Efter decennier av krig, lång fredsprocess och slutligen en folkomröstning utropades Sydsudan som självständig stat den 9 juli 2011. Landet är extremt fattigt, saknar nästan helt infrastruktur och har många inre konflikter. Den största tillgången är stora oljefyndigheter. Facklig verksamhet bedrivs endast i ringa utsträckning.
Ända sedan Sudans självständighet 1956 har landet plågats av oroligheter och inbördeskrig mellan de muslimska och arabiska folkgrupperna i norr och de svarta och kristna i söder. Ett fredsavtal undertecknades i januari 2005. Sudan skulle i sex år utgöra en federation av södra och norra Sudan, därefter skulle en folkomröstning avgöra den framtida statsbildningen. Efter många problem och stor rädsla för att norr skulle sabotera folkomröstningen kunde den dock genomföras i januari 2011. Resultatet blev en förkrossande seger för självständighet. En övergångsförfattning antogs den 8 juli och den 9 juli utropades Sydsudan som självständig stat och blev FN:s 193:e medlem den 14 juli. Enligt författningen ska minst 25 procent av ministerposterns, tjänsterna i myndigheter och offentliga företag gå till kvinnor.
Sydsudan är republik med starkt presidentstyre. Den tidigare befrielserörelsen SPLM (Sudan People's Liberation Movement) har nu omvandlats till parti och dominerar politiken totalt. Landet är indelat i 10 delstater. Parlamentet har två kamrar; den lagstiftande församlingen och delstaternas råd. Fram till å 2014 består parlamentet av dem som valdes 2010 inklusive de som representerade Sydsudan i parlamentet i Khartoum. Presidenten har rätt att utse 20 parlamentsledamöter. I april 2010 hölls presidentval som vanns av SPLM:s kandidat Salva Kiir, med 93 procent av rösterna. Motkandidaten Lam Akol, som var emot snabb självständighet för södern fick 7 %. Mandatperioden är 4 år och presidenten kan omväljas obegränsat antal gånger.
Det nya landet brottas med enorma problem. Ekonomin är lagd i ruiner efter det långa kriget och helt beroende av bidrag. Största bidragsgivarna är Storbritannien, Nederländerna, USA och Norge (en ambassad för Norden planeras i Oslo). Avtal med Kina om stor investeringar har också träffats. Infrastrukturen är outvecklad (totalt 60 km asfalterade vägar). De flesta försörjer sig på jordbruk. Många problem kvarstår i förhållandet till Sudan; gränsen är oklar och man är bl.a. oenig om till vilket land den oljerika provinsen Abyei ska höra. Sydsudan saknar kust och det mesta av oljeexporten måste gå via Sudan. På längre sikt planeras en oljeledning genom Kenya. Landet har också potentiellt mycket bördig mark. Vita Nilen, vars vatten kan bli en tillgång i kontakterna med Sudan och Egypten i framtiden, formar norr om huvudstaden ett av jordens största våtmarksområden. Stridigheter med Sudan har fortsatt efter självstädnigheten och i februari 2012 beslöt Sydsudan att stoppa all produktion av olja i avvaktan på att en överenskommelse med Sudan om ersättning för oljetransporterna från Sydsudan till kusten kan träffas. Efter medling av bl.a. Sydafrikas förre presodent Tabor Mbeki undertecknas en överenskommelse i september 2012 och oljeproduktionen återupptas.
Sydsudan är en av få stater i Afrika som formellt förbjudit barnaga. Rättsväsendet har dock enorma brister. I november 2012 uppmanade ett antal människorättsorganisationer regimen att inte genomföra avrättningar av de 200 personer som är dödsdömda, ofta i rättegångar där de saknat försvarsadvokat.
En facklig centralorganisation Workers Trade Union Federation – Southern Sudan har inrättats, men det är oklart hur den fungerar. Initiativ för att få bukt med de grövsta formerna av barnarbete har tagits av lokala yrkesorganisationer.
Uppdaterad december 2012
För mer information, kontakta
