Ekonomin på den spanska kolonin Kuba byggde på stora sockerplantager där slavar från Afrika arbetade. Under 1840- och 1850-talen utbröt flera slavuppror som slogs ned av spanska trupper. 1895 startade ett nytt befrielsekrig under ledning av advokaten José Martí. För att skydda sina intressen på Kuba ingrep USA i konflikten mellan kubanerna och Spanien. Samma år vann Kuba sin självständighet, men till priset av amerikansk ockupation. Fram till 1902 styrde en amerikansk militärguvernör Kuba, därefter blev landet formellt politiskt oberoende. Kuba tvingades dock upplåta ett område i sydöstra Kuba till amerikanerna, där de byggde marinbasen Guantánamo.

Fram till revolutionen 1959 styrdes Kuba omväxlande av diktatorer och formellt demokratiska men korrumperade regimer, som tyglade en utbredd social oro med våld. På nyårsdagen 1959 tågade Fidel Castro in i Havanna och den tidigare diktatorn Fulgencio Batista flydde landet.

Kuba har sedan dess varit en kommunistisk enpartistat där grundläggande demokratiska rättigheter saknas och regimkritiker fängslas.

Sedan Raul Castro formellt valt till landets president av början av 2008 genomfördes ett antal reformer som gav en antydan om en allmän liberalisering. Förbud mot att inneha datorer och mobiltelefoner avskaffades, kubaner fick rätt att bo på turisthotell och hyra bil. Inom jordbruket uppmuntrades en viss privat produktion. Men de blygsamma reformerna har inte gett resultat och kommunistpartiet har bestämt att försöka rädda systemet genom att öppna dörren för privat småföretagsamhet. Samtidigt släpptes under 2010 en stor del politiska fångar i ett försök att få till stånd bättre relationer med omvärlden. 

Kuba har en ambitiös social politik med ett heltäckande statligt socialförsäkringssystem som omfattar allt ifrån sjuk- och olycksfallsförsäkring till mödravårdsersättning och pensioner.

Efter misslyckade satsningar på tung industri har Kubas ekonomi varit beroende av socker och tobak. Kommunismens kollaps i Östeuropa fick katastrofala följder för den kubanska ekonomin och turismen har blivit allt viktigare både för att skapa sysselsättning och för att dra in inkomster till staten. 

Hälso- och sjukvården är väl utbyggd och avgiftsfri. Tillgången på läkare är god, men det är ont om läkemedel och medicinsk utrustning. Medellivslängden och är den högsta i Latinamerika och spädbarnsdödligheten bland den lägsta. 

De kubanska myndigheterna erkänner bara en enda centralorganisation, Central de Trabajadores Cubanos (CTC). Den är hårt styrd av staten och kommunistpartiet. Alla som ansluter sig till en fristående organisation riskerar förföljelse och avsked. Anställda måste bevaka sina kollegor och rapportera all ”avvikande” verksamhet. Aktiva i fristående fackliga organisationer grips periodvis, trakasseras, hotas med åtal och tvingas gå i exil. 

Staten kontrollerar arbetsmarknaden och fastställer löner och arbetsvillkor inom den statliga sektorn. Strejkrätt finns inte i lag och existerar inte över huvud taget.

I den privata sektorn krävs att utländska investerare ska anställa personal genom statliga arbetsförmedlingar. Investerarna betalar förmedlingarna i dollar, men förmedlingarna betalar de anställda i pesos och stoppar mellanskillnaden i egen ficka.

Uppdaterad januari 2012
Johan Schmidt

För mer information, kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org