Indonesien

Indonesien är världens fjärde folkrikaste land med nära 240 miljoner invånare. Det är också det land i världen som hyser flesta muslimer. Landet sträcker sig över ett gigantiskt område, men över hälften av invånarna bor på Java och omkring en femtedel på Sumatra. Den övriga befolkningen är spridd på 6 000 öar, varav Kalimantan, Sulawesi och Bali är de med störst befolkning.

Sedan general Suharto avsattes 1998 är Indonesien en demokrati där en långtgående organisationsfrihet och yttranderätt garanteras i lagen. Landet har på kort tid även genomgått en långtgående decentralisering. Många viktiga beslut fattas idag på provinsnivå. Ekonomiskt har landet fortfarande inte återhämtat sig från Asien-krisen 1997. Antalet utländska investeringar har sjunkit sedan rekordperioden 1992-1997. Arbetslösheten är hög och flera miljoner indoneser har lämnat landet och arbetar i Malaysia eller arabvärlden.

Korruptionen är gigantiskt problem. Med mutor går det mesta att köpa – från högre skolbetyg till utslag i domstolarna. Landets utlandsskuld är hög, men det har funnits ett starkt motstånd mot IMF:s krav på inre omstruktureringar. Detta har lett fram till att landet lämnat IMF, även om samarbetet med valutafonden ska fortsätta.

Flera separatistiska konflikter pågår i Indonesien. Mest inflammerad är situationen i Aceh på norra Sumatra. Där har den indonesiska militären gått till offensiv för att stoppa kravet på självständighet. Aceh är också den delen av världen som drabbades värst av tsunamin under slutet av 2004. Över 250 000 invånare i regionen beräknas ha omkommit i katastrofen. Ännu fler har fått sina hem förstörda och sina försörjningsmöjligheter spolierade. Andra konflikter pågår i Moluckurerna, Papua, Timor, Centrala Kalimantan och Centrala Sulawesi. De väpnade konflikterna har lett till etnisk rensning och skapat en ökad segregation mellan olika etniska och religiösa grupper. En halv miljon människor i Indonesien lever på flykt i sitt eget land.

Vid presidentvalet 2004 segrade utmanaren Yudhoyono. Det är dock oklart hur den före detta generalen kommer att ta sig an landets många problem med svag ekonomi, hög arbetslöshet, korruption och regionala konflikter.

På arbetsmarknadsdepartementet i Indonesien finns för närvarande drygt 70 registrerade fackföreningsrörelsen. Bara en mindre del av dessa är centralorganisationer. De flesta är förbund, varav många tillhör en registrerad konfederation. En relativt stor grupp av fackliga organisationer existerar dessutom bara på pappret. Några har rasat samman, andra har aldrig varit mer än ett centralt kontor.

Bland de fackliga konfederationerna finns sålunda enbart en handfull som det finns anledning att ta på allvar. Den äldsta organisationen är KSPSI, det vill säga en direkt fortsättning på den tidigare statskontrollerade fackföreningsrörelsen. Det inre sönderfallet av KSPSI har emellertid fortsatt och organisationen har splittrats flera gånger. KSPSI anger att organisationen för närvarande har omkring en halv miljoner medlemmar.

En facklig struktur som både består av gamla reformerade förbund och ett antal nybildade är KSPI. KSPI bildades 2003 och redovisar för närvarande att man omkring 3 miljoner medlemmar.

Svensk fackföreningsrörelse har för närvarande kontakt med flera fackförbund i Indonesien, varav de flesta är anslutna till KSPI. Stora medlemmar inom KSPI är bland annat det indonesiska lärarförbundet PGRI och metallförbund SPMI som har lokala avdelningar vid svenska företag som exempelvis SKF.

En facklig rörelse som vuxit fram helt vid sidan av den tidigare statligt kontrollerade rörelsen är SBSI. SBSI grundades 1992 och dess ledare blev fängslade och förföljda under diktaturen. Idag organiserar SBSI fackliga organisationer i de flesta av Indonesiens provinser och är den tredje största konfederationen. Under 2003 skedde dock en inre splittring av SBSI.

På nationell nivå finns ett antal olika trepartsorgan – bland annat för lönefrågor och konflikter på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsdepartementet har valt ut tre fackliga organisationer som ska vara representerade i organen – KSPSI, KSPI och SBSI. En annan betydelsefull grupp är det fackligt konsultativa rådet kopplat till parlamentet. Även i detta är numera bara tre konfederationer aktiva – KSPSI, KSPI och SBSI.

Kollektiva avtal förekommer i princip endast på företagsnivå. Men i de flesta företag finns inga avtal alls.

Fackföreningsrörelsen har tappat i numerär styrka under de senaste åren. En bidragande orsak är den tilltagande arbetslösheten samt att flera företag outsorcat produktionen eller lämnat landet och istället etablerat sig i Kina och Vietnam.

Ett annat skäl till att facket trängts tillbaka är den återkommande repressionen mot fackligt aktiva. En av de mest uppmärksammade konflikterna under senare år utspelade sig vid palmoljeföretaget Musim Mas i Pelalawan i Sumatra. Missnöjda arbetare bildade en lokal fackförening vid ett av företagets plantage. Företaget svarade med att avskeda de 701 fackliga medlemmarna. Dessutom vräkte man arbetarna från deras bostäder och sparkade ut de anställdas barn från skolorna. Företaget lyckades också få polis att gripa fem fackliga ledare och anklagade dem för att ha utfört vandaler på en fabriksport. De gripna arbetarna dömdes till fängelsestraff. Konflikten vid företaget Musim Mas ledde till omfattande internationella protester. Men företaget betalade 2006 de fattiga arbetarna för att inte driva frågan vidare, vilket också ledde till att de internationella kampanjerna avtog.

Två fackliga organisationer i Indonesien tillhör Internationella fackliga famorganisationen (IFS): KSPI och SBSI.

Uppdaterad februari 2008
Mats Wingborg

För mer information kontakta regionansvarig monica.hallberg@lotcobistand.org