När väl den japanska ockupationen var över trodde koreanerna på en framtid i frihet. Men Korea blev snabbt en bricka i det kalla kriget. I norr dominerade Sovjet och i söder ställdes Korea under USA:s kontroll. Två skilda stater började formas. Den 25 juni 1950 anklagade FN:s säkerhetsråd Nordkorea för att attackera Sydkorea. FN-trupper, som i stort sett bara bestod av amerikanska styrkor, sattes in på sydsidan. Ett stilleståndsavtal tecknades 1953 och gränsen fastställdes till 38:e breddgraden, det vill säga där den gått före kriget.

Delningen av Korea är ett ohyggligt trauma för det sydkoreanska samhället. Nordkorea är det enda land som Sydkorea har en landgräns mot. Samtidigt är Nordkorea omöjligt att besöka. Efter Koreakriget följde en brutal militärregim som USA stöttade med ett massivt ekonomiskt bistånd. Presidenten och generalmajoren Park Chung Hee genomdrev i början av 70-talet den så kallade anti-kommunistlagen, som i stort sett förbjöd all opposition. Trots det växte motståndet främst från studenterna. Från mitten av 80- talet har Sydkorea successivt demokratiserats.

Det sydkoreanska ekonomiska undret har byggt på en interventionistisk statsapparat. Genom förmånliga krediter och en protektionistisk handelspolitik gynnade staten längre de sydkoreanska storföretagen. De stora företagen som Hyundai, KIA-Motors, Deawoo, Goldstar och Samsung gjorde under en följd av år enorma vinster. Grunden för det fackliga uppvaknandet var att de anställda krävde att få en större del vinsten. När nya fackliga företrädare krävde ordentliga lönelyft slöt snabbt stora grupper av de anställda upp.

1986 exploderade situationen på arbetsmarknaden och en våg av strejker sköljde över landet. På bara ett år ökade antalet vilda strejker från 278 till nästan 4000. I ett slag

ökade också antalet lokala fackföreningar från 3000 till 7000. Det viktigaste kravet i den militanta fackföreningsrörelsen var lönehöjningar. Den koreanska statens svar blev oerhört brutalt. Många stora arbetsplatser blev rena krigszoner. Våldsamma slagsmål utbröt mellan fackföreningsmedlemmar och polis. När dimmorna skingrats startade utrensningarna på företagen. Över 2000 fackligt förtroendevalda arresterades av polis och nära 5000 avskedades. För många människor blev repressionen en personlig tragedi. De gripna fick sitta i fängelse i upp till ett år. Av de fängslade och avskedade är det ytterst få som fick tillbaka sina arbeten.

Protestvågen under slutet av 80-talet kom att omstöpa den sydkoreanska fackföreningsrörelsen. Ett viktigt element i förnyelse blev bildandet av den nya fackliga centralorganisationen KCTU. Den nya fackliga rörelsen hade framför allt sin bas på landets stora företag, med stora lokala fackföreningar på varven och bilindustrin. Fortfarande är genomsnittsstorleken på KCTU:s lokala klubbar drygt 400 medlemmar. Även den radikala studentrörelsen var viktig för KCTU:s framväxt.

I slutet av februari 2008 tillträdde den nya presidenten Lee Myung-bak. Han tillhör det antifackliga partiet Hannara Dang och inledde omedelbart en radikal omprövning av politiken. Presidenten lade fram ett helt paket av reformer; mindre inflytande för facket, sänkta skatter för de rikaste, privatiseringar och bolagiseringar av offentlig verksamhet, högre avgifter i skolsystemet och en förskjutning från fasta anställningar till fler tillfälliga och osäkra anställningar. En omedelbar konsekvens av förslagen blev en mobilisering av fackföreningsrörelsen. Detta resulterade i sin tur i en ökad repression mot fackföreningsrörelsen. Efter tre korta fackliga strejker under våren och sommaren 2008 greps ledare för den sydkoreanska landsorganisationen KCTU och hela ledningen för landets metallförbund KMWU. Repressionen slog även mot den lokala fackliga verksamheten, bland annat arresterades styrelsen för facklubben vid Hyundais bilfabrik. Nu har de flesta av de fackliga ledarna blivit frisläppta, men det statligt dirigerade förtrycket av fackföreningsrörelsen fortgår. Ett nytt instrument för regeringen är uppluckringen av arbetsmarknadslagarna som gjort det enklare för arbetsgivare att anställda personal på korttidskontrakt, vilket i sin tur skapar är rädsla för att ta konflikt med arbetsgivaren. Den som protesterar riskerar att snabbt bli av med jobbet.

Vid sidan av KCTU finns den gamla fackföreningsrörelsen FKTU, som länge hade starka band till toppskiktet i den sydkoreanska statsapparaten. Under 1990-talet skedde dock en inre reformering av FKTU. År 1997 organiserade FKTU och KCTU en gemensam generalstrejk mot regeringens förslag till allt hårdare arbetsmarknadslagar. Sedan den aktionen har det funnits ett samarbete mellan de två fackliga centralorganisationerna, även om många åsiktsskillnader lever kvar.

Både FKTU och KCTU är idag medlemmar av Internationella fackliga samorganisationen (IFS). FKTU redovisar att centralorganisationen har 870 000 medlemmar och KCTU att man har 812 000 medlemmar.

För att utmana den politiska makten har medlemmar inom KCTU tagit initiativ till bildandet av två nya politiskt partier, varav Demokratiska arbetarpartiet, DLP, är det mest välkända. Partibildandet har dock inte blivit någon större framgång och partierna har fått få röster i det allmänna valet.

Mats Wingborg, uppdaterat 2010