El Salvador

El Salvador genomled ett blodigt inbördeskrig mellan 1980 och 1992 och håller fortfarande på att hämta sig från kriget. Fattigdomen är utbredd och klyftorna mellan de fattiga och de rika är djupa. Ekonomi har traditionellt byggt på kaffeexport men på senare år har sammansättningsfabrikerna, så kallade maquilas, blivit allt viktigare.

El Salvador är stort som Småland och har präglats av en stark jordkoncentration. Redan på 1880-talet satsade makthavarna på att bygga upp ekonomin kring export av kaffe. Staten gav jordägare stora förmåner och under en period ägdes tre fjärdedelar av all jordbruksmark av två procent av befolkningen. Satsningen på storgods slog också sönder de traditionella indianska samhällena där jorden ofta brukats kollektivt.

1930-talets ekonomiska depression innebar drastiskt fallande inkomster från kaffeexporten. Samtidigt hade den framväxande arbetarklassen i städerna börjat ifrågasätta det rådande styrelseskicket med enväldiga presidenter. Fackföreningar började ställa krav på demokrati och sociala reformer.

Spänningarna på landsbygden och kraven på reformer ledde till en revolt 1932 anförd av kommunistpartiets grundare, Farabundo Martí. Upproret slogs brutalt ned och upp till 30 000 personer, många indianer, dödades av armén. Händelsen ledde till skapandet av en stark centralstyrd statsapparat med stort militärt inflytande. Upproret gav också inspiration och namn till den allians av gerillagrupper – Fronten Farabundo Martí för Nationell Befrielse (FMLN) – som 1980 inledde en ny revolt.

Under hela 1980-talet trasades landet sönder av inbördeskriget. Cirka 75 000 människor beräknas ha dödats och över en miljon människor tvingades överge sina hem.
Sedan fredsavtalet 1992 har stora institutionella reformer gjorts inom den politiska sfären, statsapparaten och rättsväsendet. I inget annat land i Latinamerika har en före detta gerillarörelse uppnått en så stark ställning i partipolitiken som FMLN. Partiet tillhör de två största i parlamentet och besitter mängder av borgmästarposter, bland annat huvudstaden San Salvador.

De demokratiska institutionerna är dock fortfarande svaga och de stora sociala klyftorna består. Landets grundläggande problem; den marginaliserade landsbygdsbefolkningen, arbetslösheten, bostadsbristen, miljöförstöringen, brottsligheten, bristande hälsovård och den låga utbildningsnivån kvarstår.

Föreningsfrihet råder för anställda inom privat sektor och i självständiga statliga myndigheter. Alla offentliganställda i självständiga organ som exempelvis allmänna sjukhus, saknar dock rätt att bilda eller gå med i fackföreningar och får inte förhandla kollektivt.

Efter en lång facklig kampanj ratificerade regeringen till slut ILO:s konventioner 87 och 98 år 2006. Men de har ännu inte trätt i kraft eftersom ratificeringen är kopplad till vissa förändringar i författningen som måste godkännas av en nyvald kongress vilket kan ske först efter valet i början av 2009.

För att bilda en fackförening krävs minst 35 medlemmar på arbetsplatsen. För att utlysa strejk måste 51 procent av alla anställda, organiserade och oorganiserade, stödja strejken. Strejk får bara tillgripas om tvisten gäller förändring eller förnyelse av ett kollektivavtal eller skydd för de anställdas yrkesintressen.

De svåraste förhållandena för arbetare och fackligt aktiva råder inom exportzonerna, där utländska företag ges speciellt förmånliga skatteregler. I de så kallade maquilas råder ofta usla förhållanden med låga löner, långa arbetsdagar, dålig arbetsmiljö och liten anställningstrygghet. 85% av arbetskraften är kvinnor. Även om det finns lagar som reglerar verksamheten står myndigheterna ofta på företagens sida och fackligt aktiva personer svartlistas.

Uppdaterat januari 2008
Johan Schmidt

För mer information kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org