliga fackföreningsaktivister i arabvärlden.

UGTT som i juni 2007 hade 517 000 medlemmar är anslutet till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS. UGTT är också en aktiv organisation i andra internationella fackliga samarbetsorganisationer:

• Union Sindicale des Travailleurs Magrebiens Arabe (USTMA), för den västra arabvärlden,
• Confederation of Arab Trade Unions (ICATU),
• Organization of African Trade Union Unity (OATUU), en från IFS fristående afrikansk facklig samarbetsorganisation.

Fackliga rättigheter är garanterade i lag, men kränkningar av fackliga rättigheter är dock inte ovanliga, speciellt inte inom den privata sektorn. Efter revolutionen 2011 har dock kollektivförhandlingar förts och i augusti slöts ett omfattande avtal med höjning av löner för en halv miljon anställda inom både privat och offentlig sektor.

Uppdaterad augusti 2011
Kjell Kampe

För mer information, kontakta:
info@lotcobistand.org