Den första presidenten, Modibo Keita, försökte med stöd av Sovjet, Kuba och Kina skapa en socialistisk stat. Efter en militärkupp 1968 utvecklades landet till en militärdiktatur. 1990 ökade protesterna och ledde till att en demokratiseringsprocess kom igång. Den avbröts vid flera tillfällen på grund av inrikespolitiska konflikter, bl.a. de återkommande krigen med nomadfolket tuaregerna i norra Mali.

1992 kunde till sist en demokratiskt vald regering tillträda. Då hade också ett fredsavtal just slutits med tuaregerna, men 2007 och 2008 har det tuaregiska upproret åter blossat upp. Flera överenskommelser om vapenvila har träffats, men de har brutits ganska omgående. 2009 har flera attacker genomförts och ett par turister har tagits som gisslan av en grupp som är associerad med al-Qaida. I augusti vägrade presidenten underteckna en lag som skulle ge kvinnor större rättigheter.

I presidentvalet 2002 vann oppositionens kandidat, den förre generalen Amadou Toumany Touré. Han återvaldes i april 2007 med 71% av rösterna. Tourés valallians vann också parlamentsvalen i augusti 2007.

Mali består till två tredjedelar av öken och är ett av världens absolut fattigaste länder. Längs floderna (Niger och Senegal) produceras bomull och kött som ger exportinkomster. Mali drabbas med jämna mellanrum hårt av torka och gräshoppor. Landet är rikt på mineraler, men utvinningen sker i mycket liten skala. Mali har i samarbete med Världsbanken genomfört ekonomiska strukturanpassningsprogram som bedömts som framgångsrika. Man har också lyckats öka andelen barn som går i skola och haft framgångar i uppbyggnaden av hälsocentraler. Världsbanken och IMF beviljade därför Mali avskrivning av sina skulder i en första omgång i mars 2005 och har fortsatt att stödja Malis ’Poverty Reduction Programme’. Den ekonomiska krisen har medfört att många emigrantarbetare har tvingats återvända till Mali.

Union Nationale des Travailleurs du Mali, UNTM var fram till 1997 den enda fackliga centralorganisationen. Till följd av konflikter inom ledarskiktet bildades då en konkurrerande centralorganisation, CSTM (Conféderation Syndicale des Travailleurs du Mali). CSTM finns representerade till stor del inom den privata arbetsmarknaden.

UNTM har spelat och spelar en avgörande roll för landets demokratisering och utveckling. Organisationen deltar i en rad organ som har till uppgift att utforma nya förslag till arbetsmarknadslagstiftning och socialpolitik. CSTM å sin sida har snabbt vunnit i styrka och har lyckats sluta samarbetsavtal med flera av de fristående fackbunden, bl.a. det stora lärarförbundet. Båda organisationerna är anslutna till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS och Organization of African Trade Union Unity, OATUU. UNTM har 130 000 medlemmar i 14 förbund och CSTM 15 010 medlemmar i 15 förbund.

Förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivare förekommer huvudsakligen direkt på arbetsplatserna. Enligt en rapport från IFS 2004 har kvinnorna 30% lägre lön i den offentliga sektorn och endast 12% av kvinnorna kan läsa och skriva. Strejker förekommer relativt ofta, 2011 strejkade bl.a. universitetslärare. Facket har också protesterat mot privatiseringen av bl.a. järnvägar. Strejkande järnvägsarbetare avskedats vid privatiseringen, men på regeringens begäran återfick de arbetet. 2008 krävde Senegals och Malis fackliga organisationer att järnvägen skulle nationaliseras då den misskötts kapitalt. Barnarbete är mycket vanligt förekommande och även "export" av barn som arbetskraft.

Uppdaterat januari 2012
Kjell Kampe

För mer information, kontakta:
info@lotcobistand.org