Som ett resultat av den mexikanska revolutionen antogs 1917 en radikal författning som föreskrev livegenskapens avskaffande, statligt övertagande av storgodsen och fördelning av mark till småbönderna. Dessutom beskars katolska kyrkans makt och mexikanerna fick organisations- och strejkrätt. Revolutionen skapade det parti som idag heter Institutionella revolutionspartiet (PRI) som tog på sig rollen som förvaltare av revolutionens idéer om demokrati och jämlikhet. 

En radikal jordreform genomfördes, de utländska oljebolagen nationaliserades och en omfattande industrialisering inleddes. Befolkningen tredubblades från mitten av 1950-talet fram till mitten av 1990-talet då Mexiko kännetecknades av politisk stabilitet, ekonomisk expansion och utbyggnad av sociala skyddssystem och utbildningen. Men ekonomin höll inte jämna steg med befolkningsökningen och städerna kunde inte svälja all arbetskraft som strömmade till från landsbygden. Arbetslösheten steg och kåkstäder, framför allt i huvudstaden Mexico City, växte fram samtidigt med en omfattande utvandring till USA.

PRI, som i teorin stod för en radikal politik med syfte att bygga en demokratisk välfärdsstat, utvecklade istället Mexiko till en enpartistat med en maktfullkomlig partielit och kvardröjande sociala orättvisor. 

Under 1980-talet genomfördes en omläggning av den ekonomiska politiken med minskat statligt inflytande över ekonomin. Frihandelsavtalet NAFTA mellan Mexiko, USA och Kanada var grundbulten i reformpaketet. Ekonomin avreglerades, utländska investeringar uppmuntrades och statens ägande och inflytande minskades. Många löntagare förlorade köpkraft och under den ekonomiska krisen i mitten av 1990-talet sjönk realinkomsterna kraftigt bland stora grupper. 

I ett historiskt val i juli 2000 förlorade PRI makten då det konservativa partiet PAN vann presidentposten. I juli 2006 valdes PANs kandidat, den Harvardutbildade ekonomen Felipe Calderón, till president. Ett av Calderons viktigaste mål är att bekämpa knarkkartellerna som växt sig starka de senaste åren. Men kriget mot kartellerna, som har kostat tiotusentals människor livet, är långt ifrån vunnet och allt fler efterlyser alternativ till blodbadet.  

Fackföreningsrörelsen byggdes upp kring förbund lojala mot det statsbärande partiet PRI. Den största landsorganisationen CTM, hade i 50 år en och samme ordförande och oberoendet gentemot regeringens politik var mycket begränsat. Efter PRIs fall har partiets grepp om facken minskat samtidigt som den interna splittringen också bidragit till försvagade positioner för fackföreningsrörelsen. 1997 bildades landets första oberoende fackliga konfederation, UNT som säger sig representera 1,5 miljoner medlemmar, det vill säga en fjärdedel så många som den PRI-trogna konfederationen CTM.

Lagstiftningen innehåller grundläggande rättigheter för facklig verksamhet men det finns många begränsningar och regler som skapades för att favorisera CTM som genom privilegier formades till en mycket lojal fackföreningsrörelse. Mexiko har inte ratificerat ILO:s konvention 98 trots upprepade uppmaningar från ILO. 

Fortfarande finns systemet med ”skyddskontrakt” kvar som innebär att företag skriver kontrakt om arbetsvillkor med ett förbund som bara finns på papper och som då stänger ute alla andra fack från den arbetsplatsen. Denna ty av kontrakt är mycket vanliga i viktiga sektorer som bilindustrin, dagligvaruhandeln, städbranschen och i sammansättningsfabrikerna, de så kallade maquiladoras.

Det största antalet övergrepp av fackliga och andra mänskliga rättigheter sker oftast just i sammansättningsfabrikerna vid gränsen mot USA. De anställda saknar ofta rätt till sjukersättning, betald semester och andra grundläggande rättigheter. De flesta av de anställda är unga, ensamstående kvinnor. De tvingas genomgå graviditetstester för att få arbete, avskedas om de blir gravida. Sexuella övergrepp och andra former av trakasserier förekommer i stor utsträckning.

Uppdaterad januari 2012
Johan Schmidt

För mer information, kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org