Kränkningar av fackliga rättigheter 2007

FOLKMÄNGD: 1,3 miljarder / HUVUDSTAD: Beijing / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 100 – 111 - 138 - 182

Än en gång blev många löntagare gripna, åtalade och satta i fängelse för att ha deltagit i kollektiva protestaktioner under året. I Kina respekteras inte fackliga rättigheter. Löntagarna hindras i lag från att organisera sig utanför All-China Federation of Trade Unions (ACFTU) som enligt sina stadgar skall acceptera det kinesiska kommunistpartiets (CCP) ledarskap. Löntagarna är i fackföreningslagen förbjudna att organisera sig fristående.

LAGSTIFTNINGEN

Ingen föreningsfrihet
Kinas fackföreningslag antogs år 1950, ändrades år 1992 och sedan än en gång i oktober 2001. Löntagarna får inte bilda eller gå med i fritt valda organisationer. Lagen tillåter en enda organisation för ”löntagare” och det är All China Federation of Trade Unions (ACFTU).

Enligt den ändrade lagen ”representerar ACFTU och alla dess organisationer löntagarnas intressen och skyddar deras legitima rättigheter”. Fackliga organisationer måste också ”respektera och skydda författningen (…), ha den ekonomiska utvecklingen som sin främsta uppgift, upprätthålla den socialistiska vägen, folkets demokratiska diktatur, kommunistpartiets ledning och marxist-leninismen, Mao Zedongs tankar och Deng Xiaopings teori (…) samt bedriva sin verksamhet självständigt, i enlighet med sina stadgar”.

Bland organisationernas grundläggande uppgifter ingår ”att samordna relationerna i arbetslivet genom samråd”, ”motivera löntagarna att sträva efter att utföra sina uppgifter i produktionen” och ”utbilda dem ideologiskt, etiskt, yrkesmässigt, vetenskapligt, kulturellt och på andra områden samt lära dem självdisciplin och moralisk integritet”. Lagen ger också organisationerna betydande förmåner inom olika områden, som ”demokratisk ledning och tillsyn” (se nedan).

Fackligt monopol
Artikel 10 i lagen anger ACFTU som den ”enade nationella organisationen”. Enligt artikel 11 måste att alla fackliga organisationer som bildas, oavsett om de är lokala, nationella eller branschvisa, ”underställas den fackliga organisationen på närmast högre nivå för godkännande”. Fackliga organisationer på högre nivå ”ska utöva ledarskap” över de lägre. Lagen ger också ACFTU befogenhet att utöva ekonomisk kontroll över alla medlemsförbund.

Kollektiva förhandlingar
Det finns för närvarande inga lagar som reglerar kollektiva förhandlingar, bara regler om kollektivavtal. Om ett kollektivavtal ingås enligt reglerna är det juridiskt bindande. 1992 års fackföreningslag införde först fackföreningar på företagsnivå som skulle sluta kollektivavtal. Den nya arbetsmarknadslagen (införd 1995) utvecklade systemet genom att införa kollektivt samråd som den huvudsakliga formen för att lösa konflikter mellan arbetsgivare och anställda och regeringen driver på ACFTU för att den ska ”samråda” med arbetsgivarna om de anställdas villkor som ett sätt att förebygga självständiga förhandlingsförsök. Artikel 33 anger att löntagarna har rätt att sluta kollektivavtal på ”ett företag där fackförening fortfarande inte har bildats”. Den ändrade fackföreningslagen från år 2001 stärkte fackföreningens mandat för kollektiva löneförhandlingar ytterligare vilket också förordningar från åren 2000 och 2001 gjort. 

I maj 2004 trädde en förordning med regler för kollektivavtal från Ministeriet för arbete och socialförsäkringar i kraft. Den bygger på tidigare förordningar från åren 2000 och 2001 och kräver mer detaljer i undertecknade kollektivavtal. Förordningarna drar också upp formerna för samråd och den teoretiska jämställdheten mellan de båda parterna. Trots ökade möjligheter till kollektiva förhandlingar och det uppenbara behovet av skydd för arbetarna – inklusive migranter – har framstegen på väg till genuina kollektivavtalsförhandlingar varit små. I stället fortsätter ACFTU att ”företräda” arbetarna inför ledningar och statliga organ, utan att se något behov av att diskutera, informera, lyssna på eller vägledas av arbetarna som fortfarande inte har något att säga till om i politiken. I den privata sektorn, där ACFTU praktiskt taget inte har några avdelningar, möter arbetarna som nekas möjligheten att organisera sig självständigt närmast oöverstigliga hinder för kollektiva förhandlingar och representation.

Regeringens vitbok år 2004 om sysselsättningen uppmanar ACFTU att sluta ”kollektiva kontrakt” för att skydda löntagarnas rättigheter och arbetsmarknadslagen tillåter kollektiva samråd och kontrakt mellan ACFTU (eller löntagarrepresentanter) och företagsledning. Enligt officiell statistik omfattas runt 100 miljoner löntagare av kollektiva kontrakt och det finns 80 000 sektors-/branschkontrakt för 33 miljoner arbetare. 61,7 miljoner har kontrakt med sina respektive arbetsgivare.

Majoriteten av kontrakten tycks emellertid vara upprepningar av artiklar ur den kinesiska arbetsmarknadslagen och många vidareutvecklar alltför få viktiga områden för att vara till någon särskild nytta för löntagarna.

Nytt utkast till lag om arbetsavtal
Ett av de viktigaste lagstiftningsinitiativen år 2006 var utkastet till lag om arbetskontrakt som först diskuterades av NPC:s 19:e möte och som publicerades online i mars 2006. Utkastet är viktigt at flera skäl. För det första på grund av den aldrig tidigare skådade nivån på offentlig debatt och samråd – enligt rapporterna fick utkastet runt 200 000 onlinekommentarer. För det andra därför att utkastet tar upp några av de avgörande bristerna i nuvarande arbetsmarknadslag och föreskriver specifika straff och gottgörelse i fall av brott mot arbetsmarknadslagar och förordningar. Det försöker klargöra vad ett förhållande mellan anställda och arbetsgivare är – inklusive de många tillfällen där arbetare inte har formella kontrakt. Det omfattar straff för företag som inte tillhandahåller ordentliga, skriftliga kontrakt eller begår kontraktsbrott. Av särskild vikt är att förslaget även försöker lagreglera den snabbt växande användningen av kontraktsarbetare. Lagen förefaller också stärka de fackliga organisationernas roll i diskussioner om övertalighet och andra större förändringar.

Det första utkastet har kritiserats hårt av europeiska och nordamerikanska företagarföreningar vilket i sin tur har lett till en omfattande debatt om västerländska företags respekt för kinesiska lagar. I Nederländerna, till exempel, ifrågasatte ordföranden för IFS medlemsorganisation personligen vilken inställning flera nederländska multinationella företag med investeringar i Kina har till lagutkastet. När debatten utbröt i pressen ringde några multinationella företag till journalister och begärde att få veta vilka källorna till deras artiklar om företagens reaktion på lagutkastet hade varit. De berörda multinationella företagen har aldrig själva offentligt tagit avstånd från Europeiska handelskammarens lobbygrupp. Det andra utkastet publicerades i december 2006. Vissa aspekter i fråga om fackföreningars roll har tonats ner, liksom vissa av straffen för företagen. Lagen förblir ändå ett betydelsefullt framsteg i skyddet av rättigheter i arbetslivet. Den absolut viktigaste frågan är, som för all lagstiftning i Kina, hur den kommer att tillämpas i praktiken. En slutversion väntades vara klar under våren 2007.

Strejkrätt inte lagligen skyddad
Strejkrätten togs bort ur Kinas författning år 1982 med motiveringen att det rådande politiska systemet hade ”utrotat alla problem mellan proletariatet och företagsägarna”. Trots förhoppningar om att den ändrade fackföreningslagen skulle innehålla strejkrätt, kringgås frågan genom föreskriften (i artikel 27): ”I händelse av arbetsnedläggelse eller maskning på ett företag ska fackföreningen företräda de anställda i samråd med företaget, institutionen eller relevant part, spegla persona¬lens uppfattningar och krav och föreslå lösningar. Företaget eller institutionen ska eftersträva en lösning av de rimliga krav som de anställda ställer”. 

Artikel 27 använder inte begreppet ”strejk” (bagong) utan talar i stället om ”arbetsnedläggelse” (tinggong) och "maskning” (daigong). Krav på lagstadgad strejkrätt ställs allt oftare och diskuteras i akademiska kretsar. I realiteten har strejker (spontana och planerade – men alltid utan officiellt erkännande från fackföreningen, om det funnits någon) blivit allt vanligare. Under de senaste åren har det förekommit flera framgångsrika och långvariga strejker som samlat många arbetare. Ett exempel är strejken i Xianyang (Shaanxi-provinsen) som är anmärkningsvärd både för att den pågick så länge och för antalet deltagare. Den 14 september 2004 inledde runt 6 800 främst kvinnliga textilarbetare på SOE en sjudagars strejk i protest mot omstrukturering som försämrade kontrakt, åldersgränser, pensioner och sjukvårdsförmåner. Trots flera försök från många poliser att skrämma dem började kvinnorna till slut vidta mått och steg för att bilda sin egen fackförening. Den lokala ACFTU-avdelningen bildade emellertid en facklig organisationskommitté i ett försök att förhindra en genuin organisation, vilket innebar att de anställda inte kunde organisera sig separat. Den 24 oktober blockerade flera hundra personer järnvägen längs Longhai-banan och kravallpolis angrep dem. De skingrades och dagen därpå greps 20 arbetare och häktades. Även om strejken avbröts med våld fick arbetarna igenom flera viktiga eftergifter. Trots strejkens varaktighet och omfattning släpptes dessutom senare alla påstådda ”ringledare”. Fem ställdes inför domstol men deras domar suspenderades vilket var ett förvånansvärt lindrigt straff.

År 2006 rapporterade kinesiska medier i detalj om en rad strejker som året dessförinnan med framgång genomförts i den ekonomiska utvecklingszonen Dalian. Den 27 juli 2005 gick runt 500 arbetare på Toshibas fabrik i Dalian ut i strejk i protest mot en plötslig höjning av arbetstakten. Sedan den lokala arbetsmarknadsmyndigheten tvingat företaget att respektera lagstadgade gränser för övertid, fick arbetarna order om att öka produktiviteten med 40 procent. Arbetsbelastningen gjorde att arbetarna gick ut i strejk och krävde lönehöjning, viket det till slut också fick. När nyheterna om det spred sig i zonen startade omkring 5 000 arbetare på Canons fabrik också en strejk, den 9 september, och krävde lönehöjning och att fabriksreglerna om att kvinnor automatiskt avskedades när de fyllde 23 skulle avskaffas.

Trots att man agerat positivt i Toshiba-fallet, vägrade ACFTU:s avdelning och kommittén för stadsutveckling (City Development Zone Comittee) stödja arbetarna på Canon och sade att strejken var ”olaglig”. Tre dagar senare anslöt sig cirka 30 000 arbetare från något tiotal andra fabriker till strejken, till stöd för Canon-arbetarna. Den japanska ledningen och tjänstemännen på den lokala arbetsförmedlingen var oroliga för att strejken kunde pågå till den 18 september, ett historiskt datum då kriget mellan Kina och Japan bröt ut år 1931 och inledde förhandlingar med arbetarna. Eftersom de å sin sida var rädda för efterräkningar fick regeringen själv utse löntagarrepresentanter för förhandlingarna. Den 14 september gick Canon med på att höja lönerna med 103 Yuan i månaden men vägrade ta upp frågan om automatiskt avsked av kvinnor. De övriga fabriker som också drabbats av strejken gick med på lönehöjningar om ca 100 Yuan. Märkligt nog har inga gripanden rapporterats från alla dessa strejker.

Arbetarskydd – tillåtet att stoppa arbetet
Artiklarna 46 och 47 i den nya arbetarskyddslag som promulgerades i november 2003 säger att i en arbetssituation som direkt hotar anställdas personliga säkerhet har de rätt att vägra utföra order som strider mot arbetarskyddsreglerna, stoppa arbetet och lämna arbetsplatsen. Den kinesiska arbetsmarknadslagen (artikel 56) innehåller liknande föreskrifter. Fackföreningslagen (artikel 24) är mycket svagare och säger att när en fackförening upptäcker att arbetare satts att arbeta i farliga miljöer har fackföreningen ”rätt att lägga fram förslag till en lösning”.

Konfliktlösning
Under de senaste tio åren har regeringen gjort avsevärda ansträngningar för att skapa ett system för konfliktlösning med tre steg: medling, skiljeförfarande och domstol. Arbetsmarknadslagen ger de fackliga organisationerna ordförandeskapet i företagsvisa ”medlingskommittéer för konfliktlösning” och medlemskap i trepartssammansatta ”medlingskommittéer för arbetslivskonflikter” (LDAC). Ordförandeposterna i de sistnämnda kommittéerna innehas av den lokala arbetsbyrån.

Alltfler arbetslivskonflikter hamnar i domstolarna. Det beror på att alla LDAC är överbelastade och på att deras beslut ofta ignoreras av arbetsgivarna. Löntagarna ser domstolarna som bättre alternativ. Det beror till stor del på att LDAC och arbetsbyråerna har för små anslag och på att personalen agerar oprofessionellt. Många ärenden ignoreras eller hindras av ovan nämnda skäl och arbetsgivarna tar domstolsbeslut på större allvar.

Enligt officiell statistik lämnades runt 314 000 konflikter in till medlings- och skiljekommittéerna under år 2005 – tio gånger så många som tio år tidigare. Antalet berörda arbetare uppskattades år 2005 till 740 000. Den främsta konfliktorsaken var eftersläpningar i utbetalningen av löner, förmåner och socialförsäkringsfrågor medan cirka 18 procent rörde uppsägningar. År 2006 grep och anklagade myndigheterna i Shenzhen för första gången i Kinas historia åtta företagsledare för att de hållit inne löner (omkring 7 miljoner Yuan för 1 200 arbetare). Xinhua har också sagt att brottslagen kan komma att ses över för att man ska kunna införa straff för arbetsgivare som inte betalar ut lönerna i tid och rymmer.

För varje år ökar antalet kollektiva ärenden som tas till domstol eller skiljedom, i synnerhet av migrantarbetare. Detta påverkar både lösningen av arbetslivskonflikter och migrantarbetarnas växande medvetenhet om sina rättigheter. Invandrarna börjar bli en mäktigare grupp i samhället. En utredning år 2005 visade att antalet kollektivavtalstvister i hela landet ökade mer än fem gånger om, från 1 482 år 1994 till 11 000 år 2003 och till nästan det dubbla, 20 000, år 2004.

En rapport från ACFTU visade att löntagare år 2006 hade lämnat in omkring 300 000 stämningar mot arbetsgivare till domstolarna – en ökning med över 20 procent från år 2005. Över hälften av dessa fall löstes på ett för de anställda positivt sätt, men i praktiken blir många domstolsbeslut aldrig omsatta i praktiken och de skadestånd som arbetarna tilldöms betalas aldrig. Delvis som en reaktion på detta skickade Folkets högsta domstol i augusti 2006 ut ett cirkulär som gav domstolarna order om att se till att stämningar som migrantarbetare lämnat in rörande obetalda löner ska behandlas och besluten verkställas inom föreskrivna tidsgränser.

Nedslag på rättshjälpsgrupper för arbetare
Under de senaste åren har antalet arbetare som går till domstol för att få rättelse för obetalda löner, uteblivna förmåner och annat ökat år från år. Det verkar som om regeringen är mycket oroad över detta och under år 2006 slog man ner på advokater som är försvarare i mål som rör rättigheter i arbetet och liknande, exempelvis för småbönder (vissa av de gripna nämns för första gången i den här översikten på grund av att de är engagerade i försvaret av arbetares rättigheter). Under hela år 2006 och särskilt under det sista halvåret gjordes samordnade nedslag mot frivilligorganisationer och i synnerhet mot grupper som arbetar med rättigheter i arbetslivet.

Många grupper som bildats för att stödja arbetare med rättshjälp och utbildning blev föremål för myndigheternas noggranna granskningar, utredningar, kontroll och trakasserier. Shenzhen Migrant Workers’ Association bildades år 2004 och gav rättshjälp till arbetare. Den föreningen tvingades lägga ner verksamheten i november 2006 på grund av tekniska problem med registreringen. Man tror att det berodde på att gruppen undertecknat en kampanj med krav på att regeringen skulle ta bort avgifterna för hantering av arbetslivsmål eftersom de hindrade många arbetare från att vända sig till medlingsmyndigheterna med sina problem. Andra arbetargrupper och advokater rapporterade om otaliga utredningar, trakasserier och varningar och många tvingades arbeta under stor försiktighet under årets sista sex månader. 

Internationella åtaganden
Kina har inte ratificerat de två grundläggande ILO-konventionerna om föreningsfrihet och rätten att förhandla kollektivt (nummer 87 och 98). I februari 2001 ratificerades den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR), men samtidigt meddelades att föreskrifterna i artikel 8.1.a i den, om rätten att fritt bilda och gå med i fackliga organisationer, skulle tillämpas i enlighet med kinesisk lag. Regeringen reserverade sig därmed mot en grundläggande del av konventionen och bröt mot internationellt erkända principer om traktats rättsliga ställning. Den gjorde dock ingen reservation i fråga om artikel 8.1.d; den enda i alla internationella rättsliga instrument som uttryckligen garanterar strejkrätten.

I april och maj 2005 granskade FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som följer staternas efterlevnad av ICESCR, den första rapporten från Kina efter ratificeringen. I sina avslutande observationer ”beklagade” kommittén Kinas ”förbud mot organisering och medlemskap i fristående fackliga organisationer”. Man uppmanade Kina att ”ändra fackföreningslagen så att löntagarna kan bilda fristående fackföreningar utanför ACFTU:s strukturer”. Vidare uppmanade kommittén på det bestämdaste den kinesiska staten att dra tillbaka sitt förbehåll för artikel 8.1 i konventionen. Dessa frågor har kraftigt betonats i FFI:s kommentarer till kommittén.

I början av år 2006 meddelades att den permanenta kommittén i Folkkongressen (Kinas högsta lagstiftande organ) ratificerat konvention 111 om diskriminering i anställning och sysselsättning.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Alla försök att bilda oberoende organisationer förtrycks
Inga oberoende fackliga organisationer tillåts och alla försök att bilda sådana slås ner, ibland med våld. Enligt informella uppgifter finns det två slags olagliga fackföreningar i Kina: en där arbetarna inte känner till att de måste registrera sig hos ACFTU, och en annan där ”fientliga krafter” får arbetare att bilda fackföreningar för att störta systemet. De förra utbildas och assimileras i ACFTU medan de senare förtrycks.

De som organiserar löntagargrupper eller protester grips ofta. En del döms till fängelse (officiellt kallat ”reformering genom arbete”, eller "lao gai") efter brottmålsrättegångar som inte på långa vägar uppfyller internationella normer. Andra kan dömas till ”omskolning genom arbete” ("lao jiao", ibland kallad ”rehabilitering genom arbete”), en administrativ process som kringgår de få skyddsreglerna i brottmålsystemet. Följden av sådana repressiva åtgärder är att försöken till oberoende fackföreningar är få och kortlivade. De som organiserar kollektiva åtgärder tar stora risker. Rädslan för gripande gör också att förhandlingar mellan löntagarrepre¬sen¬tanter och myndigheter och arbetsgivare blir ytterst svåra. Det finns emellertid en tydlig tendens till att löntagarorganisatörer är beredda att ta risken och till en ökning av kollektiva åtgärder i allmänhet. Myndigheterna fortsätter att använda en taktik som går ut på att försöka lösa en del av vad arbetarna kräver i stora kollektiva protester och samtidigt ta i med hårdhandskarna mot ett litet antal påstådda ”ringledare”.

ACFTU:s roll och nya händelser
ACFTU har monopol på facklig organisering och både den och regeringen håller hårt på det. ACFTU betraktas som vilken annan statlig eller partiorganisation som helst och enligt inofficiella källor har lönerna för den som börjar jobba från grunden i ACFTU, hellre än någon annan del av staten, höjts avsevärt för att attrahera nyutexaminerade. ACFTU har den allt annat än avundsvärda uppgiften att bistå regeringen i arbetet med att säkerställa social stabilitet under de ekonomiska förändringarna i den kinesiska industrin, samtidigt som organisationen också uppmanas företräda löntagarnas krav och se till att uppenbara problem och orättvisor som uppstår i den nya ”socialistiska marknadsekonomin” inte ger upphov till en självständig arbetarrörelse.

Följden är att ACFTU aktivt uppmanar arbetsgivarna att efterleva arbetsmarknadslagarna samtidigt som den uppmanar löntagarna att skaffa sig kunskaper om lagarnas innehåll. ACFTU hävdar i allmänhet att införandet av vad man ser som ”utländska” former för facklig verksamhet skulle hota regeringens politik som ”sätter utveckling främst”. Organisationen främjar i det tysta uppfattningen att instabilitet på verkstadsgolvet skulle hota stabiliteten i samhället och skapa kaos och hänvisar vanligen till kulturrevolutionen, sammanbrottet i förutvarande Sovjetunionen och det man betraktar som negativ utveckling i Indonesien, med en mängd fackliga organisationer som uppstått efter Suhartos fall. Myndigheterna hänvisar allt oftare till behovet av att garantera att politiska förhoppningar om demokrati och arbetarledda initiativ hålls under kontroll för att undvika en ”färgrevolution” liknande den som skedde i Ukraina vid årsskiftet 2004/2005. Under rekryteringskampanjer på utlandsägda företag under senare tid har ACFTU varit angeläget om att framhålla de grundläggande skillnaderna mellan de egna och de ”västerländska” fackföreningarna. Som exempel ska ordföranden för Guandong Federation of Trade Unions ha sagt att kinesiska fackföreningar ”skyddar inte rättigheter för rättigheternas skull utan för att mobilisera arbetarnas initiativförmåga för att främja företagens utveckling”.
 
ACFTU:s nyaste ordförande, Wang Zhaoguo, tillhör också kommunistpartiets politbyrå och var tidigare guvernör i Fujianprovinsen. Han tillsattes under år 2003 och det har inte synts några tecken på att han har avvikit från ACFTU:s traditionella roll som upprätthållare av politisk och ekonomisk stabilitet, för att i stället företräda medlemmarna. Partiledningen håller organisationen i ett fast grepp och partiets intressen har alltid företräde.

Det råder emellertid knappast några tvivel om att organisationen utsätts för hårda påtryckningar för att uppfylla regeringens mål att undvika en upprepning av de massiva protester som ägde rum i nordöstra Kina på våren 2002 och hjälpa till att stoppa den växande vågen av ”massprotester”. Flera nya politiska åtgärder diskuterades på den 14:e kongressen år 2003, inklusive att tillåta direkta fackliga val av ordförandena i företagsfackföreningar och öppna organisationerna för migrantarbetare som tidigare varit utestängda eftersom de formellt betraktats som bönder. Enligt ACFTU hade 29,5 miljoner migrantarbetare gått med till juli 2006, även om dessa siffror och migrantarbetarnas aktiva medverkan ifrågasätts. Även om dessa initiativ vore mycket välkomna, kom det inga tydliga tecken på att organisationen ens symboliskt försöker ta avstånd från sitt stadgeenliga godkännande av partiets ledarroll. Den fortsätter att vara ett redskap för regeringspolitiken.

Under hela år 2006 utfärdade centralregeringen och kommunala styrelser regelbundna uttalanden och uppmanade till stöd för ACFTU och för förstärkning av fackföreningarnas roll i utvecklingen av ett ”harmoniskt samhälle”. Detta är en del av ACFTU:s kampanj och har stöd av centrala myndigheter som vill göra ACFTU:s roll mer relevant för nuvarande relationer i arbetslivet, för både arbetare och arbetsgivare. I början av år 2006 tillkännagav ACFTU under en välbesökt presskonferens sin verksamhetsplan för året. Den tog upp fyra huvudområden: att förbättra kvaliteten på arbetskraften, att förbättra AFCTU:s arbete till skydd för löntagarnas rättigheter, att öka den fackliga organiseringen i privata företag och främja migrantarbetares rättigheter.

Under hela året framhölls att ACFTU måste öka organisationsgraden avsevärt i privata företag, och i synnerhet på multinationella och utlandsägda företag. I mars 2006 ska Kinas president Hu Jintao ha utfärdat instruktioner i ett policydokument ”En situationsanalys av faktorer som orsakar instabilitet i utlandsägda företag i Kinas kustområden och några förslag till motåtgärder”. Hu Jintao ska ha givit ACFTU tydliga order som att ”göra ett bättre arbete i bygget av partiorganisationer och fackföreningar på utlandsägda företag.” Efter detta gav ACFTU sin personal order om att studera Hu Jintaos kommentarer och sedan ställa upp målet att organisera över 60 procent av de utlandsägda företagen till slutet av år 2006. Målet höjdes sedan till 80 procent för år 2007.

Mot bakgrund av det pågående offentliga grälet om organisering av utländska företag, tycktes ACFTU starta sin kampanj med Wal-Mart och började sommaren 2006 bilda fackföreningar där. Den första fackföreningen på Wal-Mart kom till den 29 juli och i slutet av året påstods att alla Wal-Marts 68 avdelningen organiserats. Nya ACFTU-avdelningar har också bildats på företag som Carrefour, McDonalds, Motorola, Kentucky Fried Chicken, Samsung och Nestle. Andra multinationella företag, som Dell och Eastman Kodak, citerades offentligt som nästa mål. Senare under året meddelades också att kommunistpartikommittéer bildats på Wal-Mart; ett exempel på den parallella verksamheten i ACFTU och partiet.

Stöd för löntagares klagomål
I de fall där det finns detaljerade rapporter om samhällsoroligheter avfärdar arbetarna i allmänhet den officiella fackföreningen som de anser inte hjälper dem och i bästa fall är verkningslös. På lokal nivå brukar ACFTU:s funktionärer vanligen antingen förneka all kännedom om fristående löntagaraktioner eller antyda att deras dubbla funktion som stöttepelare till partiet och regeringen å ena sidan, och representanter för arbetarklassen å den andra, gör att de inte kan försvara arbetarnas intressen när det sker massiva omstruktureringar i den offentliga sektorn och när miljön för privata företag är så investeringsvänlig.

Samtidigt som ACFTU hävdar att skydd och välfärd för miljoner arbetare som blivit arbetslösa i omstruktureringsprocessen är organisationens främsta uppgift, verkar man vara hjälplösa i förhandlingar och när det gäller att upprätthålla sociala försäkringar man kan ha lyckats få. Privatiseringen av statliga eller andra kollektivt ägda tillgångar går ofta hand i hand med korruption bland lokala och regionala statliga tjänstemän som ACFTU inte förefaller ha något inflytande över. Det bör emellertid noteras att även om större oroligheter bland arbetarna i regel inte rapporteras i Kina, blir mindre, kollektiva aktioner det i allt större utsträckning, främst tack vare arbetarens egna initiativ och enskilda journalisters och redaktörers mod.

ACFTU förefaller också ovilligt att stödja arbetare i den privata sektorn. Trots att migrantarbetare släpptes in i organisationen för första gången år 2003, och trots välpublicerade kampanjer som hälsar migrantarbetare välkomna till organisationen, finns ACFTU praktiskt taget inte alls med i de flesta konflikter och kollektiva åtgärder i större tillverkningsområden där majoriteten av de privata företagen ligger. ACFTU har hållit en mycket hög profil åren 2005 och 2006 när man försökt kräva att migrantarbetare ska få ut obetalda löner som är en stor källa till missnöje bland migranter. År 2006 tillkännagav ACFTU att man hjälpte till att jaga fram obetalda löner för 2,8 miljoner migrantarbetare. Det finns uppskattningsvis ca 115 miljoner migrantarbetare i landet.

Val
Även om fackföreningslagen tydligt anger att fackliga ledare på alla nivåer ska tillsättas genom val, bortser man i regel från det och de flesta utses på annat sätt. Många provinser håller nu på att ta fram regler för fackliga val. Valda kandidater måste godkännas av ACFTU:s provinskommittéer. Majoriteten av löntagarna vet knappast ens att det finns en branschorganisation eller om ordföranden valts eller inte. I många fall är löntagarna helt omedvetna om att de har en fackförening.

Många provinser har utformat – eller håller på att utforma – föreskrifter om skyldigheten att hålla fackliga val enligt artikel 9 i fackföreningslagen: ”Fackliga kommittéer på olika nivåer skall väljas demokratiskt på medlemsmöten eller kongresser. Inga nära släktingar till de främsta medlemmarna på ett företag får kandidera till den fackliga kommittén på det företaget”. En del val på arbetsplatser är inte begränsade till val av ordförande för den lokala organisationen utan gäller också alla övriga medlemmar i styrelsen.

Medlemskår
Enligt ”China Daily” hade ACFTU vid slutet av år 2005 (de senaste siffror som är tillgängliga) cirka 1,17 miljoner gräsrotsorganisationer och omkring 151 miljoner medlemmar –en kraftig ökning från de 90 miljoner som angavs år 1998/99 och de 134 miljonerna år 2003. ACFTU:s ordförande sade den 5 juli 2006 att medlemskåren nått 150 miljoner, med över 1 174 000 basorganisationer. Andra källor uppgav att ACFTU upplevt en ”aldrig tidigare skådad” ökning av medlemskåren på sex procent under de första sex månaderna 2006. Det betydde 160,32 miljoner medlemmar av vilka ca. 2,58 miljoner var nya och arbetade på multinationella företag. 

Man bör emellertid notera att rekryteringskampanjen som startades år 1998, med specificerad medlemstillväxt för varje år, i huvudsak blivit en kampanj för pappersorganisationer. De rättsliga procedurerna för registrering av ett fackligt kontor på ett företag kan genomföras utan att fackliga funktionärer ens kommit till arbetsplatsen och lokalavdelningar kan bildas i en del företag enbart genom administrativa åtgärder.

Enligt nuvarande fackföreningslag (artikel 10) ska en fackförening bildas på ett företag, en institution eller en statlig enhet med minst 25 medlemmar. Om medlemskapet är lägre än 25 måste en fackföreningskommitté bildas bara för den arbetsplatsen eller för medlemmarna på två eller flera arbetsenheter. Alternativet är att välja en organisatör som organiserar medlemmar i olika aktiviteter. Detta är vagt men överlåter till arbetarna att bilda fackförening och kräver inte att alla enheter automatiskt ska bilda en fackförening. Under flera år har några företag – Wal-Mart mest högljutt – sagt att de inte stoppar fackföreningar men att arbetarna ännu inte uttryckt några önskemål om att bilda några. För att motbevisa det påståendet föreslog ACFTU:s ordförande Wang Zhaouguo i juli 2006 offentligt att fackföreningslagen skulle ändras så att utländska företag skulle ha skyldighet att bilda ACFTU-anslutna organisationer. För närvarande är bildandet av fackföreningar beroende av arbetarnas ”vilja”.

Konflikter
Konflikter som berör tre eller fler personer betraktas som kollektiva. De allra flesta är småskaliga händelser – i genomsnitt berördes 38 personer år 2003 – och löses vanligen genom medling på företagsnivå, skiljedom eller i domstol. Domstolsvägen har blivit allt populärare hos löntagare i större städer, som framgått ovan.  De tycker att behandlingen blir rättvisare i domstol än i medlingskommittéerna, trots att processen tar lång tid och sällan når framgång. I genomsnitt hälften, eller fler, av alla domar och medlingar utfaller till de anställdas förmån även om det fortfarande finns problem i fråga om tillämpning av besluten (se ovan).

Även om arbetsmarknadslagen, fackföreningslagen och lagen om arbetarskydd använder begreppet ”arbetsnedläggelse”, får de som försöker utnyttja dessa vagt formulerade regler vanligen många problem. De hämtas i regel av polisen och varnas för att ha begått brott mot den allmänna ordningen, trafikreglerna, demonstrationslagen eller för andra, mycket allvarligare politiska brott. Strejkorgani¬satörer och fristående aktivister hotas också av omskolning genom arbete, en form av häktning genom förvaltningsbeslut. Sådana straff är i princip begränsade till tre år, men i praktiken kan myndigheterna godtyckligt förlänga detta straffarbete, vilket också skett i många fall.

Kollektiva förhandlingar fortfarande ineffektiva
Kollektiva förhandlingar handikappas fortfarande allvarligt av avsaknaden av fristående organisationer på båda sidor. Nästan alla kontrakt utformas av arbetsgivarna och speglar bara lagstadgade minimikrav eller en fortsättning av vad som tidigare gällt. Det sistnämnda blir allt mer sällsynt på grund av privatiseringarna. ACFTU:s underordnade ställning i förhållande till regeringen och partiet innebär att organisationen ofta samarbetar med arbetsgivaren i utformningen av kollektivavtal som bara avspeglar arbetsmarknadslagen – åtminstone på papperet. Det förekommer inte många reella förhandlingar och faktum är att det kinesiska uttryck som används betyder ”kollektivt samråd” snarare än ”kollektiva förhandlingar”. Oftast får löntagarna inga formella kontrakt alls, och det gäller särskilt invandrare som arbetar i frizonerna. Om de undertecknat ett kontrakt får de sällan någon kopia på det. ACFTU-funktionärer har citerats som motståndare till lönehöjningar för att inte utlösa krav på liknande uppgörelser från andra håll.

Trepartsmodell
Trepartssammansatta, rådgivande organ håller snabbt på att bildas överallt i Kina som ett sätt att bevara arbetsfreden och hantera konflikter som inte kan lösas i formella konfliktlösningsprocedurer. Förutsättningen för trepartssamråd – oberoende representation för de tre parternas intressen – saknas i Kina och såväl de fackliga organisatio¬nernas som de eventuellt existerande arbetsgivarorganisationernas ställning under partiet är en klar kränkning av vad ILO betraktar som det viktigaste villkoret för verklig social dialog. Mot bakgrund av dessa viktiga begränsningar rapporterade en ILO-delegation som undersökte samrådet mellan de tre parterna i Kina, trots pessimism om den framtida utvecklingen av reella förhandlingar inom ramen för nuvarande politiska system, ändå att ”i alla våra intervjuer med representanter för fackliga organisationer och arbetsgivare på kommunal och nationell nivå fann vi en tydlig vilja att utveckla respektive organisationer till oberoende representanter som kan uttrycka medlemmarnas intressen, förhoppningar och klagomål inom systemet med social dialog”.

Löntagarprotester – antal, former och orsaker
Trots att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att uppskatta det totala antalet löntagarprotester i Kina på grund av massmediecensur och fortsatt sekretess i fråga om statistik, är det tydligt att trenden med ökande protester fortsatte under hela år 2006. Förutom reguljära kollektiva protester mot uteblivna löneutbetalningar, falska och genuina konkurser och korruption i samband med privatisering av statligt ägda industrier, har också antalet individuella protester ökat. En del medierapporter har koncentrerat sig på löntagare som hoppat, eller hotat hoppa från byggnader för att få ut sina löner. Det är en taktik som används av vissa löntagare och syftar till att väcka uppmärksamhet, antingen genom fysisk skada, skaderisk eller gripande. I realiteten är det få människor som faktiskt hoppar. De som utvecklat den här taktiken är nästan uteslutande migrantarbetare. I juli 2006 tände en 53-årig migrantarbetare eld på sig själv på Himmelska fridens torg på grund av att han inte fått ut lön. Enligt en grupp blev mannen allvarligt skadad men händelsen tonades ner av lokala medier. En arbetslös gruvarbetare i Guandong-provinsen sprängde sig i luften den 13 juli på en lokal polisstation sedan han bönfallit poliserna hjälpa honom få ut sin lön. Polisen identifierade honom som Liu Yingqiu från Hunan-provinsen. Han hade arbetat i en olaglig gruva i Guandongs Wenguan City. Explosionen skadade polisstationen men inga skadade personer rapporterades.

I början av år 2006 tillkännagav Ministeriet för allmän säkerhet att över 87 000 ”massiva sociala oroligheter” förekommit under år 2005. Det var en ökning med 6 procent från år 2004 och men 50 procent från år 2003. Över 3,7 miljoner människor var inblandade i sådana händelser år 2004. Många kollektiva konflikter rörde konfiskering av land i jordbruksområden och omkring hälften hade arbetaranknytning. Låga och uteblivna löner var emellertid huvudorsaken till de stora arbetslivskonflikterna som enligt kinesiska akademiker ökade i antal från 1 482 år 1994 till 11 000 år 2003. Under första halvåret 2002 ägde 280 protester rum som berörde 100 eller fler arbetare, vilket var en ökning på 53 procent jämfört med föregående år. Antalet strejker förefaller också öka. Enligt en rapport förekom år 2005 över 1 000 strejker i fabriker med över 100 anställda bara i Guandong-provinsen. Enligt en ACFTU-forskare rör 60 procent av protesterna arbetet och antalet växer med 30 procent per år.

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Bakgrund
Privatiseringar fortsätter att orsaka oro bland löntagarna och sker under massiv korruption. Många arbetare har drabbats av förskingringar av fabrikstillgångar och medel som avsatts för avgångsvederlag och andra förmåner under omstruktureringen av statliga företag (SOE). Många av de omfattande protesterna år 2006 kan spåras tillbaka till korruption och utebliven betalning av pengar som öronmärkts för arbetarna och till bristande respekt för lokala och nationella föreskrifter om pensioner, sjukvård och ersättning för övertalighet. Den andra huvudorsaken till protesterna är obetalda eller allt lägre löner.

Begränsningar av löntagarnas rättigheter och ACFTU:s roll motiveras delvis av regeringens fruktan för att förlora kontrollen över decentraliseringsorganen, men också fruktan för att sådana rättigheter kan leda till att de fördelar som låga löner ger investerarna kan komma att urholkas. I augusti 2005, till exempel, samtidigt som man diskuterade ratificering av ILO:s konvention 111, antog NPC:s permanenta kommitté en reviderad lag om förvaltningsrättsliga straff för störande av den allmänna ordningen. Enligt den lagen kan man häktas för nya brott som ”uppvigling” och ”ledning” av olagliga offentliga demonstrationer, vilket är ytterligare ett straff för potentiella arbetsmarknadskonflikter och arbetare som deltar i dem. Det nuvarande förtrycket av frivilligorganisationer som arbetar för löntagares rättigheter och förnyat förtryck av medierna under 2006 kan ses som delar av samma paket och löper parallellt med regeringens kampanj för socialt ”innanförskap i ett harmoniskt samhälle”.

Internationell solidaritet – kronologisk lista
April: Runt 3 000 arbetare från ett möbelföretag i Shenzhen som ägs av Hong Kong-kapital protesterade den 3 april mot långa arbetsdagar och dåliga arbetsvillkor. Demonstrationen skingrades av hundratals kravallpoliser. Arbetarna på Ruifeng Timber hävdade att de arbetade 12 timmar om dagen, inklusive tre timmar ”frivillig övertid” – men inte fick betalt för övertiden. De fick två dagar ledigt per månad, i stället för lagstadgade fyra dagar, och måste begära lov för att gå på toaletten eller dricka vatten för att inte drabbas av 20 Yuan i böter. De sade att företagets säkerhetsvakter tidigare slagit dem när de försökt framföra sina klagomål.

Enligt en tidning den 13 april grep polisen tre höga chefer från en fabrik i Shenzhen som tillverkar sportprodukter för att de ”uppviglat arbetarna till att blockera vägarna”. De tre männen, bland dem en fabriksdirektör, anklagades för att stödja arbetarna i deras demonstration sedan fabrikens ägare försvunnit utan att betala arbetarna.

Juli: I slutet av juni lade migrantarbetare hos en entreprenör för byggföretaget Huaen Buildings byggplats i Peking ner arbetet sedan de inte fått ut sina löner. Efter två veckor blev de lovade att lönerna skulle betalas den 15 juli men så blev det inte. Den 19 juli överfölls flera av arbetarna av inhyrda ligister på byggplatsen och två arbetare tvingades till sjukhus för vård. Lokal polis och arbetsmarknadsmyndigheter blev engagerade i försök att finna en lösning på problemet trots att det kommit rapporter om att Huaen Real Estate Development Company inte betalat entreprenören som därför inte hade pengar att betala arbetarna.

Arbetare på Merton Company Ltd. (också kallat Hengli Factory) som har ca 10 000 anställda i Dongguan, Guangdong-provinsen, och som uppges leverera leksaker till Disney, McDonalds, Mattel och Hasbro, protesterade den 22 juli mot låga löner och dåliga bostäder. På kvällen skickade företagets säkerhetsvakter och polis in kravallfordon och personal för att ta kontroll över läget men dagen därpå intensifierades konflikten och runt tusen arbetare slöt sig till tumultet och mängder skadades. Många greps men tros sedan ha släppts. En företagsrepresentant från en leverantör ska ha sagt att oroligheterna berodde på en ”missnöjd” anställd som blivit uppsagd. Förhållandena på fabriken rapporterades vara utomordentligt dåliga; de flesta arbetade 11 timmar om dagen med övertid på ca 70 timmar i månaden, vilket strider mot kinesisk arbetsmarknadslag.

Augusti: Två arbetare i Nanjing greps av polis sedan de enligt en lokal dagstidning olagligt organiserat arbetare i en protest. Den 26 augusti protesterade 22 migrantarbetare från ett inte namngivet byggföretag mot att de inte fått ut sina löner på länge. Sedan marscherade de mot kommunledningens kontor. Enligt rapporten greps de för att de hindrade trafiken och två arbetare, Liu och Ding, dömdes sedan av förvaltningsrätt till fängelse (okänt för hur länge) för att ha organiserat protesten. Dagen innan, den 25 augusti, arrangerade över 100 arbetare i Nanjing en protest utanför företaget för att be myndigheterna att lösa några ”anställningsproblem”. Utan att namnge företaget sade rapporten att arbetarnas åtgärd blockerade trafiken och att polisen sedan skingrade folkmassan.

När en långvarig konflikt kulminerade den 31 juli och 1 augusti, samlades omkring 300 arbetslösa lärare från 20 olika städer i Suizhou, Hubei-provinsen, utanför regeringsbyggnaden för att lämna in en petition med krav på att regeringen skulle hjälpa dem få bidrag och förmåner som pensioner och sjukförsäkringar för att de skulle kunna livnära sig. De var lärare som arbetat på skolor på landsbygden; vanligen kända som ”minbanlärare”. De försökte använda domstolarna för att få beslut om sin status, men deras juridiska ombud lade efter hotelser ner fallet. Lärarnas representanter hade rest till Peking flera gånger för att be de centrala myndigheterna om hjälp och likaså flera gånger besökt provinsregeringen. Flera lärare fördes med våld till ett ”studieläger” i mitten av juli och släpptes först efter 48 dagar. Efteråt höll myndigheterna noga ögonen på dem. År 2004 greps en av gruppens representanter, herr Zhang, av polisens säkerhetstjänst och dömdes senare till ”omskolning genom arbete”. Det är okänt var han nu befinner sig.

September: I september, inför firandet av nationaldagen, rapporterades att en grupp arbetare i Suining City, provinsen Sichuan, misshandlades sedan de ansökt hos lokala myndigheter om kompensation i konflikten med den tidigare arbetsgivaren. De hade formellt varit anställda av det statligt ägda Suining Sizhou:s pensionat och avskedats sedan det gick i konkurs och tillgångarna såldes billigt. Arbetarna hävdade att det förekommit korruption och begärde att få ut sina arbetslöshetsförmåner. Gruppen på 40 personer avhystes med våld från den lokala partikommitténs lokaler och efter det tvingades två kvinnor till sjukhusvård. Två andra kvinnor greps och ytterligare andra gick under jorden av rädsla för flera gripanden. Det är okänt om alla sedan släppts.

December: Den 7 december gick ca. 400 arbetare från Shenzhen Safaripark i södra Kina i strejk i protest mot otillräckliga ersättningar, orättvisa avskedanden och obetalda löner under privatiseringen av den tidigare statliga ägda djurparken. Arbetarna hävdade att företaget inte betalade in föreskrivna socialförsäkringsavgifter, inte betalade föreskriven övertidsersättning och inte uppfyllde andra villkor i arbetarnas kontrakt. Ledningen tvingades avgå och fick stora fallskärmar medan de vanliga arbetarna sade att de inte fick någonting alls. Enligt intervjuade arbetare hade man först klagat över oegentligheter till den lokala arbetsmyndigheten vilket ledde till att några arbetare fick ut sociala förmåner. Som vedergällning blev emellertid omkring 25 arbetare uppsagda. När strejken började kom ett 70-tal poliser in i parken och hindrade arbetarna från att sätta upp protestanslag. Trots detta sade arbetarna att de skulle fortsätta strejken tills deras krav blivit tillgodosedda.

Permitterade demonstranter från Industrial and Commercial Bank of China greps av säkerhetspolis i Peking under en protestmarsch från ACFTU:s huvudkontor till centralregeringens kontor den 15 december 2006. Demonstranterna var en del av personalen på 100 000 som blivit permitterade av banken efter omorganisation. Flera tusentals hade fortfarande ekonomiska svårigheter och hade protesterat under hela 2005 och 2006. Omkring 40 demonstranter greps på eftermiddagen men släpptes sedan och skickades tillbaka till sina hemorter.

Ett antal arbetar på en fabrik i södra Kina blev enligt uppgift sparkade när de vägrat skriva på utfästelser till företaget som bl.a. innehöll en paragraf som kallade arbetare som bröt mot någon av de cirka 30 artiklarna ”svinpälsar”. Omkring 200 arbetare har skrivit på kontrakten men det är okänt hur många som sparkats.

Fängslade under lång tid
Dussintals fristående fackligt aktiva och ledare som fängslats under tidigare år satt fortfarande i fängelse år 2006. Det följande är bara några. Mer information om en del av dem och andra, tidigare fall finns i tidigare årgångar av översikten. Här ingår aktivister, särskilt medlemmar av Workers’ Autonomous Federation (WAF) som greps efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 och protesterna som följde på dem. De flesta av dem som häktades då dömdes till långa fängelsestraff för brott som ”kontrarevolution” och ”ligistfasoner” trots att ingendera begreppet finns i kinesisk strafflag. (De har i stor utsträckning ersatts av anklagelser som exempelvis ”hot mot statens säkerhet” och ”störande av den allmänna ordningen.) Shao Liangshen (Liangchen) dömdes till döden i september 1989 och tros nu ha avlidit (se nedan). Hu Shigen, som hjälpte till att bilda den förberedande kommittén för Free Labour Union of China (FLUC) dömdes år 1993 tillsammans med 15 andra, inklusive Liu Jingsheng, för kontrarevolution till 20 års fängelse. Han uppges lida av kronisk migrän, tarmbesvär, undernäring och problem med ryggraden som kan leda till förlamning om det inte behandlas.

Flera ledare och aktivister som greps samtidigt med Hu Shigen tros sitta kvar i häkte: Liu Zhihua och Liu Jian som inte mycket är känt om och Kang Yuchun, dömd till 17 års fängelse och allvarlig sjuk med hjärtproblem. Zhu Fangming, en arbetare från mjölfabriken i Hengyang City (Hunan-provinsen) och vice ordförande för Hengyang City Workers’ Autonomous Federation ska ha lett arbetarna till kommunens allmänna säkerhetstjänst efter den 4 juni för att kräva rättvisa och dömdes i december 1989 av folkdomstolen i Hengyang City till livstids fängelse för ligistfasoner. I november 2004 släpptes Liu Jingsheng som dömts till 15 års fängelse. Peng Shi ska också ha släppts under år 2004 men det har inte bekräftats.

Enligt en MR-grupp finns det fortfarande omkring 200 personer i häkte för deras roll under 1989 års protester – majoriteten av dem är vanliga arbetare.

Medicinska problem och dödsfall
Förutom oron för Hu Shigen ökade också oron över Yao Fuxins och Xiao Yunliangs försämrade hälsa. De dömdes i maj 2003 till fyra respektive sju års fängelse för medverkan i massprotester i Liaoyang i mars 2002. De båda männens hälsa försämrades under fängelsetiden. Myndigheterna gav dem knappast någon medicin eller annan sjukvård. Trots upprepade framställningar under 2004 och 2005 från deras familjer, fackliga organisationer och trots rättsliga grunder för frisläppande av dem nekades Yao och Xiao frihet. I februari 2006 släpptes emellertid Xiao Yunliang tre veckor innan han avtjänat sitt straff. Man tror att han sedan dess i praktiken haft husarrest och han och hans familj kontrolleras och trakasseras fortfarande. Yao Fuxin drabbades enligt uppgift av en hjärtattack i augusti 2005. Deras familjers hälsa påverkades också och Xiao Yunliangs fru drabbades av en stroke. ACFTU reagerade inte på något sätt på upprepade framställningar från internationella fackliga organisationer om att bistå dem.

Zhang Shanguang, lärare från Hunan och veteran i den fristående arbetarrörelsen dömdes till tio års fängelse år 1998, anklagad för att ”hota statens säkerhet” sedan han försökt bilda en fristående fackförening. Det har kommit flera rapporter om att han misshandlats och torterats och det intensifierades sedan han försökt förbättra förhållandena i provinsfängelse nr 1 i Junan där han sitter. Han lider av tuberkulos och en hjärtsjukdom men tvingas enligt rapporter arbeta i kedjor.

Shao Liangchen var en ledande medlem av Ji’nan Workers’ Autonomous Federation i Shandong-provinsen under demokratidemonstrationerna i maj 1989. Han dömdes till döden med två års anstånd och domen mildrades sedan. Han fick enligt rapporter leukemi år 2004 och avled i slutet av året, två månader efter det att han släppts av medicinska skäl.

Psykiatrisk häktning – verkliga och möjliga frisläppanden
Wang Wanxing och Wang Miaogen, båda inblandade i WAF år 1989 och fängslade på psykiatriska sjukhus sedan mer än tio år, tros nu befinna sig på fri fot. Efter många rapporter om misshandel av Wang Wanxing, inklusive flytt till ”säkerhetsavdelning” där han satt tillsammans med våldsbenägna patienter, släpptes Wang till slut i augusti 2005, efter 13 års fängelse och tvingades i exil till Tyskland. Wang Miaogen släpptes troligen år 2005 men det har inte bekräftats. En annan arbetaraktivist, Pen Yuzhang, medlem av Changsha Workers’ Autonomous Federation år 1989, har också hållits inspärrad på en psykiatrisk institution. Regeringsrapporter om att han släppts har inte bekräftats av fristående källor.

Mentalsjuk på grund av fängelse
Det har kommit rapporter om att fängslade arbetaraktivister blivit psykiskt sjuka efter svår misshandel i fängelser eller arbetsläger. Ett sådant fall rör Yao Guisheng, en annan medlem av Changsha WAF, ansvarig för att hjälpa WAF-leldare att undgå gripanden under det landsomfattande förtryck som följde omedelbart på händelserna på Himmelska fridens torg. Han dömdes till 15 års fängelse i oktober 1989 på anklagelser om ”rån och överfall” (påhittade efter ett gräl med en taxichaufför). Anklagelserna ändrades sedan till ”plundring”. Enligt tidigare fångar placerades han periodvis i isoleringscell för att han vägrade ”erkänna sin skuld”, blev regelbundet slagen och tvingad att bära bojor. Som en följd av det blev han mentalsjuk. Hans fall togs sedan upp av den särskilda rapportören om tortyr för FN:s kommission för mänskliga rättigheter. År 1994 sade regeringen till rapportören att Yao aldrig misshandlats. Han skulle släppas fri år 2004 men det har inte kommit några rapporter om att så faktiskt skett.

Aktuella fall
I september 2004 dömdes Kong Youping och Nin Xianhua till 15 respektive 12 års fängelse, anklagade för att ha försökt ”omstörta statens makt” sedan de lagt ut artiklar på Internet till stöd för etablering av fristående fackliga organisationer, föreningsfrihet och det förbjudna China Democracy Party. Andra relativt nya fall omfattar Lu Wenbin, specialkorrespondent för dagstidningen Textile Daily, som greps den 22 december 2001 för att ha dokumenterat en strejk och intervjuat arbetare på textilfabriken Huainan i Dafeng.

Yang Jianli är en USA-baserad forskare som deltog i demokratirörelsen på Himmelska fridens torg år 1989. Hans namn stod på 1994 års PRC-polis svarta lista över 49 kinesiska demokratiaktivister som var förbjudna att resa in i Kina. Yang Jianli reste in på en väns pass i april 2002, inom ramen för en plan på att försöka undersöka den snabbt växande arbetaroron i Shenyang City, Liaoyang City och Daqing City i nordöstra Kina. Han greps officiellt av säkerhetstjänsten i Peking den 28 april 2002 och hölls isolerad i 15 månader efter det – mycket längre än vad som är tillåten häktning i lag. Den 3 maj 2004 hölls en rättegång mot Yang bakom låsta dörrar. Han anklagades för ”spioneri” och ”olaglig inresa”, befanns skyldig och dömdes till fem års fängelse.

Hu Mingjun och Wang Sen var ledande medlemmar av Sichuan-avdelningen av det förbjudna China Democracy Party (CDP). Den 18 december 2000 arrangerade runt 1 000 arbetare från stålverket Dazhou en offentlig protest och krävde att få ut tolv månaders eftersläpande löner. Hu och Wang tog kontakt med demonstranterna och CDP utfärdade ett stöduttalande för dem. Eftersom de krävt att självständiga fackföreningar skulle bildas dömdes Hu och Wang till 11 respektive 10 års fängelse. En tredje man, Zhen Yongliang, troddes ha släppts. Hu Minjun ska bli fri i maj 2012 och Wang Sen i april 2011.

Yue Tianxiang och Guo Xinmin var båda chaufförer på det statligt ägda Tianshui City Transport Company. År 1995 blev de friställda trots att de hade tre månadslöner att fordra. När företaget vägrade förhandla om en uppgörelse om lönerna och lagstadgat bostadstillägg, beslutade sig de två för att föra målet till förlikningskommittén i Tianshui. Kommitténs beslut blev att företaget snarast skulle hitta nya jobb för dem, men ledningen vägrade rätta sig efter det. När Yue och Guo insåg att många arbetskamrater hade blivit behandlade på samma sätt, startade de en tidning kallad China Workers Monitor och använde den för att publicera rapporter om korruptionen på deras tidigare arbetsplats. De skrev också ett öppet brev till internationella medier. Inom två veckor greps de av polisen och anklagades för uppror. Den 5 juli 1999 dömdes Yue till tio års fängelse och ska nu släppas i januari 2009. Guos situation är oklar när detta skrivs.

I april 1999 bildade Gao Hongming och hans vänner Xu Yonghai och Zha Jianguo China Free Workers Union. Kort därefter greps Gao och anklagades för ”uppvigling för att störta statsmakten”. Han dömdes till åtta års fängelse. Han ska bli fri i juni 2007. Zha greps den 29 juni 1999 och dömdes till nio års fängelse, även han anklagad för ”uppvigling för att störta statsmakten”.

Bland andra arbetaraktivister som satt kvar i fängelse fanns Li Bifeng, Zhao Changqing och He Chaohui. Alla hade försökt skydda arbetarnas intressen genom att protestera, organisera och representera arbetarna.

Advokater och andra som försvarar fackliga rättigheter grips
Gao Zhisheng, en välkänd advokat i Peking som varit aktiv försvarare i mål om rättigheter i arbetslivet, greps i september 2006, misstänkt för att försöka ”omstörta statsmakten”. Man tror att han greps för sitt engagemang och sina frimodiga åsikter i mål under senare tid, inklusive hans försvar av en blind småbrukaraktivist, Chen Guangcheng, Falungong-aktivister och arbetare som de som greps efter en protest på skofabriken Stella i södra Kina år 2004, samt av offer för gruvolyckor. Gaos familj uppges sitta i husarrest.

I augusti blev Zhao Yan, journalist hos New York Times, dömd till tre års fängelse för bedrägeri sedan han deltagit i rapporteringen om olika bondeprotester och jordbrukskonflikter. Zhao har suttit häktad i två år och frikändes från den allvarligare anklagelsen ”avslöjande av statshemligheter”.

Arbetares vistelseort okänd
Förutom de många gripna arbetare som nämnts tidigare, finns det många arbetare som gripits under protestaktioner och vars vistelseorter är okända. Även om man antar att de flesta släpps efter några dagar eller veckor i häkte, kommer det inga formella besked. Två kvinnliga aktivister, Liu Meifeng och Ding Xiulan, greps för ”störande av den allmänna ordningen” och häktades den 20 oktober 2004. Deras fall har tidigare rapporterats. De två kvinnorna antas nu vara släppta, men det har inte bekräftats.

Li Wangyang, en veteran i kampen för fristående fackföreningar, dömdes till tio års tvångsarbete i september 2001. Hans syster Li Wangling dömdes till tre års omskolning genom arbete den 7 juni 2001, för att ha hjälpt honom publicera kraven. Man tror att Li Wangyang nu avtjänat sitt straff men det saknas bekräftelse på att han släppts.

Gai Guangye, läkare anställda på ett militärsjukhus, greps i december 2001 för att han stött protesterande arbetare på ett kemiföretag i Jilin. Han dömdes till tre års omskolning genom arbete i juli 2003. Cai tror ha släppts i december 2004, men det har inte bekräftats.

Det är oklart var sju gruvarbetare från Neijiang City, som greps efter en protest, nu befinner sig. De heter: Wang Changchun, Wang Fanghua, Wang Heping, Wang Liguo, Wang Qun, Zhang Jun och Zhu Wanhong. Information om Ni Xiafei och Li Keyou har inte offentliggjorts och man tror att det finns kvar i häkte.

Arbetare som släppts år 2006
I april 2006 kom Lu Decheng till Kanada efter att ha flytt till Thailand år 2004, sedan han släppts efter att ha avtjänat tio års fängelse för sin del av händelserna i maj och juni 1989 på Himmelska fridens torg. Han och två andra anklagades för att ha kastat färg på ett porträtt av Mao Zedong. Lu dömdes tillsammans med Yu Dongyue och Yu Zhijian. Yu Donguye släpptes i februari2006. Yu Zhijian hade släppts under år 2001 men greps igen i februari 2006 för påstådd ”uppvigling” för sitt stöd till Gao Zhishengs hungerstrejk för mänskliga rättigheter.

I september blev en tidigare okänd fabriksarbetare, Zhang Maosheng, som gripits under år 1989, släppt efter 17 år i fängelse. Han hade anklagats och dömts för att ha satt eld på ett militärfordon i juni 1989.

Du Hongqi var arbetare på ett statligt ägt företag som omstrukturerades. Det drevs av South China Industries Group Husband and Wife. Du Hongqi och Li Yanying, två av de friställda arbetarna, hade redan bildat en underjordisk fackförening i september 2003 för att kämpa för bättre arbetsvillkor och hade organiserat flera petitioner och protester. Efter massiva permitteringar hjälpte deras fackförening till att föra fram de anställdas krav på arbetslöshetsersättning och hjälp att hitta nya jobb. Ledarna greps sedan. Du greps den 24 november och häktades formellt den 8 december 2003, anklagad för att ha ”arrangerat möte i syfte att störa den allmänna ordningen”. Li släpptes senare. Den 18 oktober 2004 ställdes Du inför domstol och dömdes till tre års fängelse. Han skulle släppas i oktober 2006 och man tror att så har skett.

Förutom frisläppandet av Wang Wanxing blev Liao Shihua, dömd till sex års fängelse i december 1999 sedan han organiserat en protest bland arbetare på Changsha Automobile Electrical Equipment Factory, enligt uppgifter från den kinesiska regeringen frisläppt från Chishan-fängelset när han avtjänat sitt straff den 9 juni 2005.

Enligt rapport släpptes författaren Yang Tianshui den 25 januari 2005. Han greps den 24 december 2004 i Hangzhou anklagad för ”uppvigling för att störta statsmakten” sedan han arbetat med att fira den 4 juni och skrivit om arbetarfrågor.

Läs mer om Kina på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida