Sydkorea

Skriv ut

FOLKMÄNGD: 48,2 milj. / HUVUDSTAD: Söul / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 100 - 111 - 138 – 182

President Roh Moo-hyun fortsatte förtrycka fackliga organisationer genom att ge order om anfall på statstjänstemannaförbundet, inklusive invasion och stängning av över hundra lokala fackföreningskontor. I november drev regeringen också igenom en rad reviderade arbetsmarknadslagar som kommer att göra det lättare att hyra in ersättare under strejker och använda korttidskontrakt vid anställningar. Arbetsgivare fortsatta ostraffat att sparka fackföreningsmedlemmar och stämde dem ofta för brott (med svindlande höga skadeståndskrav), för påstått ”obstruktion av företagets affärsverksamhet” när normala fackliga aktiviteter bedrivits. Polisvåldet mot strejkande fortsatte och ledde till att en del skadades svårt och en stålarbetare dödades.

LAGSTIFTNINGEN

Lag ger statstjänstemän rätt att organisera sig fackligt
Lagen om statsanställdas fackliga organisationer trädde i kraft den 28 januari 2006. Statstjänstemän kan organisera sig inom förvaltningsenheter som lagen anger. Det finns emellertid många som är undantagna från den rätten: chefer, anställda på personalavdelningar och enheter som har hand om frågor som rör fackliga organisationer och relationerna i arbetslivet samt vissa speciella grupper, som militär, polis, brandmän m.fl. Politiskt tillsatta tjänstemän och personal på höga offentliga poster är också uteslutna. En fackföreningsmedlem kan arbeta heltid för facket men bara om arbetsgivande myndighet tillåter det och så länge han/hon inte kräver betald ledighet.

Statstjänstemän kommer att ha rätt att förhandla kollektivt, men de frågor som är förhandlingsbara är begränsade till sådana som rör fackliga organisationer, medlemmarnas löner och välfärd och andra arbetsvillkor. Organisationerna får alltså inte arbeta med andra ekonomiska och sociala frågor. Lagstiftning och budgetar gäller före kollektivavtal, vilket gör att regeringen kan lägga fram en budget som upphäver sådana avtal. Fackliga organisationer kan anmäla orättfärdiga metoder i arbetslivet men inga sanktioner mot sådana åtgärder finns fastställda. Lagen upprätthåller förbud mot stridsåtgärder som strejk och maskning.

Lagen förbjuder också fackligt aktiva i offentlig sektor att delta i ”aktiviteter som strider mot deras skyldigheter i andra lagar och förordningar när de bedriver facklig verksamhet”. Detta är en vid formulering som öppnar väg för missbruk. Dessutom för de inte delta i någon form av ”politisk verksamhet”.

Lagens förbud mot kollektiva aktiviteter och andra restriktioner väckte kraftig opposition från statstjänstemannaförbundet (KGEU) som tillhör den koreanska centralorganisationen KCTU, och utlöste strakt förtryck (se nedan). KGEU noterar bland annat att om man skulle registrera sig och bli en fackförening enligt den nya lagen, skulle man vara tvungna att utesluta många av sina nuvarande medlemmar, som brandmän och statstjänstemän i kategori 5 eller högre samt statstjänstemän som har många olika ansvarsfulla uppgifter. 

Lag om irreguljära arbetare urholkar skyddet
Under de sista dagarna av parlamentets möte i november, drev regeringen igenom en ny lag som tillåter förlängning av tillfälliga anställningsavtal till upp till två år. Lagen träder i kraft i juli 2007 för företag med över 300 anställda. För företag med mellan 100 och 200 anställda börjar lagen tillämpas i juli 2008 och i september samma år utsträcks den till att också gälla företag med färre än 100 anställda.

Denna typ av anställningskontrakt berövar arbetarna vissa lagstadgade rättigheter och medför mindre förmånliga arbetsvillkor och sämre löner. Arbetsgivare får också anlita dessa kontraktsanställda arbetare utan några betydande begränsningar, vilket ökar flexibiliteten i anställningarna och minskar organiserade arbetares möjligheter att förhandla om kollektivavtal med sina arbetsgivare. Fackliga organisationer fruktar att den nya lagen kommer att göra tidsbegränsade anställningar till den vanligaste formen för anställning och leda till avsevärt sämre skydd för arbetskraften. KCTU nämner exempel från Korea Telecom, servicepersonal på hotell, telefontaxi för funktionshindrade i Seoul, Hunday Heavy Industries, Seoul Grand Park m.fl. På alla dessa företag har det funnits fackföreningsmedlemmar som ledningen kände till och deras kontrakt förnyades inte när de löpte ut.

KCTU anmälde regeringen till ILO:s kommitté för föreningsfrihet i april 2005 och hävdade att irreguljära anställda utgör 55,9 procent av arbetskraften (uppskattningsvis 8,16 miljoner människor) enligt en översikt år 2004 gjord av den statliga statistikmyndigheten. Regeringen ifrågasätter den siffran och menar att det rör sig om 36,6 procent.

Många nekas strejkrätt
1997 års ändring av fackföreningslagen (Trade Union and Labour Relations Adjustment Act, TULRAA) och lagstiftning för statsförvaltningen förbjuder strejker bland anställda i den centrala och lokala förvaltningen samt bland dem som tillverkar produkter för militären. Lagen innehåller en lång lista över ”oumbärlig verksamhet” där strejkrätten kan begränsas väsentligt genom obligatoriska medlings- och skiljeförfaranden. År 2003 uppmanade ILO regeringen att göra en ny definition av ”oumbärliga tjänster i strikt mening” men regeringen har sedan dess inte gjort något åt det.

Enligt lag måste fackliga organisationer delta i en tio dagars medlingsperiod innan de kan vidta stridsåtgärder. När det gäller oumbärliga offentliga tjänster är medlingsperioden 15 dagar.

Enligt 1999 års lag om bildande och verksamhet i lärarnas fackliga organisationer, får lärare inte strejka. Det föregivna skälet är att skydda elevernas rätt till undervisning.

Obligatorisk skiljedom i konflikter inom oumbärliga tjänster
Enligt TULRAA skall obligatorisk skiljedom tillgripas i konflikter inom ”oumbärlig offentlig verksamhet” om inte parterna själva kan enas. Arbetslivskommissionen (Labour Relations Commission, LRC) är enda behöriga myndighet som avgör om obligatorisk medling ska ske. I ett klagomål till ILO hävdade KCTU, KGEU, Koreas transportarbetarefederation samt offentliganställdas förbund KPSU att LRC:s beslut om obligatorisk medling tillgrips systematiskt, för att hindra arbetare från att gå i strejk. När en konflikt överlämnas till obligatorisk medling är alla stridsåtgärder förbjudna. En strejk efter en medling är definitionsmässigt olaglig och ledningen kan stämma deltagarna för brott. Häktningsorder kan utfärdas mot fackliga ledare och företagsledare kan kalla in polisen för att vräka arbetare från företagsområdet.

I annan än oumbärlig offentlig verksamhet är det möjligt att efter medling vidta stridsåtgärder, inklusive strejk och lockout.

Strejker är likaså olagliga om de inte gäller konkreta arbetsvillkor som löner, välfärd och arbetstid, vilket strider mot ILO:s normer.

Befogenhet att vid nödfall beordra obligatorisk medling i offentliga tjänster
TULRAA ger också arbetsmarknadsministern omfattande befogenheter att förklara att ”nödfallsmedling” krävs, vilket omedelbart sätter stopp för alla stridsåtgärder och tvingar den fackliga organisationen att gå med på medling. Om medlingen misslyckas, kan LRC tvinga in parterna till obligatoriskt, bindande förlikning. Den enda begränsningen av dessa befogenheter är att konflikten måste vara knuten till offentlig service och ministern måste anse att avbrottet är tillräckligt omfattande, eller har en ”särskild” karaktär som ministern anser ”sannolikt” kan försämra ekonomin och avbryta ”normalt liv”.

Ministern använde nödfallsbefogenheterna två gånger under år 2005 för att göra slut på strejker bland Air Asiana-piloterna och Korean Airlines Flights Crew Union (KALFCU). Flygtransporter finns inte omnämnt i lagen om ”oumbärlig verksamhet”.

Begränsad demonstrationsrätt
Lagen om möten och demonstrationer förbjuder alla möten inom hundra meter från utländska beskickningar. Följden har blivit att många stora företag, som Samsung, erbjudit ambassader att hyra kontor i sina byggnader och på så sätt effektivt satt stopp för löntagardemonstrationer framför sina huvudkontor.

Inblandning i fackliga organisationers angelägenheter
TULRAA förbjöd ursprungligen arbetsgivarna att från den 1 januari 2002 avlöna fackliga ledare, vilket förbunden kraftigt protesterade mot. De sade att frågan borde avgöras mellan arbetsgivare och fackförbund och lyckades försena tillämpningen av den till år 2006. I en trepartsöverenskommelse undertecknad den 11 september, uppsköts införandet av bestämmelsen till år 2009 men inga förändringar av lagen gjordes för att avveckla åtgärden. ILO:s kommitté för föreningsfrihet noterade i sin 309:e rapport att ”förbudet mot arbetsgivares betalning av heltidsanställda fackligt aktiva är en fråga som inte bör lösas genom lagstiftning” och ”därför uppmanar vi regeringen att upphäva artikel 24.2 i TULRAA.

Lagen förbjuder också avskedade medlemmar att stå kvar som medlemmar i facket; bara medlemmar kan väljas till förtroendeuppdrag. Enligt ILO:s normer bör sådana frågor regleras i organisationernas stadgar.

TULRAA införde omedelbar facklig pluralism på bransch- och nationell nivå från och med år 1997, men tillämpningen av detta på företagen har ideligen skjutits på framtiden. Från början skulle det år 2002 bli tillåtet att bilda konkurrerande fackföreningar på företagsnivå men sedan sköts detta fram till den 31 december 2006. Under året beslutades än en gång att skjuta på tillämpningen av bestämmelsen och förbudet mot facklig konkurrens förlängdes till år 2009.
 
Fortsatt hinder för ingripande av tredje man
Arbetsmarknadsministeriet måste underrättas om identiteten hos tredje man som deltar i kollektivavtalsförhandlingar och konflikter. Om någon deltar utan att ministeriet underrättats träder sanktioner i kraft. Nuvarande krav för registrering av tredje part gör processen mycket komplicerad.

Facklig verksamhet brottslig: ”Hindrande av affärsverksamhet” skrivs in i strafflagen
Arbetsgivare åberopar strafflagens artikel 314, som förbjuder ”hindrande av affärsverksamhet” för att systematiskt trakassera fackliga ledare och försöka skicka dem i fängelse och krossa fackföreningars ekonomi. Trots det diskriminerande sätt som artikel 314 användes på mot arbetare, gjorde regeringen ingenting för att förhindra det eller klargöra lagen utan föredrog att vara medskyldig till de antifackliga aktiviteter som bedrevs under denna lag. Anklagelsen ”hindrande av affärsverksamhet” användes utan åtskillnad av hämndlystna arbetsgivare mot fackföreningsledare som försökte förhandla om kollektivavtal, hålla möten, leda strejker och strejkvakter samt andra grundläggande fackliga aktiviteter. Vissa arbetsgivare, som Kiryung Elelctronics, agerade extremt och anklagade arbetarna för brott, hyrde in regeringsvänliga ligister som överföll fackföreningsmedlemmar som satt framför fabriken, och åtalade dem sedan enligt artikel 314 för att de försökte skydda sig. Arbetsgivare använde också ofta regeringens åtal mot arbetare enligt den här lagen för att rättfärdiga ytterligare disciplinåtgärder i företaget – inklusive avskedanden.

Artikel 314 föreskriver hårda straff: en arbetare som befinns skyldig kan dömas till allt från ett till fem års fängelse eller böter på upp till 15 miljoner won (runt 16 000 US-dollar).

Särskilda ekonomiska zoner
En ny lag om särskilda ekonomiska zoner trädde i kraft den 1 juli 2003. Den gynnar utländska företag som investerar i dessa zoner genom att undanta dem från många nationella krav i fråga om miljö- och arbetslivsnormer och man fruktar att detta kommer att leda till ytterligare kränkningar av löntagarnas rättigheter. De fackliga organisationerna har protesterat mot att den nya lagen gör det lättare att anlita ”irreguljär” arbetskraft, som kommer att ha få eller inga rättigheter.

Migrantarbetare
Lagen om anställning av utländsk arbetskraft och systemet för arbetstillstånd gör det möjligt för arbetsgivare att ostraffat kränka migrantarbetares fackliga rättigheter. Migrantarbetare tillåts bara arbeta i tre år och sedan måste de återvända till sina hemländer. Under vistelsen i Sydkorea råder strikt förbud mot byte av arbetsgivare.

Lagförslag uppfyller långt ifrån alla internationella normer
När Korea anmält sig till OECD år 1996, lovade regeringen offentligt att man skulle ”reformera befintliga lagar om relationerna i arbetslivet så att de ska ligga i linje med internationellt godkända normer, inklusive föreningsfrihet och rätten till kollektiva förhandlingar”. I september 2005 släppte regeringen en ”vägkarta” till 34 reformförslag som överlämnas till Parlamentet. Både FKTU och KCTU lämnade den trepartssammansatta ”High Level Panel” med motiveringen att regeringens förslag till åtgärder låg långt från internationella normer. FKTU gick sedan med igen och deltog i strävandena efter en trepartslösning som nåddes den 11 september 2006. Utkastet till uppgörelsen innehåller stopp för obligatoriskt skiljeförfarande inom ”oumbärliga tjänster” i utbyte mot kraftig utvidgning av omfattningen av begreppet ”oumbärliga tjänster” och bestämmelser som tillåter inhyrning av ersättare under strejker. Dessutom kommer strejkande att tvingas upprätthålla ett ”minimum av tjänster” för att allmänheten inte ska bli lidande.

Observatörer noterade att det inte fanns några förändringar av artiklarna om ”oumbärlig verksamhet” i TULRAA vilket kan tyda på att regeringen kanske vill använda de paragraferna för att än en gång tvinga fram obligatoriskt skiljeförfarande. Arbetsgivare kommer också att ha rätt att erbjuda ekonomisk ersättning till arbetare som blivit osakligt avskedade i stället för återanställning. Den föreslagna utvidgningen av begreppet ”offentliga tjänster” är ett problem som kan göra strejker sårbara för regeringsingripanden under åbropande av ”Emergency Arbitration” enligt TULRAA.

”9-11-överenskommelsen” låg till grund för parlamentets godkännande av de reviderade lagarna i november. De låg ännu långt under vad regeringen lovade till OECD. 

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Repressalier för protester mot ny lag om statstjänstemannaförbund
Sedan KGFU vägrade registrera sig som facklig organisation enligt lagen om offentliga tjänstemäns fackliga organisationers etablering och funktion, hotade regeringen dra ner det centrala budgetstödet till alla kommuner som förhandlade om kollektivavtal med KGEU. Regeringen förbjöd också kommunala myndigheter att medge löneavdrag för fackföreningsavgiften till KGEU med motiveringen att det handlade om en olaglig organisation. Att tillåta centralisering av betalning av fackföreningsavgifter skulle därför bidra till organisationens olagliga aktiviteter.

”Olagliga” strejker och polisvåld
Trots att LRC inte måste hänvisa alla konflikter inom enheter som tillhandahåller oumbärliga offentliga tjänster till medling, har praxis blivit att detta görs systematiskt. Det innebär att anställda i sektorn konsekvent nekas rätt att strejka. Systemet har hittills gått ut på att dra ut på eller stranda förhandlingar så länge att fackföreningen inte har något annat val än att gå ut i strejk.

Kollektiva åtgärder ofta ”illegala” också utanför sektorn för oumbärliga tjänster mot bakgrund av de komplicerade procedurer som krävs för lagliga strejker. Regeringen fortsatte slå ner på åtgärder sedan den i början av sin mandatperiod kritiserats för att vara för mild. Under de gångna sju åren har minst 1 000 fackföreningsmedlemmar satts i fängelse. I det stora flertalet fall har de anklagats för ”hindrande av affärsverksamhet” eller för att olagligen ha försökt organisera en strejk i offentlig sektor.

Myndigheterna använder våldet som förekommer i en del demonstrationer och strejker för att rättfärdiga gripanden av fackföreningsledare. Fackliga organisationer hävdar att polisinsatserna är onödigt provocerande och brutala. Åklagare är snabba med att utfärda häktningsorder så snart arbetare går i strejk, eller ibland redan när en strejk aviseras. Polis eller säkerhetstjänster bedriver övervakning – ibland riktigt sofistikerat – för att sätta dit strejkledare. Fackliga kontor och kommunikationer kontrolleras regelbundet. Fackföreningsmedlemmar som strejkar ”olagligt” döms ofta till ett års fängelse eller böter på upp till 3 miljoner won (2 700 US-dollar).

Den uppenbara straffrihet som myndigheterna medger för mord på en fackföreningsmedlem speglas i fallet med Kim Tae-hwans död. Han var ordförande för FKTU:s regionavdelning i Chungju och dödades den 14 juni 2005 när han gick strejkvakt framför cementfabriken Sajo Remicon.

Fängelsevillkor
Fängslade fackföreningsledare hålls vanligen isolerade från varandra för att de inte ska kunna vidta kollektiva åtgärder i fängelset. Som så många andra fångar sitter de inlåsta i sina celler 23 timmar om dagen och varje dag tillåts bara ett sju minuter långt besök från advokater eller släktingar.

”Pappersorganisationer”
I en miljö där facklig pluralism på företagsnivå är förbjuden i lag, har många arbetsgivare skapat fackföreningar de själva kontrollerar – vanligen kallade ”pappersorganisationer”. Eftersom de inte kan demokratiseras inifrån, på grund av arbetsgivarens fientliga inställning och eftersom alternativa fackföreningar inte får bildas har löntagarna bara några få – om ens några – rättigheter och kan inte förhandla kollektivt. Det bestående förbudet mot facklig pluralism på företagsnivå förstärker de negativa effekterna av dessa ”pappersorganisationer” när det nekar arbetarna rätten till kollektiva förhandlingar.

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Polis misshandlar strejkande arbetare till döds på Pohang Steel Corporation (POSCO)
Det brutala våldet polisen ofta använder mot arbetare krävde ytterligare ett offer den 1 augusti, när Ha Joong Keun, medlem av fackföreningen på Pohang Steel, dog av skallskador han fått av kravallpolis när han den 16 juli demonstrerade tillsammans med byggnadsindustriförbundet KFCITU utanför POSCO:s huvudkontor. Ögonvittnen rapporterade att polisen den dagen använde sina metallsköldar för att flera gånger slå Ha Joong Keun i huvudet. Strejken på POSCO utlöstes av ledningens användning av ett bemanningsföretag för att skaffa fabriksarbetare och företagets ovilja att se till att underentreprenörer förhandlar god tro med facket. De anställda gick i strejk den 13 juli och satte sig i fabriken. Kravallpolis kallades in och omringade den. Den 16 juli organiserade KFCITU ett möte till stöd för arbetarna och det var då som anfallet mot Ha Joong Keun inträffade. Polisen använde vattenkanoner för att skingra ett annat möte, organiserat av KCTU veckan efter. När cirka 2 500 arbetare slutligen avbröt sittstrejken den 23 juli och lämnade fabriken, strömmade polisen in och greps 138 personer som identifierades som fackliga ledare och representanter för de strejkande. Trots uppmaningar och brev till höga regeringstjänstemän från IFS och andra internationella fackliga organisationer gjordes ingen opartisk utredning av dödsfallet.

Regeringen gör systematiska och genomgripande försök att skrämma KGEU
Regeringen ägnade sig åt systematiska nationella förföljelsekampanjer mot KGEU och dess ledare. Regeringens åtgärder omfattade hot mot ledare och fackföreningsmedlemmar, våld mot fackliga möten, gripanden, systematiska påtryckningar på lokala och provinsmyndigheter för att erkännandet av KGEU skulle dras in, vägran att ta in fackföreningsavgifter och, slutligen, en samordnad våldsam kampanj från polis och militär för att med våld stänga och försegla KGEU-kontor.

Kärnan i konflikten är regeringens vägran att erkänna valda KGEU-ledare och KGEU:s vägran att ansöka om registrering enligt den nya lagen om etablering och drift av offentliganställdas fackliga organisationer. Av den anledningen förklarade regeringen att KGEU var en ”olaglig” organisation.

Den 8 februari släppte regeringen sitt Gemensamma uttalande rörande lagen om offentliganställdas fackliga organisationer. I uttalandet anklagades KGEU omedelbart för att till president ha valt ”en person som varit skild från tjänsten eller avskedats” med anledning av KGEU:s kollektiva fackliga aktion i november 2004 och ”som därmed inte är kvalificerad att vara ordförande för statstjänstemännens fackliga organisation”.

Regeringen ökade trycket på KGEU när Inrikesministeriet (MOGAHA) den 22 mars utfärdade ett ”Direktiv för att främja omvandlingen av illegala organisationer till lagliga fackföreningar (frivilligt tillbakadragande av medlemskap)”. Direktivet syftade till att tvinga kommunala myndigheter att ”utfärda arbetsorder” som ålade tjänstemän att lämna KGEU och räknade upp disciplinära åtgärder som skulle kunna drabba dem som inte lydde. MOGAHA räknade också upp andra åtgärder i direktivet, inklusive hårda disciplinstraff för ledare (uteslutning från utnämningar), ”tvångsåtgärder som stängning av olagliga organisationers kontor”, ”upphävande av alla överenskommelser och förbud för samråd och stöd”, ”borttagande av namnskylt”, och beordrade kommunala chefer att ”om nödvändigt försäkra sig om polisens samarbete” när åtgärderna utfördes. Dessutom ingick ett uttryckligt förbud mot att ta in medlemsavgifterna till KGEU genom löneavdrag.

Direktivet angav också parametrar för en kampanj för trakasserier mot KGEU:s medlemmar genom vad man med ett förskönande uttryck kallade ”team för övertalning mun-mot-mun”. Chefer instruerades att kontakta alla KGEU-medlemmar på sina respektive arbetsplatser per telefon och hembesök för att tvinga dem och deras familjer att lämna KGEU, och förklara hur hårda straffen skulle bli om de vägrade.

Arbetsledare som inte vidtog nödvändiga åtgärder mot KGEU hotades med straff Kommunala och provinsregeringar som inte vidtog åtgärder mot KGEU fick veta att de troligen skulle få sänkta anslag från centralregeringen och komma att drabbas av fientliga utvärderingar och revisioner av sin ekonomi.

Nästa steg i kampanjen var ett regeringsdirektiv om stängning av KGEU:s kontor. MOGAHA gav den 3 augusti order om att myndigheterna måste ”vidta motåtgärder mot olagliga aktiviteter, inklusive stängning av olagliga statstjänstemannaorgani¬sationers kontor”. En första tidsgräns för landsomfattande åtgärder sattes till den 31 augusti och ledde till våldsamma polisattacker och stängning av två KGEU-kontor. MOGAHA utfärdade sedan två nya direktiv (den 1 resp. 13 september) som gav alla myndigheter order om att ”aktivt och med kraft tillämpa nödvändiga åtgärder för att stänga olagliga statstjänstemannaorganisationer senast den 22 september 2006”. Regeringens angrepp ökade till full styrka den 22 september då KGEU-kontor över hela landet anfölls av kravallpolis och deras medhjälpare. Polisen omringade KGEU-kontor, slog och bröt upp grupper av protesterande (många av dessa greps) för att komma fram till kontoren. Man använde mängder av olika vapen för att ta sig in i lokalerna, inklusive brandsläckare, vattenkanoner, pulversläckare, hammare, hackor, borrmaskiner och motorsågar. Arbetare och KGEU-ledare barrikaderade sig ofta i kontoren, anfölls, greps och släpades ut. Dörrar och fönster låstes för att hindra KGEU från att ta sig in igen. Den 10 oktober hade myndigheterna med tvång stängt 125 KGEU-kontor (ungefär hälften av alla) och gripit över 100 personer från KGEU och närstående organisationer. Polisen anklagade mängder av KGEU-medlemmar, i de flesta fall för att de hindrat tjänsteutövning (ett brott) och för olagliga åtgärder som stred mot lagen om offentliganställdas fackliga organisationer.

När KGEU anslöt sig till protester mot förslaget om frihandel mellan USA och Sydkorea hotade regeringen med att avskeda alla statstjänstemän som spelade ledande roller i protesterna och straffa KGEU-medlemmar som deltog i dem. Tretton KGEU-ledare greps för facklig verksamhet i anslutning till kampanjen.

Angrepp mot facket på myndigheten för landsbygdsutveckling
Den 25 maj 2006 samlades cirka 200 KGEU-medlemmar fredligt framför myndigheten för landsbygdsutveckling (Rural Development Administration, RDA) för att protestera mot planerna på omstrukturering. Även om myndigheterna underrättats om det fackliga mötet i förväg, angreps kravallpolis brutalt demonstranterna och hindrade deltagare från att ansluta sig. Flera fackföreningsmedlemmar blev svårt misshandlade av både kravallpolis och civilklädda agenter. Bland de skadade fanns Kim Jeong Soo, generalsekreterare för KGEU, och Choi Nak Sam, informationssekreterare. Båda måste föras till sjukhus för vård. Många andra greps, särskilt åtta KGEU-medlemmar som det fanns häktningsorder mot. De fördes till polisstationen i Suwon Joongbu. Domstolen godkände sedan fyra av häktningsorderna på Park Woon Yong, förhandlingssekreterare, Lee Jeong Soo, organisationssekreterare och två av KGEU:s viceordföranden, Park Kee Han och Han Seok Woo. De andra fyra frigavs. Sedan mötet skingrats greps ytterligare 99 KGEU-medlemmar framför polisstationen medan de fackliga ledarna förgäves försökte förhandla med polisen om kollegornas frisläppande. Dessa medlemmar släpptes efter nästan 40 timmar.

Gripanden, avstängningar och uppsägningar för att krossa strejk på järnvägen
När förhandlingarna mellan Korean Railroad Corporate (KORAIL) och järnvägsarbetarorganisationen KWRU strandade i slutet av år 2005, begärde organisationen och arbetsgivaren i denna ”oumbärliga tjänst” medling. KRWU sköt två gånger upp en planerad strejk (i november 2005 och januari 2006) för att ge mer tid för förhandlingarna. Kommissionen för relationer i arbetslivet (LRC) förklarade uttryckligen och offentligt att man inte var beredd att låta strejken gå av stapeln, och skrev i ett meddelande att ”när det finns stor sannolikhet för att (fackförbundet) kommer att genomföra en strejk, kommer vi omedelbart att hänvisa konflikten till obligatoriskt skiljeförfarande”. Sent på kvällen den 28 februari, bara tre timmar innan KRWU:s strejk skulle börja den 1 mars, gav LRC order om att parterna skulle underkasta sig skiljeförfarande och när strejken ändå bröt ut, olagligförklarades den omedelbart av regeringen.

Inom några timmar hade regeringen utfärdat häktningsorder mot KRWU:s elva högsta ledare. Sedan fortsatte man med häktningsorder mot ytterligare 15 ledare den 3 mars. För att bryta strejken stängde ledningen av 387 arbetare från den 2 mars och ytterligare 1 853 arbetare den 3 mars. Totalt 198 KWRU-ledare och aktivister stämdes av KORAIL som hävde att de var skyldiga till ”hindrande av affärsverksamhet” och brott mot TULRAA. Under tiden hotade kravallpolis strejkvakter, tvingade arbetare att skingra sig och spårade sedan upp och grep 401 strejkande. Den 4 mars hade ledningen och regeringens samlade styrka brutit KRWU-strejken. Ytterligare tre ledare greps av polis den 17 och 22 mars. MORAIL hade stängt av alla de 2 680 fackföreningsmedlemmarna som deltagit i strejken och inledde disciplinära åtgärder mot dem.

KWRU-ledare som undgått att häktas överlämnade sig själva till polisen den 6 april. De flesta släpptes efter två dagar, men blev föremål för utredning och åtal. KRWU:s ordförande Young-hoon Kim hölls kvar hos polisen i över två månader. Andra fackliga ledare, som KRWU:s ledare i provinsen Seoul och ordföranden för KRWU:s avdelning för irreguljära arbetare, hölls också häktade under lång tid. Under tiden sades 19 fackliga ledare upp av KORAIL och företaget drog igång en stor rättsprocess mot förbundet, med krav på skadestånd på 13,5 miljoner US-dollar.

Åklagare fängslar hundratals fackligt aktiva byggnadsarbetare anklagade för brott i samband med kollektiva förhandlingar
Arbetsgivare och regering spelade under täcket med varandra för att åtala ledare för lokala byggnadsarbetarfackföreningar anslutna till det koreanska byggnadsarbetareförbundet KFCITU. Eftersom de flesta byggnadsarbetare är anställda av underentreprenörer, har lokala åklagare (med stöd från byggnadsföretagen) hävdat att fackföreningarna, genom att tvinga lokala platschefer för byggen teckna kollektivavtal, övar ”utpressning” till förmån för anställda i den informella sektorn som de inte har rätt att företräda. Förra året sattes över 100 fackligt aktiva byggnadsarbetare i fängelse för att de försökt organisera och företräda byggnadsarbetare i den informella sektorn. Brotten bestraffas hårt, vilket innebär att de fängslade kan få sitta inne under flera år om de anses skyldiga.

Systematisk vägran att erkänna föreningsfriheten på LaFarge Halla Cement
Woojin Industry, underentreprenör som skapats av mellanchefer från tidigare LaFarge Halla som helt kontrolleras av LaFarge Halla, drog igång en skrämselkampanj mot sina 35 anställda när man fick reda på att två tredjedelar av dem i början av mars gått med i Korean Chemical and Textile Workers’ Federation (KCTF). Den 9 mars, två dagar efter det att man fått information om de anställdas organisering, föreslog LaFarge Halle en ny serie planer för sina tio underentreprenörer på Okgye-fabriken som skulle fasa ut Woojin Industry. En tidigare chef på LaFarge Halla, Kim Eunsoo, VD på Woojin, berättade nyheten för de anställda samma dag, i den första av många händelser med direkt koppling mellan de anställdas fackliga engagemang och beslutet att stänga Woojin. Woojin-anställda berättar att Kim Eunsoo den 11 mars, under ett möte med alla anställda förklarade att ”om ni låter bli att gå med i fackföreningen så låter jag bli att stänga företaget”. När KCTF träffade Kim Eunsoo den 28 mars för att börja kollektivavtalsförhandlingar, vägrade han delta i dem och sa att Woojin skulle stängas den 31 mars. Woojin avslutade verksamheten den 1 april och flyttade utrustning och tillgångar till två andra underentreprenörer som i huvudsak kontrolleras av LaFarge Halla.

Den 25 september fann Gangwon:s regionala LRC att LaFarge Halla är de avskedade KTCF-medlemmarnas reella arbetsgivare och krossade därmed myten om Woojins självständighet från LaFarge. Kommissionen gav order om att LaFarge skulle återanställa alla som arbetat i företaget i över två år och betala dem lön för den tid som gått sedan de sades upp den 31 mars. Eftersom LaFarge Halla inte lydde kommissionens order begärde KCTF den 16 oktober att den nationella LRC skulle agera. I slutet av året var ärendet fortfarande inte avgjort. Den 19 december utfärdade den regionala LRC i Gangwon en andra order enligt vilken LaFarge Halla hade ägnat sig åt orättfärdiga arbetsmetoder och brutit mot artiklarna 84 och 86 i TULRAA när man inte åtlytt den tidigare ordern om återanställning av de avskedade.

KCTF lämnade in en anmälan till Korean National Contact Point (NCP) och hävdade att LaFarge Halla brutit mot mängder av bestämmelser i OECD:s riktlinjer för multinationella företag. NCP:s svar var ytterst otillfredsställande eftersom det bara ifrågasatte tolkningen av riktlinjerna, upprepade ledningens anklagelser och i slutänden vägrade göra någon ytterligare utredning så länge inte den nationella LRC fattat sitt beslut.

Sejong Hospital – hotelser och våld mot fackföreningen
Vårdförbundet KHMWU använde sin strejkrätt i januari, sedan långvariga förhandlingar med ledningen om ett avtal brutit samman. Efter strejken vägrade Sejong Hospital att fortsätta förhandla och började en kampanj med systematiskt förtryck mot förbundet. Ledningen hyrde säkerhetsvakter som bröt igenom KHMWU:s strejkvakter framför sjukhuset och gjorde allvarliga anfall mot KHMWU-ledare och medlemmar. Ett av vakternas överfall ledde till att en KHMWU-medlem fick benet brutet. Sjukhusledningen sparkade också fackligt aktiva och slog till mot förbundets kontor genom att klippa av elströmmen i början av februari. Sedan gjordes en razzia mot kontoret och utrustning och handlingar förstördes.

Förbundet anmälde ledningens antifackliga agerande och domstolen beordrade sjukhusledningen att låta fackets protester fortsätta ostörda samt att i god tro återuppta förhandlingarna. Offentliganställdas international, ISKA, startade en stor internationell kampanj till stöd för KHMWU och Hong Myung-ok, KHMWU:s ordförande, som den 27 januari påbörjade en sittstrejk på sjukhuset.

Fackföreningen på Kiryung Electronics krossas
Arbetare som tillhörde Kiryung Electronics Workers’ Union (medlem av KMWU) fortsatte drabbas av en systematisk, antifacklig kampanj. Företaget sade upp fackföreningsmedlemmar från juli 2005. De har fortfarande inte fått tillbaka sina jobb och ytterligare 20 medlemmar hotas av processer som företaget startat, med krav på stora skadestånd, utifrån anklagelser om ”hindrande av affärsverksamhet”. De flesta av dessa arbetare är kvinnor som arbetat för minimilön. Fackföreningens ordförande sattes i fängelse.

Migranters fackliga organisation kämpar fortfarande för erkännande
Regeringen fortsatte vägra registrera Migrant Trade Union (MTU) som bildades i april 2005, och vill inte låta den företräda medlemmarna och förhandla. När MTU anmälde regeringens vägran till domstol godkände den första instansen regeringens inställning. Seoul High Court fann emellertid senare att regeringens krav på att MTU skulle lämna in en medlemsförteckning tillsammans med sin ansökan saknade laglig grund. Dessutom fann appellationsdomstolen att migrantarbetare har rätt att organisera sig fackligt, oavsett vilken juridisk status de har i Korea.

Under tiden, den 25 april, släpptes till sist Anwar Hossain, MTU:s ordförande, efter 11 månader i häkte. Hans frisläppande skedde på grund av hans dåliga hälsa och han togs omedelbart in på sjukhus för behandling av sina skador och sin sjukdom. Hossain hade suttit i fängelse sedan den 14 maj 2005 när över 30 poliser brutalt misshandlade honom när han var på hemväg och sedan släpade iväg honom till fängelset.

Polisfackförening fortfarande inte erkänd
Fackförbundet för rikspolisen nekas fortfarande erkännande av polismyndigheterna och får inte heller föra dialog med regeringen.

Upp

Läs mer om Sydkorea på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida