Japan

Skriv ut

FOLKMÄNGD: 127,7 milj. / HUVUDSTAD: Tokyo / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 – 87 – 98 – 100 – 138 - 182

Regeringen diskuterade administrativa reformer av den offentliga sektorn med fackliga organisationer men kraftiga restriktioner för statstjänstemännens organisationers rättigheter fanns kvar i lag, inklusive strejkförbudet.

LAGSTIFTNINGEN 

Författningen erkänner löntagarnas föreningsfrihet samt rätten att organisera sig, förhandla och agera kollektivt. Det finns emellertid begränsningar, i synnerhet för statstjänstemän och i mindre omfattning för anställda i statliga och privata företag med ”högre samhällsansvar”, d.v.s. företag som tillhandahåller tjänster som betraktas som oumbärliga. 

Det finns betydande skillnader i lagstiftningen om fackliga rättigheter för anställda i privat och offentlig sektor.

Privat sektor...

Lagstiftning
Det finns tre huvudsakliga lagar för privatanställda (inklusive utländsk arbetskraft) och två av dem gäller fackliga rättigheter. Fackföreningslagen (Trade Union Law, TUL) garanterar rätten att organisera fackföreningar och förhandla kollektivt medan lagen om justering av relationerna på arbetsmarknaden (Labour Relations Adjustment Law, LRAL) rör konfliktlösning. Den tredje lagen, om normer i arbetslivet (Labour Standards Law, LSL), reglerar arbetsvillkor. 

Strejkrätt
Strejkrätten är skyddad i den privata sektorn, För privata företag i sektorer som anses tillhandahålla tjänster som är oumbärliga för det dagliga livet, måste myndigheterna varslas om en strejk tio dagar i förväg. För närvarande gäller detta företag som sysslar med elkraftsproduktion och transmission, transporter och järnvägar, telekommunikationer, allmän sjuk- och hälsovård. Det kommer från oktober 2007 att också gälla posttjänster som då privatiseras.

Kollektiva förhandlingar
Kollektivavtalsförhandlingar har en stark tradition i Japan. Även om TUL föreskriver regionala kollektivavtal är de i praktiken oftast företagsbaserade och gäller i första hand anställda som är med i facket. Under ”Vårkampen” träffas fackliga representanter och företagsledningar för att fastställa arbetsvillkor, inklusive löner. Den processen kallas också ”shunto”.

Kryphål i lagen – anställningskontrakt för viss tid
LSL medger att visstidskontrakt kan gälla i upp till tre år (och i undantagsfall i upp till fem år för vissa yrkesgrupper). Arbetsgivarna använder ofta systemet för att kringgå lagstadgat anställningsskydd för tillsvidareanställda. Alltfler har kontraktsanställningar vilket undergräver normala anställningar och skapar större svårigheter för fackföreningar som försöker organisera anställda. Korttidskontrakt förnyas ofta snarare än omvandlas till fasta anställningar. Dessutom är arbetsvillkoren i visstidskontrakt sämre därför att det inte finns någon lag som förbjuder diskriminering av anställda med olika typer av kontrakt, eller som garanterar likabehandling av atypiska anställda.

… jämförd med offentlig sektor 

Stränga restriktioner
Arbetslivsförhållanden i den offentliga sektorn styrs av de nationella och lokala lagarna om offentlig anställning (National respektive Local Public Service Laws), från år 1948, som innehåller stränga restriktioner av de fackliga rättigheterna. 

Anställda får organisera sig på nationell nivå om de inte arbetar inom polis och brandkår, på fångvårdsanstalter och hos myndigheten för sjösäkerhet och civilförsvaret. ILO har upprepade gånger rekommenderat regeringen att tillåta anställda i brandkåren och på fängelserna att organisera fackföreningar.

Systemet med facklig registrering kräver att skilda fackföreningar skapas i varje kommun och innehåller restriktioner som ILO beskrivit som ”liktydiga med förhandstillstånd” för bildandet. 

De flesta högre tjänstemän får inte tillhöra samma fackförening. Administrativ personal och kontorsanställda får inte förhandla och sluta kollektivavtal vare sig på lokal eller nationell nivå. Deras löner fastställs i lag och/eller förordningar som delvis bygger på rekommendationer från NPA (National Personnel Authority) och lokala personalkommittéer. 

Strejker förbjudna
Inga offentliganställda får strejka. Enligt reglerna i lagen om nationell offentlig tjänst och lagen om lokal offentlig tjänst kan fackliga ledare som uppmanar till strejk i den offentliga sektorn avskedas och straffas med böter eller fängelse i upp till tre år. 

Regeringen orubblig i fråga om fackliga rättigheter för offentliganställda
Genom åren har den japanska regeringen vid upprepade tillfällen ignorerat rekommendationer från ILO:s kommitté för föreningsfrihet om att landets lagstiftning bör ändras för att avskaffa begränsningarna av offentliganställdas rättigheter och skapa överensstämmelse med internationella normer. 

Regeringen samråder om reformer men ännu inga framsteg
Som en följd av samråd med ministrarna gick förbundet JTUC-RENGO i januari 2006 med på att en ”Särskild undersökningskommitté för allmänna arbeten, statstjänstemän och relationer i arbetslivet” som fick i uppdrag att undersöka och komma med rekommendationer till hur systemet för relationer i arbetslivet (inklusive frågor om grundläggande rättigheter för anställda) borde se ut i offentlig sektor. Kommittén består av representanter från de fackliga organisationerna, arbetsgivarna, akademiker och massmedierna. En rad möten hölls år 2006, men den grundläggande frågan om statstjänstemäns grundläggande rättigheter har ännu inte slutbehandlats.  

Regeringsmyndigheter blir fristående förvaltningsinstitutioner (IAI) – vissa kvarstående restriktioner av strejkrätten
Regeringen hävdar att man håller på att omvandla offentliga myndigheter till IAI-er som man definierat som ”organisatoriskt fristående från staten”. Två slags IAI har bildats: ”specifika IAI” och ”ospecifika IAI”. Medan regeringen säger att alla IAI-anställda har rätt att organisera sig och förhandla kollektivt, är det bara anställda i ospecifika IAI som har garanterad strejkrätt.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN 

Reformer av kommission för relationer i arbetslivet
Lagändringar som infördes i januari 2005 var utformade för att skynda på processerna i den centrala arbetslivskommissionen (Central Labour Relations Commission, CLRC) och göra besluten bindande. Kommissionen har kritiserats för att ta god tid på sig och för att besluten kunde överklagas och ändras av domstol. Förändringarna uppges börja hjälpa till att skynda på rättvisan för dem som drabbats av osakliga avsked, men det finns fortfarande vissa problem kvar. 

Ett nytt system med trepartssammansatta arbetsdomstolar träder i kraft
Ett nytt system med trepartssammansatta arbetsdomstolar trädde ikraft i april 2006. Det har utformats för att behandla enskilda fall som rör avskedanden, arbetsvillkor och omplaceringar. Domstolarna kommer att ha gott om arbete – bara under år 2004 anmäldes minst 160 000 fall till arbetsbyråerna.

Förändringar i anställningsförhållanden orsakar stora problem för facklig organisering och verksamhet
Formerna för anställning och arbete blir alltmer differentierade. Deltid och visstidsanställning blir allt vanligare för direktanställd personal. Indirekta anställningar – tillfälligt arbete via förmedlingar eller kontraktsanställningar via bemanningsföretag växer också. Samtidigt växer antalet personer som arbetar på kontrakt och som enligt nuvarande lagar inte betraktas som anställda. Det är svårt att organisera atypiska arbetare och deras växande antal är en av huvudorsakerna bakom sjunkande organisationsgrad. Arbetare som har korttidskontrakt eller indirekta anställningar har svårt att hävda rätten att förhandla kollektivt.

Differentiering av företagstyper
Grupperingen av företag under holdingbolag fortsätter och investeringsfondbolags verksamhet i Japan ökade också. Högsta domstolen fann att en enhet bara kan betraktas som arbetsgivare när ”en sådan enhet har möjlighet att faktiskt fastställa en arbetares huvudsakliga arbetsvillkor” genom direkt engagemang. I de flesta fall är holdingbolag och investeringsfondbolag bara indirekt engagerade i att påverka arbetsvillkoren i aktieägande företag. De anses därför inte som arbetsgivare enligt lag och det är svårt för fackliga organisationer att föra kollektivavtalsförhandlingar med dem.

Missbruk av ”träningsvisum” för arbetskraft med svältlöner
Arbetsgivare missbrukar också det industriella utbildningsprogrammet (Industrial Training Program, ITP) och det tekniska praktikantprogrammet (Technical Internship Program, TIP) som ger okvalificerad arbetskraft treåriga visum för utbildning i Japan.

Trots löften om teknisk utbildning hamnar många av de tiotusentals utländska arbetarna i fabriker där de arbetar långa timmar under farliga förhållanden för så lite som halva minimilönen. Arbetsgivarna tar ifrån dem deras pass och anställningshandlingar och de vägras rätten att organisera sig och förhandla kollektivt. I många fall missbrukar arbetsförmedlingar som tillhandahåller utländsk arbetskraft och företag i avsändarländerna också systemet och exploaterar arbetarna genom undermåliga anställningskontrakt.

Problem för deltidspersonal, anställda i atypiska anställningar och på kontrakt
RENGO trappade upp sina ansträngningar för att driva igenom en lag om ”likvärdig behandling” för deltids- och kontraktsanställda. Oron över arbetsgivares anställning av ”irreguljär” personal som står utanför fackföreningsrörelsen ökade. RENGO:s högsta ledning lovade förstärka insatserna för att organisera och stödja dessa löntagare. 2006 års fackliga översikt, gjord av Arbetsmarknadsministeriet, visade att 21,5 procent av alla anställda arbetar deltid.

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Bakgrund
I september valde det japanska parlamentet en ny premiärminister, Shinzo Abe, från det styrande liberaldemokratiska partiet.

Slutligt avtal mellan Kokuro och East Japan Railway Inc
Järnvägsarbetareförbundet Kokuros 17-årig strid mot orättfärdiga arbetslivsmetoder i de många företag som bildades efter privatiseringen av det statliga järnvägsbolaget år 1987 slutfördes i november 2006. Kokuros medlemmar blev orättfärdigt diskriminerade av nya privata företag i gruppen Japanese Rail (JR), som JR Tokai som tvingade arbetarna att ta av sig sina fackföreningsmärken och bestraffade dem med förflyttningar, så förbundet gjorde otaliga anmälningar till respektive arbetslivskommission. Vissa av målen gick ända till Högsta domstolen och till slut kom ett beslut som drev fram en rad överenskommelser om skadestånd till drabbade Kokuro-medlemmar. Överenskommelserna avslutade 61 mål som var aktuella mot JP East, medan den knivigaste frågan – återanställning av de 1 047 Kokuro-arbetarna fortfarande återstår att lösa.   

Vägrar förhandla med brandmännens fackförening
När tio medlemmar av en brandmansfackförening, Tohbi Council of Firefighters, lämnade en petition till chefen för brandförsvaret med en rad förslag, vägrade direktören diskutera och svara på fackföreningens krav och vägrade dessutom träffa dem. Ytterligare förslag avslogs av ledningen som noterade att förslagen ”inte var lämpliga att genomföra”. Föreningsmedlemmar hävdar att Tohbis brandförsvarsmyndighet diskriminerat dem när det gäller befordringar och yrkesmöjligheter på grund av att de är anslutna till fackföreningen. I september 2005 stämde föreningen Tohbi brandförsvarsmyndighet i Okayamas distriktsdomstol för diskriminering av medlemmarna.

Upp

Läs mer om Japan på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida