Uruguay

Uruguay var en av de första välfärdsstaterna i världen. Redan på 1920-talet lades grunden med en väl utbyggd skola, sjukvård och socialförsäkringssystem. Välståndet finansierades av en omfattande export av kött och jordbruksprodukter till USA och Europa. Men landets beroende av den ensidiga produktionen ledde också till ekonomisk kris som följdes av politisk diktatur. Fackföreningsrörelsen tillhör kontinentens äldsta och traditionellt starkaste men har försvagats kraftigt de senaste åren.

Trots att Uruguay aldrig exploaterades på samma sätt som övriga Latinamerika, har kolonialtiden präglat landets utveckling. Indianbefolkningen utrotades nästan helt av de spanjorerna och när de koloniala myndigheterna under 1700-talet fördelade jorden lades grunden till ett fåtal stora jordägares makt.

Uruguays befolkning domineras av europeiska ättlingar, framförallt spanjorer och italienare. Politiskt har det varit ett relativt stabilt land dominerat av två traditionella partier, De Röda (los Colorados) och De Vita (los Blancos). Blancopartiet hade sin förankring på landsbygden, bland de ofta konservativa jordägarna och kyrkan, medan Coloradopartiet fick stöd av den framväxande liberala medelklassen i städerna.

Tack vare en blomstrande export av kött och jordbruksprodukter till USA och Europa kunde Uruguay under 1920 och 30-talen bygga ut ett socialförsäkringssystem som fortfarande är ett av Latinamerikas bästa. Hälsovården och utbildningen var gratis, pensionsåldern låg och det fanns ett omfattande arbetslöshetsunderstöd.

När köttpriserna sjönk på världsmarknaden i slutet på 1950-talet drabbades landet av en svår ekonomisk kris. Regeringen införde en ekonomisk åtstramningspolitik, vilket ledde till sänkt levnadsstandard och ett växande missnöje. I början av 1970-talet infördes undantagslagar och censur. Oppositionella greps och torterades i försöken att slå ned strejker och bekämpa små gerillagrupper.

1973 upplöste militären parlamentet och Uruguay gick in i ett drygt decennium av diktatur. Under militärdiktaturen var såväl politisk som facklig verksamhet förbjuden och pressen censurerades hårt. Oppositionella fyllde landets fängelser, tortyr var mycket vanligt och stor del av befolkningen gick i exil, varav många kom till Sverige. I mitten av 1980-talet tvingades militären bort och landet blev åter en demokrati. I mars 2005 vann en vänsterkandidat, Tabaré Vázquez, för första gången presidentvalet. Han hämtade flera av regeringens ministrar från fackföreningsleden.

Trots en viss försvagning av välfärden under militärdiktaturen och på senare år på grund av den ekonomiska åtstramningspolitiken är levnadsstandarden i Uruguay fortfarande högre än i många grannländer och andelen fattiga den lägsta i Latinamerika.

Det fackliga arbetet har långa traditioner i Uruguay. 1886 hölls den första arbetarkongressen och fackföreningarna utvecklades tidigt till en viktig politisk maktfaktor. Länge var nära hälften av den yrkesverksamma befolkningen fackligt organiserad. Men den ekonomiska krisen och interna politiska stridigheter har reducerat anslutningsgraden markant.

Fackliga rättigheter respekteras mer än i de flesta av dess grannländer. Arbetare åtnjuter strejkrätt, dock undantar denna rättighet många yrken som betraktas som samhällsnödvändiga, bland annat delar av sjukvården.

Man behöver endast vara 14 år gammal för att arbeta i Uruguay, en åldersgräns som är lägre än den internationella normen föreskriver. Det förekommer utbrett barnarbete inom gatuförsäljning och jordbruket.

Landsorganisationen PIT-CNT (Plenario Intersindical de Trabajadores - Convencíon Nacional de Trabajo) samlar majoriteten av de fackliga organisationerna. Det största förbundet organiserar de kommunalanställda tjänstemännen och arbetarna.

Uppdaterat januari 2008
Johan Schmidt

För mer information kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org