Kränkningar av fackliga rättigheter 2007

FOLKMÄNGD: 85,2 milj. / HUVUDSTAD: Manila / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 - 87 – 98 – 100 – 105 – 111 – 138 - 182

Minst 33 fackföreningsmedlemmar dödades i en orgie av våld. Den atmosfär av straffrihet som råder undergräver än mer alla meningsfulla försök att upprätthålla arbetsmarknadslagarna. Många andra fackföreningsmedlemmar utsätts för hotelser, kidnappningar och tortyr.

LAGSTIFTNINGEN
 

Enligt lag har filippinska löntagare, även offentliganställda (utom militär och polis), rätt att bilda och ansluta sig till fackliga organisationer. 

Hinder för facklig verksamhet
En fackförening måste representera minst 20 procent av de anställda i en given kollektivavtalsenhet för att bli registrerad. Lagen kräver också att organisationerna ska lämna in handlingar för registrering som facken anser är onödiga och tidsödande eftersom de då riskerar att utsätta sina ledare för arbetsgivares vedergällning i ett kritiskt skede av organisationsbildningen. År 2003 lyckades facken få bort restriktionerna men år 2004 återinförde regeringen dem i tillämpningsföreskrifterna för arbetsmarknadslagstiftningen. Facken har upprepade gånger överklagat till myndigheterna och begärt att restriktionerna ska dras tillbaka eller upphävas.  

Innan en federation eller centralorganisation kan bildas måste medlemsorganisationerna ha registrerat minst tio kollektivavtal. Fackliga ledare måste vara anställda på samma företag som löntagarna de representerar. Utländska medborgare får varken bilda eller ansluta sig till en fackförening såvida det inte finns ett ömsesidigt avtal mellan deras hemländer och den filippinska regeringen. 

Besvärliga förseningar i registreringen av nya fackföreningar och kollektivavtal ska avskaffas
I september 2005 ändrade Arbetsmarknads- och sysselsättningsministeriet (DOLE) tillämpningsföreskrifterna för arbetsmarknadslagarna. Tiden för regeringsåtgärder som exempelvis registrering av kollektivavtal, handläggning av ansökningar om fackföreningsregistrering eller en ansökan från en befintlig organisation om ändring av namn, medlemskap eller sammanslagning kortades till en dag.

Strejkrätt
Strejkrätten är erkänd i lag. För att få tillstånd till en strejk måste en organisation varsla den i förväg, iaktta en obligatorisk nedkylningsperiod och få stöd av en majoritet (50 procent plus 1 röst) av medlemmarna. Alla möjligheter till förlikning måste ha prövats. Om arbetsmarknads- och sysselsättningsministern anser att det företag som strejken gäller är ”oumbärligt för landets intressen” kan han/hon föreskriva obligatorisk medling och tvinga de anställda tillbaka till arbetet. Enligt en särskild förordning har ministern också makt att ge polis och militär i uppdrag att verkställa en order om återgång i arbete.

Höga böter kan utdömas för strejk
Lagen föreskriver höga böter för medverkan i en illegal strejk. Fackliga ledare kan dömas till fängelse i upp till tre år. Alla som organiserar eller leder ett ”möte för att sprida propaganda mot regeringen” kan dömas till livstids fängelse eller dödsstraff. Strejkvakt under en strejk klassas som ”möte”. 

Arbetsinspektion ställs åt sidan till förmån för frivillig tillämpning
En förordning som promulgerades år 2004 (Labour Standards Enforcement Framework) innebär i grund och botten att principen om statlig inspektion av arbetsplatser med över 200 anställda överges. I stället för en formell arbetsinspektion kräver förordningen självreglering av arbetslivsnormerna i stora företag minst en gång om året (genomförd av en kommitté med arbetsgivarrepresentanter och anställda, sammansatt på oklara grunder, enligt en av regeringen fastställd checklista) om det finns en fackförening där som registrerat ett kollektivavtal. Efter inspektionen måste den ifyllda checklistan postas till DOLE för bedömning av tjänstemän på det regionala DOLE-kontoret. Stickprovskontroller av fabriker kan tillåtas, men krävs inte. För arbetsplatser med 10-199 anställda kommer normala inspektioner att fortsätta. Förordningen anger att arbetsplatser med färre än tio anställda och sådana som registrerats som mikroföretag, eller som BMBE-företag på bynivå, ska ges tillgång till rådgivning. De fackliga organisationerna har hävdat att kontroller måste göras på stora företag för att motverka kränkningar av grundläggande fackliga rättigheter eftersom stora företag är lika skyldiga till sådana som de mindre.

Offentliganställda
Trots att det finns många fackliga organisationer i offentlig sektor är föreningsrätten fortfarande begränsad och strejker förbjudna. Offentliganställda har också begränsad förhandlingsrätt. Regeringens rationaliseringsprogram som sägs syfta till att strömlinjeforma överflödiga kontor och poster och omstrukturera bemanningen är ett ytterligare problem för offentliganställda.

Kontraktsarbetare förbjudna att gå med i facket
Enligt lag får arbetare som klassats som kontraktsarbetare inte gå med i fackföreningar. Lagen anger en rad tydliga krav som begränsar användningen av kontraktsarbetare – inklusive gränser för hur lång tid kontraktsanställning får gälla, och sådana arbetare får inte utföra ordinarie anställdas uppgifter. Dessa villkor ignoreras emellertid i regel av arbetsgivarna.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN
 

Arbetsgivarna tillämpar administrativa och rättsliga hinder
Arbetsgivare kan överklaga en fackförenings rätt till registrering och gör det också ofta. Det är ett stort hinder för facklig organisering eftersom överklagandeprocessen kan ta mycket lång tid. 

Det är vanligt att arbetsgivare stämmer fackliga ledare och aktiva i såväl civil- som brottmål. Det kan exempelvis handla om anklagelser för stöld av företagstillgångar, förfalskning av fackliga registreringshandlingar, förfalskade fackliga dokument och förtal när anställda ställer krav på företagen. Vanliga metoder som under året ofta användes för att hindra bildande av fackföreningar var fysisk isolering av ledare och aktiva, fysiska hinder för omröstning om fackföreningar trots att det fanns lagliga beslut och tjänstemän från DOLE närvarande samt omedelbara av domstol utfärdade tillfälliga förbud (temporary restraining orders, TRO) enligt vilka företaget skulle skadas om anställda fick avgöra frågan om fackförening genom omröstning. Arbetsgivarna utnyttjade arbetsmarknadslagstiftningens föreskrifter om att arbetarägda kooperativ inte får bilda eller gå med i fackliga organisationer och främjade partsgemensamma råd och fiktiva arbetarkooperativ som alternativ till fackföreningar. Arbetsgivarna använde sig också av intern e-post och kommunikationssystem, flygblad och t-shirts för att uppmana anställda att inte stödja facket.

Ingripanden av högre instanser (Högsta domstolen och appellationsdomstol) i arbetsmarknadsmål (t.ex. i ärenden om utfärdande av TRO mot val om fackförening, val av fackliga funktionärer och annat) var ytterligare hinder som användes för att arbetare inte skulle kunna använda föreningsfriheten och lösa konflikter.

Strejkrätten undergrävs
Såväl arbetsgivare som regeringen utnyttjar restriktionerna i lagarna för att hindra anställda från att strejka. Kravet på varsel till Arbetsmarknadsministeriet ger arbetsgivarna många tillfällen att splittra de anställda inbördes och, i de flesta fall, vidta motåtgärder. Om de anställda ändå fortsätter mana till strejk kan arbetsgivaren begära att den nationella arbetslivskommissionen (National Commission on Labour Relations) utfärdar ett föreläggande mot strejken. I stället för att vara opartisk brukar regeringen ingripa i konflikter på arbetsgivarsidan.  

Arbetsmarknadsministern har tagit jurisdiktion över en rad ärenden som helt klart inte kan ses som ”företag som är oumbärliga för landets intressen”. Detta strider mot ILO:s definition som tillåter regeringsingripande när det är ”viktigt och oundgängligt för landets intressen”.

Frizoner
Zonerna är ökända för låga löner, extremt långa arbetstider, halsbrytande produktionstakt och hårt förtryck. Övertid är regel och fabriksgrindarna hålls ofta låsta för att hindra anställda från att lämna fabriken innan de slutfört arbetet eller uppfyllt sina kvoter. 

Den fackliga verksamheten motarbetas kraftigt i frizonerna. Tjänstemännen som styr zonerna försöka hindra organisering genom en politik för ”frihet från fackföreningar och strejker” och hävdar att de har rätt att genomföra egna arbetsinspektioner. Det har förekommit många fall där anställda som bildat eller anslutit sig till en fackförening, eller deltagit i facklig verksamhet, har blivit avskedade. Arbetsgivarna har vägrat att erkänna fackföreningar och förhandla, eller så har de bildat sina egna ”favoritfackföreningar”. DOLE har inte kunnat eller velat upprätthålla arbetsmarknadslagarna i frizonerna. 

Åren 2004-2006 förekom många fall där företagen lades ner så snart fackföreningar bildats eller när fackföreningen formellt presenterade krav för kollektiva förhandlingar för företaget. Nedläggningarna var utan tvivel ett försök att hindra facklig organisering och kollektiva förhandlingar eftersom samma företag i många fall sedan öppnades under ett nytt namn, men med samma ägare.

Arbetslöshet och underentreprenader
Hög arbetslöshet och utbredd användning av kontraktsanställningar hindrar facklig organisering. Även om regeringen lovat skapa 10 miljoner arbetstillfällen, har de flesta nya jobben hittills varit lågt betalda, gällt deltid eller korttidsarbete. Undersysselsättningen är ett allvarligt problem och under de senaste tio åren har andelen undersysselsatta varit nära tre gånger högre än andelen arbetslösa. Det är ett tydligt tecken på de låga lönerna och den låga kvalitet på de arbetstillfällen som skapas. 

Regeringens mål och sysselsättningspolitik, så som den definieras i landets utvecklingsplan på medellång sikt (MTDP), ser flexibla arbetsförhållanden (utläggning på underleverantörer, ”flexijobb” och ”flexilöner”) som en central strategi vilket leder till att företagen i hög utsträckning använder sig av underleverantörer. Detta påverkar de fackliga organisationernas förmåga att förhandla fram goda avtal.

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006
 

Bakgrund
Regeringen ökade i hög grad sina ansträngningar för att krossa det olagliga kommunistpartiet (CCP) och dess väpnade gren, New People’s Army. Med anledning av folkliga protester mot hennes styre och med hänvisning till en konspiration för att störta regeringen, utlyste president Gloria Macapagal-Arroyo tillfälligt undantagstillstånd den 24 februari. Under det greps många arbetarledare och andra motståndare till hennes regim. Undantagstillståndet upphävdes den 3 mars men under hela året rådde en atmosfär av straffrihet för dem som begick våldshandlingar mot arbetarledare.

Utomrättsligt våld och mord – Filippinerna som ”Asiens Colombia”
Centre for Trade Union and Human Rights (CTUHR) meddelade efter sina fältundersökningar att 33 fackliga ledare, organisatörer och anhängare dödades under år 2006. Dessutom dokumenterade CTUHR också 130 fall (med totalt 220 individer) av kränkningar av fackliga och mänskliga rättigheter under året. Enligt centret blev nästan alla offren för det utomrättsliga våldet dessförinnan bevakade och förföljda av okända personer som de trodde hade kopplingar till myndigheterna och/eller arbetsgivare.  

I nästan alla angrepp förekom beskjutning från motorcyklister som bar hjälmar, skidmasker eller andra typer av maskering för att göra det omöjligt att identifiera dem. I flera välkända fall, som i mordförsöket på Gerardo Cristobal (tidigare ordförande för facket Yazaki-EMI) och trakasserierna och bevakningen av centret för rättshjälp till arbetare (PLACE), avslöjades regeringsrepresentanter som skyldiga. Dessa fall stärkte den utbredda uppfattningen att det är medlemmar av landets rikspolis (PNP), det väpnade styrkorna (AFP) och miliser knutna till dem som är de främsta ansvariga för angreppen på fackföreningsfolk.

Under året utpekades fackföreningsledare och representanter från lagliga, progressiva rörelser i det civila samhället offentligt som ”kommunister” och ”statens fiender” av höga regeringstjänstemän och AFP-officerare, som ett sätt att rättfärdiga våldet mot dem. Amnesty International gav uttryck för en uppfattning som många internationella fackliga ledare, MR-advokater och FN-representanter har, när man noterade att ”…morden … följer ett mönster med politisikt riktade, utomrättsliga avrättningar som sker inom en bredare ram av ständig kamp mot gerillan”. 

Under omfattande nationella och internationella påtryckningar skapade president Arroyo en arbetsgrupp för utredning av morden. Samtidigt pågick åtgärderna för gerillabekämpning obehindrat och inte mycket gjordes för att vidta åtgärder mot polisens och militärens misstänkta inblandning i de pågående utomrättsliga morden och våldet. I slutet av år 2006 hade inte en enda människa dömts för något av morden på hundratals personer, bland dem flera tiotal fackföreningsledare och medlemmar, som begåtts sedan år 2001.

I ett försök att avväpna fortsatta internationella påtryckningar tillsatte president Arroyo i augusti en kommitté som skulle undersöka morden och komma med rekommendationer. Den leddes av Jose Melo, biträdande domare i Högsta domstolen och fann bevis som pekade mot att ”element i militären” var inblandade i flera av morden.

Skottlossning och mord på fackföreningsledare i Cavite
Den 28 april satt ordföranden för Yazaki-EMI i sin bil i byn Anabu och väntade på en kollega, när tre män i en bil som körde om öppnade eld mot honom. Han blev svårt skadad i magen, höften och en hand. Cristobal, som hade ett lagligen registrerat vapen på sig, besvarade elden och sårade sina angripare när de flydde. En av dem identifierades senare som polisinspektör Romeo Lara, chef för underrättelsetjänsten Imus hos polisen i Cavite. Efter denna händelse anklagade höga polischefer i PNP i Cavite Cristobal för att ha organiserat bakhållet. Utan att göra någon ordentlig och opartisk undersökning av Cristobals uppgift om självförsvar, anklagade PNP honom på falska grunder för mordförsök. Cristobal var en av de mest högljudda motståndarna till guvernören i Cavite, Ireneo Maliki och hans politik som går ut på att aktivt motarbeta facklig organisering och strejker för att främja arbetsfred och underlätta utländska investeringar.

Tidigt på morgonen den 11 december 2006, sköts och dödades Jesus Buth Servida, ordförande för Yazaki-EMI och ledande medlem av den fackliga koalitionen SCW (Solidarity of Cavite Workers) när han och två av hans kollegor satt och väntade i en lastbil utanför Yazaki-EMI-fabriken. Mördaren gick fram till bilen i fullt dagsljus, avlossade en pistol mot Servida och hans kollegor och flydde sedan utan att någon stoppade honom. Joel Sale, facklig aktivist och arbetare som var tillsammans med Servida blev fruktansvärt skadad av tre skott i ansikte, rygg och bröst medan en annan arbetare, Kenny Mari Severo, sköts i huvudet. Båda överlevde mirakulöst. Servida, som kämpade mot att ledningen sagt upp honom, hade övertagit posten som ordförande efter mordet på Gerardo Cristobal. PNP:s utredning av mordet på Servida visade på några av de främsta problem som finns i polisutredningar av mord. PNP intervjuade varken Servidas fru, hans fackliga kollegor eller andra nyckelvittnen och spärrade inte av brottsplatsen vilket innebar att bevis antingen förstördes eller inte samlades in.

Angrepp på kyrkan – mordet på biskop Alberto Ramento
En framstående kämpe för mänskliga rättigheter i frizonen Cavite och Hacienda Luisita, biskop Alberto Romento från Iglesia Filipina Independiente (IFI) och ordförande för det nationella kyrkorådet i Filippinerna (National Council of Churches of the Philippines, NCCP) spelade en viktig roll för att dra uppmärksamheten till fall där arbetare trakasserades, angreps och dödades på grund av att de använde sina fackliga rättigheter. Förutom att ha en framträdande position inom kyrkan var biskop Ramento också ordförande för hjälpcentret Board of Workers’ Assistance Center (WAC), en frivilligorganisation som ger stöd för facklig organisering i Cavite.

Sedan IFI:s högsta råd uppmanat president Arroyo att avgå när hon inte kunde sätta stopp för mördandet, blev biskop Ramento på nytt hotad till livet för sitt arbete.

Tidigt på morgonen den 3 oktober bröt sig oidentifierade män in i biskop Ramentos kloster i Tarlac och knivhögg honom sju gånger. Hans kropp hittades på andra våningen i hans bostad. Ramentos familj anmälde att biskopen sagt till dem ”Jag vet att de kommer att döda mig nästa gång. Men jag sviker aldrig min plikt”.

PNP beslutade emellertid inom några timmar att mordet skett under ett misslyckat stöldförsök och utredningen skedde efter den linjen. Flera dagar senare grep PNP fyra misstänkta (alla tidigare straffade) i Tarlac och förklarade fallet ”löst”.

Utifrån sina egna utredningar meddelade IFI att PNP:s utredning var ”slarvig” och drog slutsatsen att ”Biskop Ramento dödades när han låg och sov, av någon som inte försökte råna klostret utan var där just för att döda honom”. Trots nationella och internationella krav på en professionell och opartisk utredning hade myndigheterna inte startat någon ny utredning vid årets slut.

Ytterligare en fackföreningsledare mördad i Hacienda Luisita
Den 17 mars 2006 blev Tirso Cruz, medlem av styrelsen för United Luisita Workers’ Union (ULWU) skjuten med nio skott i ryggen av två hjälmförsedda män på motorcykel. Enligt pappan till Cruz, som gick tillsammans med honom, inträffade överfallet cirka 100 meter från en militärförläggning men inga soldater ingrep när förövarna flydde. Fackliga kollegor meddelade att Cruz sedan november 2004, då han blev engagerad i ledningen av strejken på Hacienda Luisita (se 2006 års översikt), flera gånger hotats till livet. Ernesto Cruz, offrets bror, sade att soldater tidigare besökt Tirso Cruz i hans hem för att skrämma honom och få honom att erkänna att han hade varit med i NPA-gerillan, men Tirso Cruz nekade till deras anklagelser. När han dog var han en framträdande medlem av en ULWU-kampanj för att driva igenom demilitarisering av tio byar i Hacienda Luisita genom tillbakadragande av soldater stationerade där.

Inga framsteg gjordes under året för att gripa Ricardo Ramos mördare och ställa dem inför domstol. Han var ordförande för CATLU, fackförening i Tarlac som representerar sockerarbetarna på Hacienda Luisita och sköts till döds i oktober 2005.

Kidnappning och mord på Rogelio Concepcion
Efter intensiv bevakning av hans rörelser och övervakning av hans bostad av okända individer som antogs vara kopplade till militären, blev Rogelio Concepcion, ordförande för Solid Development Corporation Workers’ Association (SDCWA) kidnappad av beväpnade män på motorcykel nära sin arbetsplats. Han hade spelat en framträdande roll i organisationen och ledde strejken mot ledningen i maj 2005 i protest mot att den vägrade erkänna fackföreningen och förhandla med den, trots ett DOLE-beslut som sade att SDCWA var den lagligen utsedda förhandlaren för arbetarna. Concepcions kropp hittades senare och bar spår av tortyr.

Fackliga advokater meddelade att mordet på Concepcion var kulmen på en systematisk kampanj för att krossa facket och dess ledare. Solid Development Corporations tillverkar tråd och fabriken ligger i Ildefonso, Bulacanprovinsen. I november 2005 kom soldater in på fabriksområdet och upprättade en postering där. Soldaterna gjorde sedan en lista på fackföreningsmedlemmar och började trakassera ledare och aktiva. Kampanjen fick den tidigare ordföranden, Ador Vasalio, att fly från fabriken eftersom han fruktade för sitt liv. Det sades att AFP pekat ut honom som rebellsympatisör.

Mord på fackföreningsmedlemmen Roberto de la Cruz
Roberto de la Cruz, styrelsemedlem i Workers of Tritran Bus lines Union (WTU) och viceordförande för Alyansa ng mga Manggagawa ng Bus Company (AMB, allians av busschaufförer) sköts med nio skott av två okända män som kom på motorcykel och gick in i hans familjs restaurang i Lucena City, Quezon, kvällen den 25 januari. De la Cruz var ledande medlem av fackföreningen som ifrågasatte Tritran Bus Lines avskedanden av cirka 1 000 arbetare år 2004 (de flesta WTU-medlemmar). Strax innan han mördades hade AFP anklagat honom för att samarbeta med NPA-rebeller och för att rentvå sitt namn hade han frivilligt gått med polismän till AFP:s säkerhetstjänsts högkvarter i Lucena City och officiellt förklarat att han inte hade något att göra med NPA.

Mord på Paquito Diaz, facklig ledare för statstjänstemannafack
Paquito ”Pax” Diaz, ordförande för Eastern Visayas i Confederation for Unity, Recognition and Advancement of Government Employees (COURAGE), en paraplyorganisation av progressiva organisationer i den offentliga sektorn, sköts till döds av två män på motorcykel. Mordet skedde tidigt på kvällen den 6 juli utanför hans hem i Tacloban City. Diaz var också kommunal jordbruksansvarig och hade rapporterat att han fått samtal med dödshot till sin mobil. Han hade länge deltagit i statstjänstemännens fackliga kamp i regionen. PNP tillsatte en särskild arbetsgrupp för att utreda mordet men gjorde inga framsteg eftersom ögonvittnena antingen inte ville eller kunde identifiera mördarna som bar hjälmar. 

Mord på arbetarledaren Crisanto Teodoro
Crisanto Teodoro, facklig organisatör för Association of Democratic Labour Organisations (Kilusan Mayo Uno – KMU) som aktivt arbetade med flera organisationer för transportarbetare i Bulacan, sköts till döds kvällen den 10 mars. Han körde bil med sin fru i passagerarsätet när två män på motorcykel körde fram till dem och öppnade eld.

Regeringsangrepp mot KMU-ledningar på nationell, regional och lokal nivå
Den 25 februari greps 73-åriga Crispin Beltran, ordförande för centralorganisationen KMU och parlamentsledamot från Anakpawis Party (”de arbetande massornas parti”) utan att det fanns någon häktningsorder. Han anklagades för uppvigling. Den 27 februari greps två höga ledare från Alliance of Nationalist and Genune Labour Organisations (ANGLO-KMU) när de ledde en protest och förhandlingar för att få träffa Beltran. Dennis Maga, generalsekreteraren, och Marcial Dabela, viceordföranden, hölls häktade i flera dagar innan de släpptes. Beltran hölls häktad på ett sjukhus på grund av hans sviktande hälsa.

KMU meddelade att organisationen beskrivits som statens fiende i en Power-point-presentation ”Know the Enemy” som spreds och visades av AFP för fälttrupper inom ramen för den nationella kampanjen Oplan Bantay Laya mot gerillan. AFP bekräftade för Melo-kommissionen att presentationen fanns och regelbundet användes.

Kidnappning
KMU rapporterade också att fackliga ledare greps, förhördes, hotades och försvann under året. Den 8 januari, till exempel, meddelade KMU att Rafael Tarroza, regional ordförande för National Federation of Labour Unions (NAFLU-KMU) fördes bort av maskerad militär från 8:e infanteridivisionen och förhördes om sina påstådda band till NPA. Han och hans familj hotades och han släpptes först sedan han gått med på att samarbeta med myndigheterna.

Bevakning
Romeo Legaspi, ordförande för fackföreningen Lakas Manggagawa Nagkakaisa sa Honda i södra Tagalog och för närvarande nationell ordförande för Organized Labor Association in Line Industries and Agriculture (OLALIA-KMU), utsattes under året för ständiga hotelser. De fick honom att hålla sig borta från hemmet och ständigt byta bostad för att undvika vedergällning på grund av sina fackliga aktiviteter. Den 9 februari meddelade hans familj att två beväpnade män på motorcykel kommit till hans hem och frågade om Legaspi var hemma. Två dagar senare, den 21 februari, kom en okänd man in i hans bostad och frågade om familjen hade trasig utrustning hemma. KMU rapporterade att bevakningen av Legaspis bostad fortsatte under hela året.

Tortyr
Den 3 juli anmälde KMU att sju medlemmar av PISTON, KMU:s förbund för transportfackföreningar, förts bort i Pampanga, centrala Luzon, av några tungt beväpnade män som enligt uppgift var en AFP-PNP-styrka. De som fördes bort var ledaren för PISTON i centrala Luzon, Emerito Gonzales Lipio och hans kollegor Jose Ramos, William Aguilar, Jav Francisco Aquino, Fenando Poblacion, Jose Bernardino och Archie de Jesus. PISTON hävdade att de sju torterades och fråntogs alla sina tillhörigheter under ett förhör innan de fördes till PNP:s högkvarter i Angeles. Tre av dem släpptes genast medan de övriga fyra, bland dem Emerito Lipio, anklagades för innehav av sprängmedel.

Försvunnen
KMU meddelade att Benigno Mateo, ordförande för Magnolia Workers Union i San Fernando, Pampanga i centrala Luzon, fördes bort på förmiddagen den 2 augusti, utanför fabriken Magnolia Poultry Dressing. När detta skrivs är han fortfarande försvunnen.

Militäringripanden
Den 11 och 12 oktober grep soldater stationerade i Pampanga ordföranden för den KMU-anslutna fackföreningen på Coca-Cola i Pampanga, förhörde och hotade honom med kraftigt våld och beordrade fackföreningen att lämna KMU. I annat fall skulle AFP klassa den som ”fiende”. Kort därefter ska samma metoder ha använts mot fackföreningsledare på två fabriker som tillhör bryggeriet San Miguel i Pampanga.

KMU meddelade också att militären systematiskt ingripit på flera plantager där det finns lantarbetarfackföreningar, inklusive gårdarna Robina Farms och Console Farms i centrala Luzon. På Console Farms fick regeringsfientlig graffiti militären att sätta upp en postering på gården och göra en förteckning över fackföreningsledare. Soldater tvingade fackliga ledare till flera förhör under vilka de hotades och skrämdes, och fick dem att lämna sina KMU-organisationer.

I november lämnade KMU in en omfattande anmälan till ILO mot Filippinernas regering för systematiska brott mot konventionerna 87 och 98.

Vålds- och skrämselkampanj på bananföretag
Ledare och medlemmar i fackföreningen som organiserade anställda på det japanskägda Sumitoo-Fresh Banana Agriculture Corporation (FBAC)-Sumitoo Packing Plant 90 i Composteladalen, Davao, drabbades av en störtskur av hotelser och våld från företaget och AFP. Det slutade med att organisationens ordförande skadades och en medlem dödades. Tidigt på morgonen den 15 december öppnade oidentifierade pistolmän eld mot Vicente ”Boy” Barrios, ordförande för fackföreningen Nagkhahiusang Mamumuo sa Suyapa Farms (NAMASUFA) när han och hans arbetskamrater åkte till arbetet i en motorcykelkonvoj. Barrios och tre av de övriga, Jerson Lastimoso, Aldren Cortez och Donie Glen Sondon, blev svårt skadade i vad MR-organisationen Karapatan beskrev som en ”misslyckad massaker”. Den 17 december avled Jerson Lastimoso av sina skador men Barrios och de övriga tillfrisknade så småningom.

Barrios och NAMASUFA-medlemmarna hade utsatts för ständiga trakasserier, övervaktning och hotelser som blev väl dokumenterade av International Labour Solidarity Mission (ILSM). NAMASUFA deltog i organiseringen av arbetarprotester mot att FBAC brukade utse underentreprenörer till ”arbetsgivare” och på så sätt slippa undan ansvaret för betalning av lagstadgade löner och förmåner. DOLE utredde frågan och beslutade till fackföreningens förmån. FBAC fick order om att betala ut innehållen lön till arbetarna vilket företaget vägrade göra.

Det förekom en rad överfall och hotelser före överfallet på Barrios och hans kollegor. Den 10 juni bröt sig en maskerad man in i Barrios hem och hotade honom och hans familj samtidigt som mannens beväpnade medbrottsling höll vakt utanför huset. Barrios fick sedan order om att inställa sig hos AFP:s 38:e bataljon i september. Där blev han förhörd och anklagad för att organisera arbetare för NPA, en anklagelse som han på det bestämdaste tillbakavisade. När arbetarnas protester mot att företaget vägrade följa DOLE:s beslut blev allt intensivare, beordrade officerare från 28:e bataljonen alla att komma till ett möte på fabriken i mitten av september. Samtidigt blev fackföreningen formellt ”rödtejpad” och anklagad för att organisera för NPA.

Antifacklig kampanj på elektronikfabrik
När arbetarna på M.A. Technology, ett filippinskt-japanskt företag i frizonen Cavite som tillverkar sensorer för fjärrkontroller till Epson och Sharp, började organisera sig satte ledningen upp anslag över hela fabriken som sade att en av företagets köpare (Sharp) inte ville tillåta någon fackförening på M.A. Technology. Ledningen sade att om arbetarna stödde omröstningen den 20 januari om godkännande av fackföreningen, skulle fabriken troligen förlora order och tvingas stänga. Centralorganisationen Trade Union Congress of the Philippines (TUCP) meddelade vidare att ledningen hotade fackföreningsmedlemmarna med svartlistning från frizonen Cavite om företaget tvingades stänga på grund av fackföreningen. Företagets antifackliga kampanj skrämde de anställda och fackföreningen förlorade omröstningen. Efter den rapporterade TUCP att företaget systematiskt trakasserade 13 av arbetarna som identifierats som ledare för organiseringsförsöket och tvingat dem lämna fabriken i mars.

Armébevakning och hotelser mot rättshjälsorganisation
Under året rapporterade advokater och personal på Pro-Labor Legal Assistance Center (PLACE), Manillakontoret, att de hotats till livet och bevakades av okända personer. Flera av PLACE:s anställda gick under jorden för att skydda sig.

Slutligen, i början av oktober, kontaktade personalen det lokala PNP-kontoret om en man som sågs bevaka kontoret regelbundet och han greps den 5 oktober av polisen. Under förhöret avslöjade mannen att han hette Rommel Felipe Santiago och arbetade för den militära underrättelsetjänsten. Han hade order om att hålla noggrann uppsikt över advokat Remegio Saladeros aktiviteter. Saladero arbetar med arbetsmarknadsfrågor på PLACE och var ledande advokat för familjen till den mördade fackföreningsledaren Diosdado ”Ka Fort” Fortuna (se 2006 års översikt). Han representerade också strejkande arbetare på Nestles fabrik i Cabuyao. Santiago släpptes senare och PLACE-anställda rapporterar att den lokala polisen inte hade några möjligheter att stoppa bevakningen av kontoret som fortfarande pågick vid årets slut. PLACE lämnade in en anmälan till MR-kommissionen men det hade ingen effekt.

Chong Won Fashion – en litania av våld och övergrepp mot anställda
Ledningen för Chong Won-fabriken (nu omdöpt till C.Woo Inc.) i frizonen Cavite genomförde en systematisk och illasinnad kampanj med våld som Workers Rights Consortium (WRC) beskrivit som ”bland de gräsligaste och ihärdigaste” man någonsin träffat på. Sedan augusti 2004 då de anställda med överväldigande majoritet röstat för fackföreningen Nagkakaisang Manggagawa sa Chong Won – Independent (NMCW-Ind) som sin enda förhandlare, har ledningen drivit en kampanj med trakasserier, hotelser och vedergällning mot NMCW-Ind:s ledare och medlemmar. Fabriksledningen struntade fullständigt i fackföreningens försök att få förhandlingar till stånd och lämnade i stället in hela åtta överklaganden för att försöka få omröstningen i augusti 2004 ogiltigförklarad och/eller fackföreningens rättsliga status upphävd. Alla dessa överklaganden har avslagits av DOLE och domstolarna. WRC:s undersökning kom fram till att företaget ”missbrukat rättssystemet… för att smita undan sin skyldighet att erkänna och förhandla med den representant de anställda valt”. Chong Won fortsatte att ignorera DOLE:s bindande order (som bekräftades av appellationsdomstolen i augusti 2005 och april 2006) om att förhandla med NMCW-Ind.

Den 5 juli anmälde fackföreningen till DOLE att man tänkte strejka och krävde att ledningen skulle erkänna fackföreningen och förhandla med dem, ta tillbaka två sparkade förtroendevalda och sluta med all antifacklig diskriminering. Efter det att anmälan lämnats in, inledde företaget en kampanj med vedergällning och under den följande veckan tvingades nästan alla fackföreningsmedlemmar sluta och deras arbeten gavs till nyanlitade kontraktsanställda. Den 19 juli beslutade DOLE att strejken var laglig. Den 11 augusti gjorde fackföreningen en omröstning om strejken och den fick överväldigande stöd av medlemmarna.

När 200 NMCW-Ind-medlemmar satte upp fredliga strejkvakter utanför fabriken den 25 september och meddelade att de skulle fortsätta till dess ledningen skickade förhandlare, tog ledningen in ungefär 500 kontraktsarbetare som strejkbrytare. När fackföreningen vägrade skingra strejkvakten kallade Antonio Felismino, produktionschefen, in cirka 20 poliser från frizonsmyndigheten (PEZA) och 50 säkerhetsvakter som PEZA hyrt in från säkerhetsbolaget Jantro. Trots att man inte hade befogenheter för det gav PEZA-polisen då order till säkerhetsvakterna från Jantro om att angripa de strejkande med bambuklubbor. Över 40 arbetare skadades, 14 av dem allvarligt, men de behöll strejkvakten. Dagen därpå, när Jantrovakter blockerade båda ändarna av gatan som gick utanför fabriken och hindrade fackföreningsmedlemmar från att förstärka strejkvakten och ta dit mat och vatten till de strejkande, återkallade PEZA också de strejkandes passerkort. På så sätt hindrades fackföreningsmedlemmarna från att komma in i frizonen när de lämnat den. PEZA-polisen grep åtta arbetare från Solidarity of Cavite Workers (SCW) för ”intrång” och ”uppvigling till upplopp” när de upptäckte att arbetarna lagrade mat till de strejkande i en lagerlokal i närheten. De släpptes den 4 oktober men anklagelserna mot dem fanns kvar vid årets slut.

Den 27 september överföll en styrka från PEZA-polisen och Jantrovakter de strejkande med klubbor, skadade 22 och eskorterade strejkbrytarna in i fabriken. På så sätt bröts strejkvakten sönder och strejken med den. Tretton fackföreningsmedlemmar som upprätthöll en symbolisk strejkvakt överfölls den 19 oktober av en kombination av Jantrovakter, PEZA-polis och lokal PNP-polis under ledning av Antonio Felismino. De förstörde de strejkandes läger och tog deras banderoller och plakat. Chong Wons ledning hade också snickrat ihop falska anklagelser och anmält arbetare och påstod att fackföreningsmedlemmarna använt våld under strejkvakten.

Ledningen sparkade 116 arbetare den 30 september och påstod att de deltog i en olaglig strejk. I oktober deltog fabriksledningen direkt i skapandet av en gul fackförening, en s.k. ”vaktmästarkommitté” som påstod sig representera fackföreningen och sedan påstod att de strejkande hade uteslutits ur facket. Kommittén leddes i själva verket av arbetsledare från fabriken som fick direkt stöd av ledningen. Den använde hotelser för att tvinga anställda att skriva under begäran om att kommittén skulle skapas.

Chong Won-arbetare anslöt sig till sina kollegor på Phils Jeon-fabriken (se nedan) i en anmälan mot PEZA till MR-kommissionen den 23 oktober. I slutet av året hade det fortfarande inte blivit någon lösning på problemen och fabriken fortsatte fungera med kontraktsarbetare som enligt arbetsmarknadslagen inte får gå med i facket. 

Strejkande på Phils Jeon Garments angripna
Den koreanskt ägda klädfabriken Phils Jeon i frizonen Cavite vägrade förhandla med Kaisahan ng mga Manggagawa sa Phils Jeon Union (KMPJI-Independent), trots att DOLE givit order om det den 21 april när den erkände fackföreningen som de anställdas enda legitima förhandlare. DOLE gav ledningen order att omedelbart påbörja förhandlingar. I juli började fackföreningsmedlemmar hålla regelbundna protestmöten med krav på att ledningen skulle upphöra med sina försök att undergräva fackföreningen och börja förhandla i god tro. Den 12 augusti svarade fabriksledningen med påhittade anklagelser om tjänstefel mot fackföreningens ordförande Emmanuel Bautista och sade upp honom. När fackföreningen slutligen beslutade om strejk den 25 september, samma dag som Chong Won (se ovan), överföll en kombination av PEZA-polis, PNP-polis från Rosario och säkerhetsvakter från Jantro strejkvakten på Phils Jeon och misshandlade dem svårt. Strejkande på Phils Jeon stängdes också inne, på samma sätt som Chong Won, och utsattes för samma slags systematiska trakasserier av säkerhetsvakterna från PEZA. När säkerhetspolis gick till förnyad attack mot KMPJI-Independents strejkvakter den 27 september skadades 13 arbetare.

Polisvåld skingrar demonstrationståg på Internationella kvinnodagen
Den 8 mars blev ett fridsamt demonstrationståg av kvinnor från Alliance for Progressive Labour (APL) för firande av Internationella kvinnodagen överfallet av polis med batonger och klubbor. Polisen grep Josua Mata, APL:s generalsekreterare, och Risa Hontiveros, parlamentsledamot från vänsterpartiet Akhayan (Citizen’s Action). Mata åtalades sedan för att ha organiserat ett olagligt möte och släpptes mot borgen.  

DOLE stödjer en gul fackförening på Toyota – TMPCWA står emot
Toyota Motor Philippines Corporation (TMPC) fortsatte strunta i Högsta domstolens beslut om att erkänna och förhandla med TMPC Workers’ Association (TMPCWA). Företaget vägrade också ta tillbaka arbetare som avskedats åt 2001 för att ha deltagit i fredliga protester mot att företaget vägrade erkänna fackföreningen. Regeringen lät bli att efterleva en rekommendation från ILO om att ändra lagstiftningen för att tillåta ”en rättvis, fristående och snabb certificeringsprocess” och ”göra allt som är möjligt för att se till att TMPCWA och Toyota Motor Philippines Corporation förhandlar i god tro om ett kollektivavtal.

Medan TMPCWA:s kampanj för erkännande fortsätter, organiserades en ny, gul fackförening med ledningens stöd. Den kallas Toyota Motor Philippines Labour Organisation (TMPCLO) och lämnade omedelbart in en ansökan om att få hålla omröstning för godkännande. Ledningens uppenbara vägran att förhandla med TMPCWA i god tro har i fem år förhindrat ett avtal och öppnat vägen för ett ifrågasättande av fackföreningens ställning. DOLE-tjänstemän övervakade omröstningen den 16 februari och varken TMPCWA eller TMPCLO fick en majoritet av rösterna. TMPCWA lämnade då in en ansökan till DOLE om att omröstningen skulle ogiltigförklaras. TMPCLO protesterade mot detta, med ledningens stöd.

TMPCWA drev på sina krav på nya kollektivavtalsförhandlingar och återanställning av de 136 som återstod från avskedandena år 2001, men kraven avslogs blankt av ledningen. I april avslog DOLE TMPCWA:s ansökan och certifierade sedan TMPCLO som den lagliga förhandlingsparten, trots att den fackföreningen inte fått majoriteten av rösterna. IMF startade en global kampanj för att tvinga Toyota att ta tillbaka de avskedade TMPCWA-medlemmarna.

Den 16 augusti använde säkerhetsvakter i DOLE:s huvudkontor våld för att försöka hindra TMPCWA-medlemmar från att komma in i byggnaden och sköt i luften för att skrämma arbetarna. TMPCWA-medlemmarna lyckades ta sig in, men senare greps 21 fackföreningsmedlemmar, bland dem TMPCWA:s ordförande Ed Cubelo av polisen. De hölls häktade i tre dagar innan de slutligen släpptes.

Internationella förkämpar för fackliga rättigheter svartlistade
Brian Campbell, advokat hos International Labour Rights Fund som spelade en viktig roll till stöd för Workers Assistance Center (WAC) och Chong Won-arbetarna, nekades resa in i Filippinerna den 6 december. Han skulle delta i en minnesceremoni för biskop Ramento som organiserades av WAC och arbetarna i frizonen Cavite. De flesta observatörer tror att svartlistningen av Campbell berodde på att han deltagit i ett besök som International Labour Solidarity gjort i Filippinerna i maj, för att undersöka morden på mängder av fackföreningsmedlemmar. Campbells roll för att uppmärksamma utländska företag på morden och övertala sju stora internationella återförsäljare att göra ett gemensamt uttalande till president Arroyo tros vara skälet till att han inte får komma in i landet. Immigrationskommissionären Alipio Fernandez bekräftade offentligt för medierna att Campbell stod på regeringens svarta lista.

Regeringstjänstemän slår tillbaka mot fackliga väckarklockor
Annie Geron, generalsekreterare för Public Sector Labour Independent Confederation (PSLINK) Philippines och andra fackliga medlemmar drabbades av en skoningslös antifacklig kampanj för att de avslöjat korruption på Technical Education Services and Department Authority (TESDA). Vedergällningen var en direkt reaktion på att PSLINK i september skickat en anmälan till presidentens kommitté mot Boboy Syjuco, TESDA:s generaldirektör, för korruption. Han anklagades för förskingring och andra korrumperade metoder. När Geron gav en radiointervju den 10 oktober och kort berättade om anklagelserna i anmälan, kallade generaldirektören den 11 oktober in Gerons man (också han TESDA-anställd) och hotade säga upp honom och stämma Geron för förtal. Den 16 oktober fick Geron och andra ledare för fackföreningen på TESDA order om förflyttning till avlägsna delar av landet, som straff. Senare sades de också upp. Den enhet på TESDA där Geron varit ledande delades upp i ett försök att ytterligare minska hennes inflytande. ISKA svarade med att skicka brev till Filippinernas regering och dra igång en global solidaritetskampanj för Annie Geron och de anställda på TESDA.

I slutet av oktober anklagade generaldirektören Geron och hennes kollegor för ”grov olydnad”. Geron och hennes kollegor i fackföreningens ledning (Rafael Saus och Mitz Barreda) fick 90 dagars ”förebyggande suspendering”. TESDA-ledningen skickade sedan ut cirkulär till personalen och varnade dem för att de skulle straffas om de deltog i några massprotester. TESDA:s säkerhetsvakter skingrade ett lunchmöte som personalen höll inne i TESDA-huset den 8 november, tog plakat och blockerade ingångar för att hindra andra arbetare från att ansluta sig till demonstrationen. TESDA:s administration fotograferade demonstranterna, höll möten för att skrämma dem som deltog och hotade med disciplinåtgärder mot dem som var aktiva i protesten.

PSLINK överklagade suspenderingarna och den 28 november gav kommissionen för statlig tjänst generaldirektören order om att upphäva dem vilket gjordes dagen därpå. De 30 november blev emellertid Ramon Geron, Annie Gerons make, uppsagd efter 30 års tjänstgöring på TESDA. Under den första veckan i december, stämde generaldirektören Annie Geron för förtal, i ytterligare ett skrämselförsök. Konflikten pågick fortfarande vid årets slut.

Läs mer om Filippinerna på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida