1975 tog kommunistpartiet makten i Laos. Den centraliserade planekonomin slutade dock med katastrof och i mitten av 1980-talet inleddes omfattande marknadsreformer. De första fria valet efter det kommunistiska maktövertagandet hölls 1989. Valet vanns av Laos Revolutionära Folkparti (LPRF), vilket betydde att de kommunistiska makthavarna kunde sitta kvar vid taburetterna.

Laos är ett Asiens fattigaste länder. I huvudstaden Vientiane och runt Mekongfloden har det dock skett en viss ekonomisk utveckling. Flera utländska företag har investerat i den växande textilindustri i takt med att landets ekonomi har liberaliserats. Men på landsbygden står utvecklingen i stort sett stilla. Ett stort praktiskt problem är bristen på vägar och kommunikationer. Elektriciteten är utbyggd endast i städerna. Laos har inte heller någon kust och få floder.

Europeiska investeringsbanken, EIB, har godkänt ett lån på 76,2 miljoner dollar för att utveckla en koppargruva i Laos. Beslutet har lett till kritik från en rad miljöorganisationer som menar att gruvan kommer att skada miljön och lokalbefolkningen i området. Den planerade koppargruvan ligger i provinsen Savannakhet nära gränsen mot Vietnam. Till 80 procent kommer gruvan att ägas av det australiska gruvföretaget Oxiana. Sedan 2002 har samma företag drivit en guldgruva i närheten. Det gruvprojektet har lett till skogsskövling och till att lokalbefolkningen tvingats flytta. Nu fruktar kritikerna att den planerade koppargruvan ska leda till samma negativa effekter men i betydligt större skala.

Fackföreningsrörelsen är svag och helt kontrollerad av det styrande partiet LPRP. Någon facklig frihet existerar inte.

I den fackliga centralorganisationen Federation of Lao Trade Unions (FLTU) ingår fem fackförbund. En överväldigande majoritet av FLTU:s 77 000 medlemmar är anställda av staten, men även för dessa är de fackliga rättigheterna inskränkta. Offentligt anställda har exempelvis inte rätt att strejka. Endast en procent av arbetskraften är sysselsatt inom industrin.

FLTU är medlemmar av den kommunistiska fackföreningsinternationalen FVF.

Mats Wingborg, uppdaterat 2010.