Libyen

Skriv ut

FOLKMÄNGD: 5,8 milj. / HUVUDSTAD: Tripoli / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 – 87 – 98 – 100 – 105 – 111 – 138 - 182

Inga förändringar skedde i Libyen där lagen fortfarande föreskriver en enda centralorganisationen och rätten till kollektiva förhandlingar är kraftigt begränsad.  Centralorganisationen har inte visat tecken på reellt oberoende från regeringen. 

LAGSTIFTNINGEN

Ingen föreningsfrihet
Libyen har ingen föreningsfrihet. Löntagare kan bara tillhöra General Trade Union Federation of Workers (GTUFW) som är en del av överste Ghadaffis Jamahyria-system. Organisationen kontrolleras av regeringen och sköts av ”folkkommittéer” som har likartad struktur. GTUFW:s generalsekreterare på alla nivåer är även ledamöter av folkkommittéer. Löntagare blir automatiskt medlemmar av GTUFW men kan välja att gå ur. Oberoende fackföreningar är förbjudna. Kandidater till förtroendeposter måste vara libyska medborgare.

Kollektiva förhandlingar – kraftigt begränsade
Arbetsmarknadslagen stadgar att paragrafer i kollektivavtal måste överensstämma med landets ekonomiska intressen, vilket strider mot principen om frivilliga förhandlingar om kollektivavtal och förhandlingsparternas självständighet.

Strejkrätt – medling obligatorisk
Enligt artikel 150 i arbetsmarknadslagen måste alla procedurer för medling och skiljeförfarande gås igenom innan en strejk kan genomföras lagligt. Enligt artikel 176 ska den som inte efterlever detta straffas med fängelse i upp till en månad eller böter. Lagen tillåter att kollektiva konflikter går till obligatorisk medling på endera partens begäran eller om de offentliga myndigheterna så vill. Resultatet av medlingen är bindande för båda parter. ILO har noterat att det systemet i praktiken förbjuder strejker eller snabbt gör slut på dem.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Centralorganisationens roll
GTUFW har under senare år hävdat att man är oberoende från regeringen och tagit bort ordet ”producenter” ur det gamla namnet (General Federation of Producers/Workers) för att betona att den är en löntagarorganisation. Varken strukturerna eller de flesta ledningarna har emellertid förändrats. Många betraktar organisationen med misstänksamhet och tror inte att den verkligen försvarar löntagarnas intressen. GTUFW:s nationella ledare hävdar att man ibland går emot regeringen men en närmare granskning visar att initiativen då inte kommit från GTUFW utan från gräsrötterna, och inte haft stöd av den nationella ledningen.

GTUFW verkar inte stå fristående från regeringen i så avgörande frågor som den om de fem bulgariska sjuksköterskorna och den palestinska läkaren som anklagades för att avsiktligt ha smittat 400 barn med hiv-virus, trots tydliga bevis för att barnen utsattes för viruset innan den medicinska personalen började arbeta på det aktuella sjukhuset i Benghazi, och trots påståenden om tortyr. Sedan dödsdomarna upphävts av högsta domstolen i slutet av år 2005, blev de sex på nytt befunna skyldiga vid en ny rättegång och i december 2006 dömdes de återigen till döden. GTUFW protesterade inte.

Kollektiva förhandlingar
I praktiken förekommer inga verkliga kollektiva förhandlingar även om GTUFW påstår motsatsen. Fackliga organisationer för i teorin samtal med företagsledningarna, men med undantag för i nyligen privatiserade företag, ingår facket i företagsledningen. Regeringen har dessutom rätt att på egen hand fastställa löner. Den kan också sänka lönerna och har vid upprepade tillfällen gjort det i det statliga flygbolaget.

Privatiseringar och ökat antal utlandsägda företag utgör nya utmaningar eftersom löntagarrepresentanter kommer att tvingas förhandla med arbetsgivare de inte har något direkt inflytande över.

Upp

Läs mer om Libyen på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida