Uganda

Vid självständigheten 1962 var Uganda ett väl fungerande land. Idi Amins skräckvälde under 1970-talet skövlade dock landet totalt. Under president Yoweri Museveni har landet återhämtat sig, men rebeller i norra Uganda har utgjort ett hot. Centralorganisationen National Organisation of Trade Unions (NOTU) är fristående från regeringen men relativt svag.

Nyfikenhet om var Nilens källor fanns ledde engelsmännen till Uganda. Genom fördrag som gav särskilda privilegier till ett av de fyra kungadömena och dess ledare lyckades britterna få kontroll över området som 1894 blev en brittisk koloni. Privilegierna fanns kvar ända fram till självständigheten.

Uganda kan ses som ett skolexempel på de konsekvenser det brittiska systemet att "söndra och härska" fört med sig; när den brittiska kontrollen släppt har motsättningarna kommit i dagen och lett till förödande konflikter.

Bomull introducerades i början av 1900-talet, kaffe något decennium senare. Många arbetare och handelsmän immigrerade från Indien mellan 1890 och 1920. Vid självständigheten 1962 hade Uganda en väl utvecklad ekonomi, med utbyggd hälsovård och ett fungerande utbildningssystem men med inbyggda motsättningar mellan folken. Skilda kulturer och religioner underblåste de motsättningar det brittiska styret skapat. De politiska partierna kom att återspegla dessa motsättningar.

Ugandas förste president, Milton Obote blev alltmer desperat i försöken att behålla makten; han upplöste de traditionella kungadömena, staten tog kontroll över ekonomin och 1969 förbjöds oppositionspartierna. 1971 tog arméchefen Idi Amin makten i en kupp. Alla israeler och människor av indisk härkomst som kontrollerade en stor del av den kommersiella sektorn utvisades ur landet 1972. De människor som fick överta egendomarna blev Amins stöd. När ekonomin kollapsade och det började uppstå brist på varor förlorade Amin det folkliga stödet och ett skräckvälde med mord på oliktänkande bredde ut sig. Trots internationellt fördömande kunde Amin få vapen från såväl Sovjet och Libyen som Storbritannien och USA.

1978 ledde den kritiska situationen till myteri i armén. Amin försökte avleda uppmärksamheten genom att invadera Tanzania som med egen armé och ugandiska rebeller kunde störta Amin 1979. Genom val där mycket valfusk anses ha förekommit återtog Obote makten. Ett nytt uppror startades genom The National Resistance Movement (NRM), med Yoweri Museveni som ledare. Obote svarade med terrormetoder som påminde om Amins. 1986 segrade NRM och Museveni tog makten.

Endast ett parti "öppet för alla ugandier" tilläts och ett system för lokal styrning som skulle ge inflytande till alla byar infördes. De gamla partierna menade Museveni var baserade på etnisk och religiös grund, vilket missgynnade landet. Omvärldens uppfattningar av det ugandiska politiska systemet går isär. Stundtals anklagades Museveni för diktatur, medan andra menade att han funnit en ny intressant politisk struktur särskilt avpassad för afrikanska förhållanden.

Ett faktum är att mycket har hänt som förbättrat situationen i Uganda under 1990-talet: Respekten för mänskliga rättigheter har klart förbättrats. Armén har respekterat de mänskliga rättigheterna i de lugna områdena.

En ny konstitution antogs 1995. Den ger en yttrandefrihet som efter afrikanska mått är stor. Konstitutionen återger de traditionella kungarna en ceremoniell position men ingen politisk makt. 1996 hölls val där alla kunde delta men på en "icke-parti-basis". I mars 2001 omvaldes president Musoweni med ca 70% av rösterna. Ekonomin har utvecklats under 90-talet och IMF har berömt Uganda för sitt sätt att sköta sin ekonomi, men levnadsstandarden för vanliga människor har inte ökat, snarare har nedskärningarna i den offentliga sektorn ökat arbetslösheten. Landet var ett av de 18 länder som i första omgången 2005 garanterades skuldavskrivningar.

Museveni har också fått internationell uppmärksamhet för den systematiska satsningen på kvinnor inom både arbetslivet och politiken. Andelen kvinnor som deltar på de politiska mötena och som har förtroendeuppdrag har ökat kraftigt. 2005 hölls folkomröstningar om att införa flerpartisystem samtidigt som också presidentmakten skulle stärkas och begränsningen av antalet mandatperioder skulle tas bort.

Valen bojkottades av flera oppositionspartier. Kizza Besigye, Musowenis mest betydande motkandidat, fängslades i slutet av år 2005 och flera länder (bl a Sverige) har frusit inne delar av sitt bistånd till Uganda av oro för den politiska utvecklingen. Han släpptes dock och fick trots små möjligheter att bedriva en valkampanj 37% (mot Musowenis 59%) av rösterna i presidentvalet den 23 februari 2006.

I början av 2002 inledde armén en stor offensiv mot LRA-gerillan i norr (Lord’s Resistance Army). President Museveni som länge vägrat att förhandla med LRA inledde i mitten av året samtal med rebellerna. Flera avtal om eldupphör har träffats, men striderna har blossat upp igen. I december 2006 träffade Musoweni för första gången själv ledarna för LRA i direkta samtal. Regeringen har utlovat amnesti, men ledarna för LRA är efterlysta av Internationella Brottmålsdomstolen, vilket utgör ytterligare en komplikation. Förhandlingarna har gått framåt och vapenvilan förlängts till 1 februari 2008.

Utrikespolitiskt har Uganda under Museveni fört en aktiv, för att inte säga aggressiv, politik och stött rebeller i Kenya och den kristna sidan i inbördeskriget i Sudan. Det senare har lett till sporadiska attacker från sudanesiska regeringssidan in i Uganda samt stöd till den fundamentalistiska kristna gerillagruppen. Från 1996 stödde Uganda rebellerna i Kongo som senare tog makten. Från 1998 deltar ugandiska militära enheter i det nya upproret mot president Kabila. Det militära engagemanget tär hårt på Ugandas ekonomi.

Ett annat jättelikt problem är den lavinartade ökningen av aids. Över en miljon ugandier bär på hiv, av vilka 25 000 är barn under 15 år, men Uganda har mobiliserat folket i kampen mot aids och anses ha lyckats minska spridningen.

I motsats till de fackliga organisationerna i grannländerna Tanzania och Kenya spelade inte facket i Uganda någon nämnvärd roll i självständighetskampen. En orsak till detta var att två jämnstarka politiska partier byggde upp var sin facklig struktur och därmed splittrade den fackliga rörelsen. Parlamentet antog 1970 en ny lag för bildande av fackliga organisationer. Den nya lagen innebar en upplösning av tidigare organisationer.

Förberedelserna inleddes för att bilda en ny organisation men militärkuppen 1971 kullkastade planerna och det dröjde ända till 1974 innan National Organisation of Trade Unions (NOTU), bildades. NOTU har sedan starten varit förlamad av inre strider och medlemsförbunden har gått in och ut ur centralorganisationen. Däremot finns flera förbund som har bättre stadga.

I förhållande till regeringen spelar NOTU en oavhängig roll. Regeringens uppfattning är att facklig verksamhet är tillåten, på villkor att fackföreningsrörelsen inte blandar sig i politiska angelägenheter. NOTU:s verksamhet är också starkt inriktad på arbetsmarknadsfrågor, men det har inte hindrat dem från att kraftigt kritisera landets deltagande i Världsbankens och IMFs strukturanpassningsprogram, vilket medfört att tusentals offentligt anställda förlorat sina arbeten. NOTU som har 89 500 medlemmar (nov 2006) är anslutet till ITUC.

Under de senaste åren har facken inom flera sektorer upplevt ökande problem med att erkännas av arbetsgivarna, speciellt inom textil, järnvägs och hotellbranscherna. Endast ett av 16 textilföretag där facket har mer än de erforderliga 50% av de anställda som medlemmar har erkänt facket. Vid privatiseringar har avtal mellan Finansdepartementet och de nya ägarna som tillåtit massavskedanden och totalt negligerat fackliga aspekter och krav.

2004 avskedades 265 personer när de krävde fackligt erkännande vid klädfabriken Tristar. ”Jag sparkade de där flickorna därför att strejken skulle skrämma bort investerarna” kommenterade Musoweni händelsen. Internationella påtryckningar gjorde dock att de till slut tvingades acceptera facket. Strejkrätten regleras på ett sätt som gör det mycket svårt att kunna strejka legalt.

I juni 2005 ratificerade Uganda ILO:s konventioner om rätten att organisera sig fackligt (nr 87), lika lön (nr 100) och mot diskriminering (nr 105) och har därmed ratificerat samtliga ILO:s grundläggande konventioner, men ILO har kritiserat Uganda för att fördröja en modernisering av arbetsmarknadslagarna.

I december 2007 tillkännagav regeringen att fackliga representanter skulle delta i förhandlingarna med EU om EPA (European Partnership Agreement).

Uppdaterad januari 2008
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org