Nuvarande Peru var centrum både för inkariket och för den spanska kolonialmakten i den andinska regionen. Landets ekonomi byggdes upp kring gruvnäringen och fisket men försöket att diversifiera ekonomin har inte lyckts och Peru lever fortfarande i hög utsträckning på traditionella näringar.

Peru har kastats mellan olika politiska system sedan 1960-talet vilket försvårat en långsiktig ekonomisk stabilitet och skapat starka motsättningar i landet. 1968 tog en grupp progressiva militärer makten med ambitionen att genomföra en radikal politik för social utjämning. Men politiken misslyckades samtidigt som flera gerillagrupper växte fram på landsbygden, störst var den fanatiska maoistiska Sendero Luminoso. Hela 1980-talet präglades av ett hänsynslöst krig mellan gerillan och armén med omfattande övergrepp på civilbefolkningen från båda sidor. Samtidigt upplevde Peru en djup ekonomisk kris.

1990-talet präglades av Alberto Fujimori som kom till makten med löften om ekonomiska reformer och ett slut på kriget. Han lyckades också nästan helt utplåna landets gerillagrupper. Det ekonomiska åtstramningsprogrammet fick stopp på inflation och budgetunderkott men priset blev försämrad ekonomi för en majoritet av peruanerna. Fujimori tvingades till slut fly landet efter omfattande korruptionsskandaler. Landets förre president dömdes 2008 till 25 års fängelse för grova människorättsbrott och korruption och fler rättegångar pågår.

2011 vann vänsterkandidaten Ollanta Humala presidentvalet efter en hård kamp mot Alberto Fujimoris dotter Keiko. Humala var även kandidat i valet 2006 men blev då starkt förknippad med Venezuelas Hugo Chavez vilket skrämde bort många väljare. Till 2011 hade han bytt politisk förebild till Lula i Brasilien och tonat ned sin hårda retorik mot utländska gruvbolag, som står för en stor del av landets ekonomi och är en viktig motor i tillväxten. Humala lovade dock att ursprungsbefolkningen ska få mer att säga till om vid exploatering av nya gruvor. Redan efter ett par månader vid makten införde dock presidenten undantagstillstånd i en region i norra Peru just på grund av omfattande protesterna mot ett gruvprojekt.

De sociala klyftorna och inkomstskillnaderna är fortsatt mycket stora. Större delen av bondebefolkningen, som domineras av indianer, och många av invånarna i städernas slumområden lever i djup misär. 15 procent av befolkningen betecknas som extremt fattiga. Undernäringen är utbredd, vart fjärde hushåll saknar rent dricksvatten och barnadödligheten i Peru är bland de högsta i Latinamerika.

Grundlagen garanterar organisationsfrihet och ger anställda både i offentlig och privat sektor rätt att förhandla kollektivt och att strejka. Det krävs tio personer för att bilda en fackförening som är arbetsplatsbaserade. Fem fackliga basorganisationer krävs för att bilda en federation och det krävs tio federationer för att skapa en konfederation. Den största fackliga landsorganisationen Confederación General de Trabajadores del Perú (CGTP) har traditionellt stått kommunistpartiet nära.

Fackföreningsrörelsen växte sig stark under 1970-talet men har alltid haft svåra problem med intern splittring. Under Fujimoris tid beskars rätten att bilda fackföreningar, strejkrätten begränsades och arbetstidsreglering, anställningstrygghet samt medbestämmande avskaffades i princip.

Efter Fujimoris fall har restriktionerna av fackliga rättigheter tagits bort. Men föreningsfriheten, rätten till organisering och kollektiva förhandlingar fortsätter att kränkas genom trakasserier av organiserade anställda och selektiva avskedanden. Många utländska bolag vägrar genomföra kollektiva förhandlingar och fortsätter att avskeda fackligt aktiva.

Uppdaterad januari 2012
Johan Schmidt

För mer information, kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org