Nicaragua

Från att ha varit en symbol för hoppet om förändring efter revolutionen 1979 har Nicaragua allt mer blivit en hopplöshetens symbol. Landet är nu ett av de fattigaste och mest skuldsatta länderna i Latinamerika. Den sammanlagda utlandsskulden är tre gånger så stor som landets BNP. I november 2006 valdes den före detta revolutionsledaren Daniel Ortega åter igen till president.

När Nicaragua befann sig i statsfinansiellt kaos i början av 1900-talet, ingrep USA militärt och hjälpte en konservativ regering till makten. Med amerikanskt stöd slogs ett par upprorsförsök från liberalernas sida ned vid mitten av 1920-talet. En av upprorsledarna, Augusto César Sandino, vägrade kapitulera och fortsatte att bekämpa USA:s styrkor.

USA:s ingripande banade vägen för familjen Somoza som sedan styrde Nicaragua under 45 år. Anastasio Somoza grep makten 1936 genom en statskupp och följdes sedan av sönerna Luis och Anastasio. Familjen berikade sig själva och kväste all politisk opposition med brutala metoder.

En motståndsrörelse inspirerad av Augusto Sandino började föra en väpnad kamp mot diktaturen. Den 19 juli 1979 kunde Sandinistiska fronten för nationell befrielse (FSLN) tåga in i huvudstaden och driva ut familjen Somoza.

FSLN förstatligade banker och andra viktiga ekonomiska institutioner, genomförde en radikal jordreform samt stora satsningar på hälsovård och utbildning. Den nya regimen erhöll stort internationellt stöd men relationerna till USA försämrades snart när sandinisterna visade sig föra en socialistisk politik. Många Somozaanhängare och medlemmar av nationalgardet bildade en gerillaarmé, contras, vars mål var att störta sandinistregimen och som snabbt fick stöd av USA.

Efter inbördeskrig och ekonomisk kris på 1980-talet inleddes en viss ekonomisk återhämtning. 1980-talets hyperinflation försvann och ekonomin stabiliserades och började växa igen. Men trots en god tillväxt under 1990-talet fortsatte landets allvarliga kris. Den stora skuldbördan och beroendet av internationella långivare gör regeringens ekonomiska handlingsutrymme mycket begränsat.

Nicaragua är ett av världens mest biståndsberoende länder. Statens intäkter är mindre än det totala biståndet till landet. 80% av befolkningen lever i fattigdom, 54% i extrem fattigdom. Barnarbete är på frammarsch i landet, på grund av utbredd fattigdom på landsbygden och den låga utbildningsnivån.

De senaste åren har regeringen satsat hårt på att skapa nya jobb i de så kallade maquila-fabrikerna i ekonomiska frizoner. Arbetarna, främst kvinnor, tvingas arbeta långa arbetspass i dålig arbetsmiljö. De som försöker bedriva facklig verksamhet löper stor risk att avskedas och svartlistas. Fackföreningsrörelsen är dessutom politiskt splittrad och försvagad av korruptionsanklagelser.

Alla anställda i offentlig och privat sektor, med undantag för militär och polis, får bilda och ansluta sig till fackföreningar. För att bilda en fackförening krävs minst 20 personer.
För att en strejk skall godkännas måste minst 50% plus en av organisationens samtliga medlemmar rösta för den. Innan en strejk kan ske måste den fackliga organisationen ha godkännande från Arbetsministeriet och medlingsprocessen måste ha uttömts. Denna process tar cirka sex månader vilket gör lagliga strejker nästan omöjliga. Sedan 1996 har endast en laglig strejk genomförts.

Rätten till kollektiva förhandlingar är inskriven i arbetsmarknadslagstiftningen, som säger att företag som är i konflikt med sina anställda måste förhandla med fackföreningen.

Uppdaterat januari 2008
Johan Schmidt

För mer information kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org