Bolivia

Som den förste indianske presidenten i Bolivias historia har Evo Morales skapat hopp och stora förväntningar hos majoriteten av befolkningen. Men hans politik har skapat starka regionala motsättningar som hotar att slita sönder landet.
Morales har fortsatt starkt stöd men spåren av vad presidenten kallar ”500 år av förtryck och orättvisa” är fortsatt starka.

Lamaherden och kokaodlaren från aymarafolket, Evo Morales, ledde under många år flera folkliga protester som tvingade presidenter att avgå. I december 2005 valdes han själv till Bolivias president. Regeringen omförhandlade alla kontrakt med utländska bolag som utvinner naturresurser och statens skatteintäkter har mångdubblats. Morales tillsatte också en konstituerande församling med uppgift att skriva om Bolivias författning, framför allt för att ge större plats för ursprungsbefolkningens rättigheter.

Bolivia domineras av två indianfolk, Quechua och Aymara, som utgör cirka två tredjedelar av befolkningen medan resterande delen består av mestiser. Trots att landet domineras av indianfolk har det ända sedan erövringen i början av 1500-talet styrts den etniska minoriteten av spanskättlingar.

Bolivias historia har präglats av exploateringen av enorma naturtillgångar mitt i en utbredd fattigdom. Silvergruvan i Potosí blev snabbt den Nya världens största och bidrog till att göra Spanien rikt på 1500-talet. Men indianerna som tvingades att arbeta i gruvan utsattes för en brutal exploatering och få av slavarna överlevde mer än ett par års arbete.

Bolivia blev självständigt 1825 men präglades av instabila regeringar och ständiga militärkupper. I det så kallade salpeterkriget 1879-1883 förlorade Bolivia sin mineralrika kustremsa till Chile. Förlusten av kontakten med havet är än idag Bolivias nationella trauma och källa till konflikter med Chile.

På 1900-talet gav enorma tenngruvor arbete åt tusentals människor och landet stora inkomster. Bolivia var världens näst största producent av tenn men rikedomarna gick majoriteten av folket förbi. Frustrationen över detta ledde till en revolution 1952. Den nya regeringen nationaliserade gruvorna, påbörjade en jordreform och införde allmän rösträtt i ett försök att komma tillrätta med de sociala och demokratiska klyftorna.

I början av 1970-talet genomfördes en militärkupp som satte stopp för den radikala politiken. 1985 kollapsade världsmarknaden för tenn vilket fick svåra följder i Bolivia. Många gruvor stängdes och ekonomin hamnade i fritt fall med hög arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard som följd. Bolivia är idag ett av Latinamerikas fattigaste länder med djupa sociala klyftor.

På 1990-talet upptäcktes enorma naturgasfyndigheter och gasen blev snabbt landets nya, stora exportinkomst. Konflikten kring naturgasen har varit drivande i de senaste årens politiska motsättningar där indian- och fackföreningsrörelsen kräver större statlig kontroll över intäkterna från gasexporten. Landets rikaste provinser i öst motsätter sig denna politik och vill istället se en ökad decentralisering.

I slutet av 2007 förklarade sig provinserna för självstyrande i protest mot förslaget att ändra författningen så att staten får en ökad kontroll över ekonomin. I januari slöt dock president Morales och guvernörerna i de fyra utbrytarprovinserna en ”pakt för nationell enighet” i ett försök att stoppa landets sönderfall.

Vid revolutionen 1952 bildades Bolivias fack en centralorganisation, Central Obrera Boliviana. COB organiserar förutom löntagare också småbönder, studerande, gatuförsäljare och kvinnoorganisationer. Den domineras av industriarbetarna, vars främsta företrädare fortfarande är gruvarbetareförbundet Federación Sindical de Trabajadores Mineros de Bolivia (FSTMB) trots sektors försvagning.

Arbetsmarknadslagen från 1942 kräver myndighetstillstånd för att bilda en fackförening och tillåter bara ett fack per företag och kräver stöd av minst 50 procent av de anställda. Det krävs 20 personer för att bilda en fackförening. Men eftersom cirka 70 procent av alla företag har färre än 20 anställda är en majoritet av arbetskraften utestängd från fackliga organisationer.

Lagen nekar statstjänstemän föreningsrätt, med undantag för anställda inom hälsovård, utbildning och oljeindustrin. Arbetsinspektörer har rätt att delta i fackliga möten för att kontrollera verksamheten och regeringen har rätt att upplösa fackliga organisationer.

För att en strejk ska vara laglig måste den ha stöd av tre fjärdedelar av de anställda. Regeringen kan lägga bud som måste antas av parterna om en strejk utbrutit. Strejker är förbjudna inom hela den offentliga sektorn och inom bankväsendet.

Uppdaterat januari 2008
Johan Schmidt

För mer information kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org