När Nicaragua befann sig i statsfinansiellt kaos i början av 1900-talet, ingrep USA militärt och hjälpte en konservativ regering till makten. Med amerikanskt stöd slogs ett par upprorsförsök från liberalernas sida ned vid mitten av 1920-talet. En av upprorsledarna, Augusto César Sandino, vägrade kapitulera och fortsatte att bekämpa USAs styrkor.

USAs ingripande banade vägen för familjen Somoza som sedan styrde Nicaragua under 45 år och berikade sig själva samtidigt som de brutalt kväste all politisk opposition. 

En motståndsrörelse inspirerad av Augusto Sandino började föra en väpnad kamp mot diktaturen. Den 19 juli 1979 kunde Sandinistiska fronten för nationell befrielse (FSLN) tåga in i huvudstaden och driva ut familjen Somoza. 

FSLN förstatligade banker och andra viktiga ekonomiska institutioner, genomförde en radikal jordreform samt stora satsningar på hälsovård och utbildning. Den nya regimen erhöll stort internationellt stöd men relationerna till USA försämrades snart när sandinisterna visade sig föra en socialistisk politik. Många Somozaanhängare och medlemmar av nationalgardet bildade en gerillaarmé, contras, vars mål var att störta sandinistregimen och som snabbt fick stöd av USA. 

Efter inbördeskrig och ekonomisk kris på 1980-talet inleddes en viss ekonomisk återhämtning. Men trots en relativt god tillväxt sedan 1990-talet beräknas tre fjärdedelar av befolkningen leva i fattigdom. Barnarbete är på frammarsch i landet, på grund av fattigdomen på landsbygden och den låga utbildningsnivån. Nicaragua har varit ett av världens mest biståndsberoende länder men allt fler länder har dragit in sitt stöd de senaste åren i protest mot den politiska likriktningen. Sverige var en av de största givarländerna men regeringen beslutade 2007 att avveckla allt utvecklingssamarbete till 2011.

Kritiken riktas mot en utbredd politisk korruption och att Ortega blir all mer maktfullkomlig. Tack vare lojala domare i högsta Domstolen kunde han kringgå författningens förbud mot direkt omval av presidenten och stora delar av statsapparaten har fyllts av lojala partifunktionärer. Trots kritiken ses Ortega som en garant för en viss stabilitet och tack vare en stadig tillväxt och sociala program finansierade av bistånd från Venezuela är han fortsatt populär. 

De senaste åren har regeringen satsat hårt på att skapa nya jobb i de så kallade maquila-fabrikerna i ekonomiska frizoner. Arbetarna, främst kvinnor, tvingas arbeta långa arbetspass i dålig arbetsmiljö. De som försöker bedriva facklig verksamhet löper stor risk att avskedas och svartlistas. Fackföreningsrörelsen är dessutom politiskt splittrad och försvagad av korruptionsanklagelser. Knappt sex procent av arbetskraften är fackligt organiserad.

Alla anställda i offentlig och privat sektor, med undantag för militär och polis, får bilda och ansluta sig till fackföreningar. För att bilda en fackförening krävs minst 20 personer. 

För att en strejk skall godkännas måste minst 50 procent plus en av organisationens samtliga medlemmar rösta för den. Innan en strejk kan ske måste den fackliga organisationen ha godkännande från Arbetsministeriet och medlingsprocessen måste ha uttömts. Denna process tar cirka sex månader vilket gör lagliga strejker nästan omöjliga. Sedan 1996 har endast en laglig strejk genomförts. 

Rätten till kollektiva förhandlingar är inskriven i arbetsmarknadslagstiftningen, som säger att företag som är i konflikt med sina anställda måste förhandla med fackföreningen.

Uppdaterad januari 2012
Johan Schmidt

För mer information, kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org