Pakistan

Pakistan är fattigt land med en snabbt växande befolkning. Sedan militärkuppen 1999 är landets viktigaste ledare Pervez Musharraf. De fackliga friheterna är inskränkta.

Slutet av 1990-talet var en dramatisk period för Pakistan med tilltagande social fragmentering och etniska motsättningar. De inre spänningarna spädde på landets ekonomiska problem. Under slutet av decenniet halverades den ekonomiska tillväxten och de utländska investeringarna blev allt mer ovanliga.

I oktober 1999 genomförde general Parvaiz Musharraf en militär kupp och störtade den lagligt valda regeringen. Militärkuppen ledde till skarpa protester i omvärlden. De stora protesterna i Pakistan uteblev dock, förmodligen beroende på det djupa missnöjet med den tidigare regeringen.

Parvaiz Musharraf stödde länge talibanregimen i Afghanistan. Men efter attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 och USA:s efterföljande bombningar av Afghanistan genomförde Musharraf en politisk u-sväng. Han tog hastigt avstånd från talibanerna och uttalade istället sitt stöd för USA:s krigföring. Därmed blev den pakistanska diktatorn en av USA:s bästa vänner i den muslimska världen. Samtidigt finns en växande inhemsk opinion i Pakistan som önskar en islamistisk radikalisering och är missnöjd med presidentens pro-västliga attityd. Flera stora anti-amerikanska demonstrationer har under senare år arrangerats i landet.

I oktober 2005 inträffade en jordbävning i de oländiga bergstrakterna i norra Pakistan. Enligt myndigheter i Pakistan kan omkring 70 000 personer ha omkommit i skalvet. Över tre miljoner har blivit hemlösa och miljontals har förlorat sin försörjning.

Under slutet av 2007 återvände den tidigare premiärministern Benazir Bhutto till landet för att utmana Musharraf i de planerade valen. Men den 27 december mördades Bhutto i staden Rawalpindi. Efter mordet utlystes en period av undantagstillstånd.

Pakistans ekonomiska kris förvärrades av jordskalvet. Under de senaste åren har ekonomin växt obetydligt. Samtidigt ökar befolkningen hastigt, vilket leder till en tilltagande fattigdom. För 15 år sedan levde knappt 20 procent av befolkningen under fattigdomsnivån, den andelen är nu 40 procent.

Pakistan är ett jordbruksland, hälften av arbetskraften utgörs av småbönder. Ägandet av jorden är dock ojämnt fördelad. Mer än 25 procent av jorden ägs av en procent av jordägarna. Den viktigaste jordbruksprodukten är vete. Bomullsodlingarna är också av stor betydelse eftersom de ger råvaror till den ekonomiskt viktiga textil- och mattindustrin. Endast 17 procent av arbetskraften har en formell anställning, inom den offentliga eller privata sektorn.

I Pakistan finns omkring 8 000 lokala fackföreningar, dessa organisationer kan besluta om de ska tillhöra en centralorganisation. Sammantaget är omkring fem procent av arbetskraften är fackligt organiserad. För att bli registrerad som fackförening måste en ansökan lämnas in till arbetsmarknads-departementet. När en fackförening väl har blivit godkänd har arbetsmarknadsdepartementet rätt till insyn i fackföreningens ekonomi. Departementet fungerar också som en mellanhand vid förhandlingar mellan arbetsgivare och fack.

En registrerad fackförening på företagsnivå kan ansöka om förhandlingsstatus, det vill säga Certified Bargaining Agent (CBA). På ett företag har endast en fackförening med CBA-certifikat rätt att förhandla med arbetsgivaren och underteckna kollektivavtal. Om flera fackföreningar existerar på samma företag hålls en omröstning för att avgöra vilken som ska få CBA-certifikat. För att få certifikatet måste en fackförening få flest röster, men också minst 30 procent av rösterna, på arbetsplatsen. Nya omröstningar ordnas vartannat år. Splittringen av fackföreningsrörelsen har både historiska och politiska orsaker.

Många lokala fackliga organisationer kontrolleras av arbetsgivaren, så kallade in-house-unions. I vissa fall är det till och med direktörer och chefer på mellannivå som leder de lokala fackföreningarna.

Anslutningen till fackliga organisationer har successivt sjunkit, den viktigaste orsaken är svårigheten för lokala fackklubbar att överleva i samband med att företag har privatiserats.

Det existerar idag ett flertal fackliga centralorganisationer, varav två tillhör Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS): All-Pakistan Federation of Trade Union Congress (APFTUC) och Pakistan Workers’ Federation (PWF).

Den största centralorganisationen är dock Pakistan Workers’ Confederation (PWC), med tio betydelsefulla medlemsförbund. Den bildades 1995 när åtta fackliga rörelser gick samman. Sammantaget organiserar PWC två procent av arbetskraften.

Flera av landets fackliga strukturer är starkt politiserade, två står långt till vänster och en är högerinriktad. Därutöver finns två centralorganisationer med en utpräglat en religiös framtoning, en är muslimsk och en kristen.

I delstaten Baluchistan finns en facklig struktur med namnet Civil Secretariat Employees Association (CSEA). Flera av ledarna för CSEA har blivit fängslade och torterade.

Facklig verksamhet är förbjuden inom den offentliga sektorn, för polis och militär, inom transportbranschen, inom den centrala exportindustrin och på en rad utländska företag. Det är emellertid vanligt att fackliga rättigheter kränks även inom andra delar av arbetslivet.

Inom den privata sektorn är det vanligt att arbetsgivare avskedar fackligt aktiva. För det mesta ingriper inte myndigheterna mot den fackliga repressionen.

En fråga som vållat återkommande strider mellan regeringen och flera av landets fackliga organisationer är planerna på att privatisera statliga företag och naturtillgångar. De fackliga företrädarna har i regel motsatt sig privatiseringarna, främst av rädsla för att många jobb ska försvinna efter hårda rationaliseringar.

Under 2007 inträffade en uppmärksammad konflikt när livsmedelsföretaget Unilever försökte krossa facket vid sin anläggning i staden Rahim Yar Khan. Hundratals tillfälliga kontraktsanställda avskedades då de krävde att få fasta anställningar. Den fackliga organisationen svarade med att ta ut de återstående kontraktsarbetarna i strejk. Företagets strategi är nu att hyra in arbetskraft från bemanningsföretag som kan ersätta de avskedade arbetarna.

Kvinnorna har en mycket svag ställning på arbetsmarknaden. Ofta uppmanas de att inte skaffa sig ett jobb. De kvinnor som arbetar diskrimineras systematiskt och har långt lägre löner än män.

Barnarbete är mycket vanligt i Pakistan. Enligt ILO (International Labour Organisation) finns 3,6 miljoner barnarbetare mellan 5 och 14 år. 2,5 miljoner personer i Pakistan är tvångsarbetare, en vanlig form är skuldslaveri. Anställda inom exempelvis tegelbruk har skulder till arbetsgivaren som de genom sitt arbete tvingas att betala tillbaka så länge de lever.

Uppdaterad februari 2008
Mats Wingborg

För mer information kontakta regionansvarig monica.hallberg@lotcobistand.org