Den tyska kolonin Togoland delades efter 1:a världskriget mellan Storbritannien och Frankrike. 1957 röstade invånarna i den engelska delen för att anslutas till Ghana. Den franska delen blev det självständiga landet Togo 1960.

Efter några år med parlamentariskt flerpartisystem grep Gnassingbé Eyadéma makten och förbjöd alla politiska partier. Eyadéma lyckades trots vissa eftergifter för demokratisträvandena att behålla makten till sin död i januari 2005 då han suttit längre än någon annan afrikansk president. I strid mot konstitutionen installerade militären hans son Faure Gnassingbé som ny president. Den starka reaktionen från främst Afrikanska Unionen, tvingade fram presidentval som hölls den 24 april 2005. I ett hårt kritiserat val utsågs Faure Gnassingbé till segrare.

Valet 2005 ledde till svåra oroligheter under lång tid. Under 2006 medlade Burkina Faso mellan regering och opposition för återskapa lugn i landet. I augusti 2006 undertecknades ett avtal och en valkommission inrättades som skulle förbereda demokratiska val. Parlamentsval kunde sedan hållas i oktober 2007. I val som betecknats som rättvisa och där alla oppositionspartier ställde upp segrade presidentens parti Rassemblement du Peuple Togolais, RPT. I september 2008 begärde oväntat premiärministern avsked. Den ny premiärministern Gilbert Houngbo arbetade tidigare som ekonom inom UNDP. Presidentval har skjutits upp flera gånger men hölls 2010 under jämförelsevis lugna former. Faure Gnassingbé återvaldes.

Huvuddelen av befolkningen arbetar inom jordbruket. Kakao, kaffe och bomull exporteras. Inom industrisektorn är utvinningen av fosfat en viktig exportvara. Fallande världsmarknadspriser och ökad konkurrens har skapat problem, som dock lättat något 2010. I december beviljades Togo det sista steget i den s.k. Parisklubbens skuldavskrivningsprogram som inneburit att stora delar av statsskulden avskrivits. Barnarbete är utbrett. Regeringen har satt en gräns på 18 år för att bli anställd som ’domestic worker’.

Fram till 1991 fanns det endast en laglig centralorganisation, Confédération Nationale des Travailleurs du Togo (CNTT) som var nära allierat med det styrande regeringspartiet. När Nationella Konferensen 1991 upphävde CNTTs särställning och frös organisationens tillgångar uppstod omedelbart en rad nya fackliga organisationer.

Snabbast växte Confédération Syndicale des Travailleurs du Togo (CSTT) som har 79 172 medlemmar och Union Nationale des Syndicats Indépendants du Togo (UNSIT) som har 8 061 medlemmar. CNTT som idag är partipolitiskt obunden har 35 000 medlemmar. Från mitten av 90-talet finns ett fackligt paraplyorgan, Intersyndicale, där alla centralorganisationer utom UNSIT, deltar. CNTT, CSTT och UNSIT är anslutna till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS.

En ny arbetsmarknadslag antogs 2006 som ger begränsad strejkrätt och rätt till kollektivavtalsförhandlingar. Lagen gäller i princip även i de ekonomiska frizonerna (EPZ), men det har inte fungerat i praktiken. 2009 bildades dock två fack i EPZ. 2011 hotade hälsoarbetarna med strejk närderas löner inte utetalats på flera månader.

Transportarbetarnas fack och hamnmyndigheterna anordnade i februari 2009 en stor HIV/Aids-information i samband med firandet av alla hjärtans dag i Lomés hamn – en upptakt till att använda olika evenemang för att nå ut med information.

IFS regionala organisation för Afrika flyttade 2009 sitt högkvarter från Nairobi i Kenya till Lomé. Lärarinternationalen och Internationalen för stats- och kommunalanställda har också sina Afrikakontor i Lomé.

Uppdaterad januari 2012
Kjell Kampe

För mer information, kontakta:
info@lotcobistand.org