Madagaskar

Den forna franska kolonin Madagaskar – världens fjärde största ö (något större än Frankrike) - blev självständig 1960. Landet var länge en diktatur. Ekonomin är inriktad på jordbruk och turism. Fackföreningsrörelsen är mycket splittrad men har haft stor betydelse för landets demokratisering.

I 17 år var landet en socialistisk enpartistat. 1991 störtades presidenten Didier Ratsiraka i ett folkligt uppror som inleddes med en generalstrejk. 1993 genomfördes allmänna val som resulterade i att oppositionen segrade. I presidentvalet i november 1996 segrade åter Didier Ratsiraka som nu började samarbeta med väst. Bl a inleddes ett omfattande strukturanpassningsprogram med IMF.

Presidentvalet i december 2001 blev kaotiskt, men till slut stod Marc Ravalomanana, som segrare. Han omvaldes 2006 i val som även de var kaotiska. Parlamentsvalen i september 2007 gick lugnt till och Ravalomananas liberala parti fick egen stor majoritet. Situationen har sedan sakta stabiliserats.

Madagaskars ekonomi är inriktad på jordbruk och fiske med vanilj som viktigaste exportprodukt. Nära hälften av landets handel sker med Frankrike. Turistindustrin är den snabbast växande näringen. Madagaskar har en god utvecklingspotential men är idag extremt fattigt. 2007 drabbades landet av flera cykloner och tvingades importera ris för att klara försörjningen.

Fackföreningsrörelsen är splittrad och består av ett hundratal olika förbund som, i viss utsträckning, är anslutna till politiska partier. Till detta kommer att det också finns olika typer av yrkesföreningar. Det faktum att lönerna fastställs av en trepartskommitté och inte genom kollektiva förhandlingar ökar inte heller förbundens motivation att gå samman. Kollektivavtalsförhandlingar förekommer knappast. Flera grupper bl a sjömän och statsanställda förnekas rätten att organisera sig fackligt. Regeringens ovilja att ta någon hänsyn till de statsanställdas krav har lett till ökad social oro de senaste åren. Fackligt aktiva trakasseras ofta.

Det finns åtta olika fackliga centralorganisationer varav fyra är anslöts till ITUC 1 november 2006.
Det är:
- Confédération des Syndicats des Travailleurs de Madagascar, FI.SE.MA. med 25 362 medlemmar,
- Fivondronamben'ny Mpiasa Malagasy (Confédération des Travailleurs Malgaches), FMM med 15 000 medlemmar,
- Sendika Krisitianina Malgasy (Chrétienne des Syndicats Malgaches), SEKRIMA med 20 000 medlemmar,
- Union des Syndicats Autonomes du Madagascar, USAM med 3 900 medlemmar

Därutöver finns det två olika samverkansorgan; Front des Fédérations des Syndicats som är politiskt oberoende men saknar egen ekonomi och Intersyndicale, ett samarbetsforum som försöker ena centralorganisationerna i gemensamma frågor.

Antalet lönearbetare är mycket litet, endast ca 200 000. Den totala medlemspotentialen är således låg. Arbetstagare har rätt att bilda och ansluta sig till fackförening, dock inte anställda inom s.k. samhällsviktiga sektorer såsom polis och militär. De ca 100 000 som arbetar i de 200 frihandelszonerna saknar i realiteten alla fackliga rättigheter.

Madagaskars fackföreningsrörelse har varit en viktig kraft i oppositionen mot regeringens åtstramningspolitik och bl a bidragit till att regeringen ratificerat ILO:s konvention mot de värsta formerna av barnarbete.

Uppdaterad januari 2008
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org