Filippinerna

Filippinerna har inte genomgått samma ekonomiska uppsving som många andra länder i Sydostasien. Det finns ännu inga tecken på att fåtalsväldet, både inom ekonomin och politiken håller på att brytas trots att diktaturen avskaffades efter Marcos. Den fackliga arenan präglas av stor splittring med politiska, personliga och historiska orsaker. Nya
utbrytargrupperingar formeras ideligen.

I många länder i Sydostasien har ekonomierna drastiskt förbättrats under de senaste 25 åren. Filippinerna står dock vid sidan av den snabba utvecklingen och har definitivt halkar efter länder som Malaysia och Sydkorea. Många försök har gjorts att analysera orsakerna till Filippinernas ekonomiska misslyckande. Ett skäl till att utländska företag tvekar att investera i landet, trots att arbetskraften hör till den billigaste i Sydostasien, är bristen på elektricitet. Särskilt i Manilaområdet har energibristen slagit hårt mot industrin och bidragit till en kraftigt ökad arbetslöshet. En annan vanlig förklaring till problemen är den rådande sociala strukturen. Den lilla landägande eliten har överlevt såväl de spanska som de amerikanska kolonialperioderna, den japanska invasionen samt mer eller mindre arvsmässiga inhemska regimer sedan självständigheten. Denna överlevnadsförmåga har stoppat den politiska och ekonomiska utvecklingen. Trots införandet av allmän rösträtt och representativa organ är demokratin fortfarande begränsad.

Den filippinska överklassen fortsätter att ackumulera rikedomar genom monopol och karteller som skyddar den från konkurrens. Eller uttryckt på ett annat sätt: diktaturen
på Filippinerna har visserligen försvunnit. Men det finns ännu inga tecken på att fåtalsväldet, både inom ekonomin och politiken håller på att avbrytas. De gamla maktstrukturerna lever alltjämt vidare. I landet pågår också inbördesstrider, framförallt på ön Mindanao där den muslimskt orienterade gerillan MILF kämpar för ökad självständigt.

Sedan 2001 är Macapagal-Arroyo president. Hon stöds av en bred koalition av affärsmän, katolska kyrkan och flera folkrörelser. För att övertyga utländska affärsmän om att det är värt att investera i Filippinerna har Macapagal-Arroyo genomfört en rad liberaliseringar av ekonomin. Privatiseringen av elektricitetsindustrin har dock skapat stora folkliga protester, inte minst från fackliga organisationer.

Flera miljoner kvinnor från Filippinerna är migrantarbetare och jobbar utomlands som hembiträden eller inom vården. Även många män arbetar utomlands under långa perioder. En fjärdedel av alla sjömän i världen kommer från Filippinerna. Migrationen inneburit en åderlåtning på viktig kunskap. 85 procent av Filippinernas utexaminerade sjuksköterskor arbetar utomlands. Även många läkare arbetar utomlands – men då inte som läkare utan som sjuksköterskor. Stora mottagarländer av migrantarbetare från Filippinerna är bland annat Saudiarabien och USA.

Den filippinska arbetskraften består av drygt 35 miljoner personer. Av dessa är mellan 30 och 40 procent sysselsatta i jordbruket. De fackliga organisationerna har sin bas bland personer med anställningar inom industrin och servicenäringarna. Totalt organisationsgraden omkring fem procent. Antalet kvinnliga anställda har ökat successivt. Många kvinnor har fått arbete inom textilindustrin, inom den elektroniska industrin och i de ekonomiska frizonerna.

Den fackliga rörelsen är extremt splittrad. En förklaring är att den filippinska arbetsrätten försvårar facklig organisering. För att få rätt att förhandla måste en fackklubb ha stöd av en majoritet av de anställda på arbetsplatsen. Var femte år organiseras nya lokala fackliga val. Konkurrerande organisationer försöker övervintra på arbetsplatserna och hoppas att vinna nästa val. Ett annat skäl till den fackliga splittringen är att vissa av organisationerna är starkt partipolitiserade, därav har den fackliga splittringen blivit en konsekvens av den politiska splittringen.

I Filippinerna idag finns tio fackliga centralorganisationer, över 100 fackförbund och över 10 000 registrerade lokala fackföreningar. Den fackliga centralorganisation som uppger flest medlemmar är högerinriktade TUCP (Trade Union Congress of the Philippines). Organisationen bildades 1975 och tilläts verka fritt under Marcos-diktaturen. TUCP är också den enda av de facklig centralorganisationerna som tillhör FFI (Fria Fackföreningsinternationalen).

TUCP organiserar både offentligt och privat anställda. Andra fackliga rörelser på Filippinerna betraktar TUCP som en ”gul” organisation, det vill säga styrd av regeringen och företagen. Samtidigt erkänner även kritikerna att det finns lokala fackföreningar inom TUCP som fungerar demokratiskt och inte är ekonomiskt korrupta.

1980 bildades en oberoende facklig centralorganisation, KMU-Kilusang Mayo Uno, i protest mot att andra fackliga organisationer inte vågade ta strid mot diktatorn Marcos
antifackliga lagstiftning. KMU blev den näst största centralorganisationen men den splittrades 1992. De som bröt sig ut kritiserade det starka sambandet mellan det maoistiska kommunistpartiet CCP och KMU. Ganska snart kom dock även utbrytarna att gå skilda vägar. En gruppering företrädder en mer revolutionär linje, en annan gruppering står för en mer reformistisk linje. Ur utbrytargruppen ur KMU har därför två nya centralorganisationer bildats, det revolutionära NCL (National Confederation of Labor) och det reformistiska BMP.

En annan ny centralorganisation bildades 1986, LMLC (Lakas Mangagawa Labour Center) som ett alternativ till både TUCP och KMU. Målet var att bygga ett fackligt center av partipolitiskt obundna förbund. Även LMLC har dock drabbats av inre splittring. 1996 lämnade ett antal förbund organisationen och bildade ännu en facklig centralorganisation, APL (Alliance of Progressive Labor).

AFL har många medlemsförbund inom den informella sektorn, bland annat för gatuförsäljare och tricycleförare. Därutöver finns ett antal facklig centra som endast är inriktat på delar av arbetsmarknaden. Ett sådant är CIU som organiserar fackligt anställda inom den offentliga sektorn.

Över 2000 medlemmar i svenska fackförbundet Kommunal skickade 2006 ett protestbrev till den filippinska presidenten med anledning av det våld som riktats mot fackligt aktiva inom den offentliga sektorn. Till dem som utsatts för förföljelsen hör Annie Geron, generalsekreterare för den offentliga sektorns fackförbund PSLINK. Under flera års tid har hon utsatts för hot och trakasserier. Sedan 2001 har 64 fackligt aktiva mördats. Därutöver rapporteras om ytterligare 982 fall av kränkningar av de fackliga rättigheterna, däribland misshandel, trakasserier och kidnappningar.

En bok som ger djuplodande kunskaper om den fackliga situation i Filippinerna är "Filippinsk vardag – från daghem till politik", skriven av Lennart Johansson och utgiven av Samarbetsgruppen för fackligt utvecklingssamarbete i Västsverige, 2002.


Uppdaterat januari 2007
Mats Wingborg