Kränkningar av fackliga rättigheter 2007

FOLKMÄNGD: 152,6 milj. / HUVUDSTAD: Dhaka / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 – 87 – 98 – 100 – 105 – 111 - 182

Försök att bilda fackföreningar i textilindustrin slogs rutinmässigt ner och organisatörerna sparkades. Omfattande oroligheter och kravaller som utlösts av en litania av övergrepp och usla arbetsvillkor ledde till våldsamt förtryck. En strejkande dödades och fackliga ledare greps och misshandlades. Myndigheternas och arbetsgivarnas systematiska motstånd mot användningen av fackliga rättigheter i frizonerna fortsatte. Reformer av arbetsmarknadslagen innebar ökade restriktioner av rätten att bilda fackföreningar och strejka. Polis och militära styrkor använde än en gång oproportionerligt våld mot protesterande arbetare över hela landet.

LAGSTIFTNINGEN

Många begränsningar
Enligt författningen har löntagare rätt att bilda eller gå med i fackföreningar, men det finns många restriktioner. Innan en organisation kan registreras måste 30 procent av de anställda på företaget vara medlemmar och organisationen kan upplösas om medlemstalet faller under den nivån. ILO har meddelat regeringen att detta är ett uppenbart hinder för föreningsfriheten och rekommenderat lagändring, men den uppmaningen har klingat för döva öron.

För att kunna registreras måste fackföreningarna vara godkända av regeringen och inga fackliga åtgärder får vidtas innan registrering skett. Organisationer kan bara bildas på fabriks- eller företagsnivå, med vissa undantag för privata väg- och sjötransporter, te, juteindustri m.m. där fackföreningar får bildas med utgångspunkt i geografiska områden. Det får bara finnas tre registrerade fackföreningar på ett företag. Medlemskapet är begränsat till arbetare som för närvarande arbetar på ett företag. Den som blir uppsagd förlorar därmed också medlemskapet i facket.

Kandidater i fackliga val måste vara, eller ha varit anställda på ett företag eller hos en företagsgrupp. Den fackliga registratorn har vida befogenheter att blanda sig i interna fackliga angelägenheter. Han kan exempelvis komma till fackets lokaler och granska alla handlingar. Registratorn kan också upphäva registreringen av en fackförening om arbetsdomstolen godkänner det.

Uteslutna från fackligt medlemskap
Enligt arbetsmarknadslagen (Industrial Relations Ordinance) får anställda i offentlig sektor och statliga företag inte organisera sig. Undantag gäller emellertid för anställda på järnvägen, posten och i telekommunikationssektorn. Inte heller säkerhetsstyrkornas medlemmar får organisera sig. Lärare får inte bilda fackföreningar vare sig i offentlig- eller privat sektor. Lednings- och administrativ personal får bilda ”välfärdsföreningar” men inte fackliga organisationer.

Strejkrätt inte erkänd
Rätten att strejka är inte uttryckligen erkänd i lag. Tre fjärdedelar av en organisations medlemmar måste rösta för en strejk innan den kan hållas. Regeringen kan förbjuda en strejk om den pågår längre än 30 dagar (i så fall går tvisten till arbetsdomstol och avgörs där), om den berör en offentlig verksamhet som omfattas av förordningen om oumbärlig verksamhet eller om den anses hota nationens intressen. I det sistnämnda fallet kan en lag om särskilda befogenheter från 1974 användas för att utan åtal häkta fackligt aktiva. Regeringen kan förbjuda strejker under tre månader och den perioden kan förlängas. Brott som ”hindrande av transporter” kan medföra upp till 14 års straffarbete.

I nya företag som ägs av utländska investerare eller som är samarbetsbolag med utländska investerare får inga strejker förekomma under tre år efter det att kommersiell produktion inletts.

Obligatorisk medling och hänvisning till domstol
Arbetsmarknadslagen kräver att parterna i en konflikt måste följa procedurer (som att begära medling, avisera strejk eller lock-out eller hänvisa konflikten till arbetsdomstolen) inom föreskriven tid. I annat fall säger lagen att konflikten är avslutad. När en konflikt avslutas på detta sätt får inte tvistefrågan tas upp på nytt förrän ett kalenderår efteråt.

Rätten till kollektivavtalsförhandlingar begränsad
Det är bara registrerade fackföreningar som kan förhandla om kollektivavtal och varje organisation måste utse representanter till en kommitté under myndigheten för kollektiva förhandlingar (Collective Bargaining Authority, CBA) som ska godkännas av den facklige registratorn. Löner och andra förmåner för offentliganställda fastställs av den nationella lönekommissionen och dess rekommendationer är bindande.     

Frizonerna – betydande restriktioner kvarstår 
Lagen om fackliga organisationer och arbetslivet i frizonerna (the EPZ Trade Union and Industrial Relations Bill) från år 2004 ger rätt att från och med den 1 november 2006 bilda fackföreningar i frizonerna. ILO:s kommitté för föreningsfrihet rekommenderade många ändringar av lagen för att den skulle överensstämma med konventionerna 87 och 98, som Bangladesh ratificerat. Regeringen har under året inte vidtagit några åtgärder för att efterleva ILO:s kommittés beslut.

Enligt lagen ska föreningsfrihet införas stegvis, med olika typer av löntagarorganisationer i varje steg. Den går dock inte så långt som att säga att fackföreningar med fullständiga rättigheter ska tillåtas i frizonerna efter det sista steget, d.v.s. efter den 1 november 2008.

Steg ett – löntagarrepresentation och välfärdskommittéer
Till slutet av oktober befann sig arbetarna i landets frizoner fortfarande i lagens första steg. De fick bara bilda representations- och välfärdskommittéer (Worker Representation and Welfare Committees, WRWC). Lagen kräver att det ska finnas WRWC på alla företag i frizoner. Valda WRWC-företrädare har rätt att förhandla och underteckna kollektivavtal om ett begränsat antal frågor men får inte strejka och arrangera demonstrationer. Arbetare och aktivister i Bangladesh rapporterade emellertid att arbetsgivarna år 2006 i allmänhet vägrade förhandla eller teckna avtal med en WRWC.

Enligt lagen skulle alla WRWC avvecklas den 31 oktober 2006 såvida inte arbetsgivaren uttryckligen samtyckte till att de skulle finnas kvar (vilket i praktiken bara skulle ske när WRWC är lätthanterliga).

Steg två – arbetarföreningar
Det andra steget i lagen föreskriver att en organisation som kallas Workers’ Association (WA) kan organiseras om över 30 procent av de anställda vill det. Minst 50 procent av de anställda på fabriken måste rösta för att en WA ska bildas.

Denna process var planerad att starta den 1 november 2006, men i praktiken förekom betydande förseningar, speciellt som Bangladesh Export Processing Zone Athority (BEPZA) inte tillhandahöll nödvändiga formulär för ansökan om att bilda WA. I nya företag som startar verksamhet efter den 1 november får arbetarna inte bilda någon organisation under de första tre månaderna efter det att den kommersiella verksamheten inletts.

I varje frizon får det bara bildas en federation. För det krävs att över 50 procent av de registrerade WA-föreningarna röstar för den.

BEPZA:s verkställande direktör har nästan obegränsade befogenheter att avregistrera en WA om han anser att den vidtagit en ”orättvis åtgärd”, brutit mot någon del av föreningens stadgar, brutit mot någon del av lagen om frizoner eller låtit bli att lämna in en rapport till honom. Lagen har i realiteten gjort det olagligt för löntagarna att tala om fackföreningar på arbetsplatserna eller ägna sig åt påtryckningar för att övertala motvilliga arbetsgivare att skriva på kollektivavtal.

Slutligen förbjuder lagen uttryckligen alla strejker i frizonerna fram till den 31 oktober 2008.

Mötesförbud vanliga
Lagen tillåter att regeringen förbjuder alla offentliga möten med fler än fyra deltagare om mötena hotar ”den allmänna ordningen” eller ”den allmänna hälsan”. Regeringen utnyttjade i praktiken denna befogenhet ytterst godtyckligt.

Appellationsdomstol i arbetslivsfrågor skapad
Den nya arbetsmarknadslagen öppnade vägen till överklagande av alla beslut i arbetsdomstolen genom inrättande av en appellationsdomstol för arbetslivsfrågor (Labour Appellate Tribunal). Tidigare måste alla sådana överklaganden tas upp i Högsta domstolen vilket skapade stora förseningar innan definitiva beslut fattades.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Fackföreningsrörelsen i Bangladesh är ganska svag, dels därför att den är så splittrad och dels på grund av det omfattande förtrycket. Löntagarna är rädda att förlora sina jobb om de skulle visa några tecken på att vara fackligt engagerade. Föreningsfriheten och rätten till kollektiva förhandlingar på arbetsplatserna respekteras inte inom textilsektorn och på teplantagerna. Där fackföreningar ansöker om erkännande drar processen i regel ut långt utöver de 60 dagar som föreskrivs i lag.

Strejkförbud
Regeringen använder sig regelbundet av förordningen om oumbärlig verksamhet för att förbjuda strejker. Under de senaste tre åren har man fortsatte att tillämpa förordningen på energimyndigheten (Power Development Board), Dhakas myndighet för elförsörjning (Dhaka Electric Supply Authority), hamnmyndigheten i Chittagong, Biman Airlines och oljebolaget Bangladesh Petroleum Corporation.

Begränsningar för förhandlingar och fackliga möten
Efter år 2003 har regeringen förbjudit alla kollektiva förhandlingar på jutebruken under produktionsperioderna. Det är bara regeringsanhängare som får hålla möten på arbetstid och fackföreningar som inte tillhör regeringens arbetsorganisation får inte ens protestera på sina lediga dagar.

Arbetsgivare utnyttjar kryphål i lagen
Privatanställda avskräcks från att bedriva facklig verksamhet. Förordningen om arbetslivsrelationer (Industrial Relations Ordinance) ger arbetsgivarna stort utrymme för diskriminering av fackföreningsmedlemmar och organisatörer.

Löntagare som försöker bilda en fackförening har inget skydd under tiden före registrering och blir därför ofta förföljda av sina arbetsgivare, ibland med våldsamma medel eller med polisens hjälp. Namnen på löntagare som ansöker om facklig registrering överlämnas ofta till arbetsgivarna som omgående förflyttar eller avskedar dem, i synnerhet inom textilsektorn. Även sedan en fackförening blivit registrerad trakasseras regelbundet anställda som misstänks bedriva facklig verksamhet. En populär metod är att avskeda en anställd för tjänstefel, eftersom de då inte längre kan bli fackliga förtroendemän. En anmälan till arbetsdomstolen tjänar inte mycket till med tanke på korruptionen och den stora mängden ärenden som ligger där, ibland sedan många år tillbaka.

Frizonerna – antifackliga arbetsgivare
Arbetsgivarna i frizonerna har hela tiden varit fientligt inställda till fackföreningar och hävdar att många av företagen skulle bli ruinerade och arbetstillfällen gå förlorade om de måste ha fackföreningar. Vissa arbetsgivare i frizonerna utnyttjar frånvaron av fackföreningar för att kränka internationella arbetslivsnormer genom sexuella trakasserier, fysiskt våld, obetald övertid, barnarbete, brott mot föreskrifter om minimilön och uruselt arbetarskydd.

Trots skyddet för medlemmar av WRWC i lagen om frizoner, rapporterades att ledare för aktiva WRWC diskriminerades under år 2006 och ett obestämt men betydande antal av dem har sagts upp utan tillstånd från BEPZA, i processer som arbetarna hävdar var partiska och orättvisa. Eftersom det inte finns någon mekanism eller domstol för konfliktlösning som löntagarna kan använda, utom överklagande till CEPZA, hade arbetarna i frizonerna ingen annan utväg än att protestera. Efter den 1 november 2006 började fabriker med WRWC stoppa arbetarnas försök att bilda de nya WA och använde sig av en rad olika metoder inklusive trakasserier, hotelser och uppsägning av ledare.
 
Ingen mekanism för konfliktlösning i frizoner
Trots att lagen om frizoner föreskriver att en arbetsdomstol och appellationsdomstol ska bildas har ingen av dessa domstolar ännu, två år efter det att lagen antogs, kommit till stånd
 
Antifacklig beklädnadsindustri
Textilarbetare utanför frizonerna har det inte bättre. I Bangladesh tillverkar uppskattningsvis två miljoner kvinnor kläder för export åt 3 300 arbetsgivare. Anställda får ofta sparken, misshandlas eller utsätts av polisen för falska anklagelser om att vara fackligt aktiva. Ordföranden för United Federation of Garment Workers (UGFW) has gripits över tolv gånger. Landets beklädnadsarbetare är bland de sämst betalda i hela världen. De arbetar långa dagar med få raster och drabbas av fysiska, verbala och sexuella kränkningar.

Arbetsgivarnas underlåtenhet och regeringens likgiltighet dödar hundratals arbetare
Arbetsgivarnas och myndigheternas underlåtenhet har haft förskräckliga följder som en aktiv, vaksam fackförening skulle kunna hjälpa till att undvika. Utifrån sin analys av offentliga källor upptäckte det välrenommerade institutet för arbetslivsstudier (Bangladesh Institute for Labour Studies) att 845 arbetare hade dödats och 3 018 skadats i olyckor på arbetsplatserna under år 2006. Konfektionsindustrin svarade för de flesta, med 141 dödade och 1 578 skadade eller lemlästade.

Industrin för fartygsåtervinning förbjuder fackföreningar
Bangladeshs industri för fartygsåtervinning ligger i hamnen i Chittagong. De anställda är behovsanställda, har inga anställningskontrakt och undertecknar heller inga andra handlingar som kan knyta dem till ett visst varv. Om en tvist skulle uppstå har de därmed inte heller några rättigheter enligt lag. Eftersom arbetarna skrämts av våldet och de osäkra anställningsförhållandena kan de inte försvara sina rättigheter eller ens kräva att få ut lön. Alla krav skulle omedelbart leda till avsked. Fackliga organisationer är i realiteten förbjudna på varvsområdena och det är mycket svårt för fackliga organisatörer att komma in på dem.  

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Bakgrund
En politisk kris utlöstes av regeringens val av en tre månaders tillfällig administration som skulle ta över när premiärminister Zia avslutade sin mandatperiod i slutet av oktober, och våldsamma protester utbröt. President Ahmed tog över vaktmästarrollen fram till valen i januari 2007. I december var största delen av landet lamslaget av en blockad som syftade till att få parlamentsvalen att spåra ur.

Strejkande dödad
På FS Sweaters i Gazipur orsakade påstådda bedrägerier i löneberäkningarna och muntliga övergrepp mot de anställda en rad sammandrabbningar mellan anställda och ledning. De ledde till att tre arbetarledare i fabriken greps och ledningen stämde dessutom 80 andra arbetare. De anställda lämnade sina arbeten och gick i strejk den 23 maj. Ledningen hyrde då in ligister som angrep strejkvakterna. När de strejkande gick till motattack kallade ledning in polisen som öppnade eld mot dem. En arbetare dödades och flera skadades. När nyheten om dödsfallet spred sig blev det upplopp. Arbetarna överföll fabriker och blockerade vägar. På en dag spred sig kravallerna till frizonen Savar och andra distrikt i Uttara, Mirpur, Kafrul, Old Dhaka och Tejgaeon. Massmedierna berättade om mängder av fabriker som brändes ner. Regeringen satte in arméns snabbinsatsstyrka för att återställa ordningen. Hundratals arbetare greps.

Fackliga kontor genomsökta, ledare gripna och torterade
Regeringstjänstemän slog också till mot de fackliga organisationerna och beskyllde dem för att ha orsakat oroligheterna. Den 23 maj gjorde polisen en razzia i kontoret som Bangladesh Independent Garment Workers’ Union (BIGUF) hade i Gazipur, anklagade personerna där för att ha startat upploppet och grep två BIGUF-organisatörer, Rashedul Alom Raju och Rebecca Khatun samt Minara, en medlem av kontorspersonalen. När Raju satt hos polisen fick han ögonbindel, misshandlades och torterades. När Rebecca och Minara ställdes inför domstol den 24 maj såg deras advokat tydliga blåmärken och sår vilket gav trovärdighet till kvinnornas påståenden om att de också torterats av polisen. De anklagades för förstörelse av egendom, vandalism och andra brott i samband med oroligheterna. Samma dag grep polisen också Moshrefa Mishu, ordföranden för Garment Workers Unity Forum, och satte henne i häkte i fem dagar. När hon blev sjuk i fängelset släpptes hon mot borgen den 26 maj och polisen anklagade henne för 19 brott.

Överväldigande militär och polisiär närvaro och en trepartsöverenskommelse med löfte om förbättrade arbetsvillkor och löner (inklusive respekt för fackliga rättigheter på varje fabrik) fick stopp på kravallerna. I stället för att erkänna att det var dåliga arbetsvillkor och kränkande behandling som orsakade frustrationen som kom till uttryck i kravallerna, beskyllde både BGMEA:s arbetande ordförande och inrikesministern Indien för konspiration och en plan för att förstöra konfektionsindustrin i Bangladesh för att vinna konkurrensfördelar.

Fortsatt oro blossade upp på fabrikerna i frizonen i Dhaka sedan några av fabrikerna startat produktionen på nytt den 26 maj, och protesterande arbetare överfölls och greps på Experience Sweaters den 29 maj och på andra fabriker den 3 juni.

Systematiska avskedanden av ledare som organiserar WRWC i frizonerna
Arbetsgivare trakasserade, hotade, suspenderade och sparkade ledare för WRWC och BEPZA misslyckades systematiskt med att skydda WRWC-ledare mot dessa kampanjer.

Medlemmar av WRWC blev rutinmässigt suspenderade av arbetsgivare utan förhandstillstånd från BEPZA vilket betydde att åtgärden var olaglig. I de flesta fall gjorde BEPZA emellertid ingenting för att upphäva dem. Fabriksägarnas systematiska ansträngningar för att slå ner arbetarnas användning av den begränsade föreningsfrihet de har enligt frizonslagen illustreras tydligt av det mycket stora antalet kränkningar. Rgeringstjästemäns och BEPZA:s fullständiga och systematiska misslyckanden med att skydda WRWC-ledare undergrävde i stor utsträckning den utveckling av föreningsrätten som frizonslagen lovat arbetarna.

Ett exempel: På Honorway Textiles and Apparels planerades ett WRWC-val till maj men det sköts upp till juli. Innan valet kunde hållas tvingade ledningen 37 anställda (inklusive 11 kandidater till WRWC) att avgå. Lokal polis kallades in av ledningen för att se till att de 37 inte trotsade ledningens order. Under månaderna därefter fortsatte ledningen skjuta fram WRWC-valet. Till slut, i oktober, sade de anställda att Tahera Begum, tjänsteman från BEPZA, besökt fabriken flera gånger och sagt till arbetarna att man för nära slutdatum, den 31 oktober, för att hålla valet och att WRWC-medlemmarna därför måste tillsättas utan val. De anställda vägrade acceptera detta, krävde att de 11 avskedade skulle tas tillbaka och att valet skulle genomföras.

På fabriken Shaha Denims Ltd blev Aminul Islam, sammankallande för WRWC som valts i april, uppsagd kort därefter. Skälet var ledningens ospecificerade anklagelser om tjänstefel. BEPZA-tjänstemännen höll med om att avskedandet var osakligt men sade till advokaten som förde fallet att de inte kunde göra något eftersom fabriken ägdes av en ex-minister som var alltför mäktig för att de skulle kunna tvinga honom att följa lagen. Den 26 juli anklagade ledningen en annan WRWC-ledare, Mohammed Nurul Islam, för tjänstefel och suspenderade honom på obestämd tid. Trots att BEPZA fick en skriftlig anmälan ingreps inte BEPZA på något som helst sätt i ärendet.

Under tiden suspenderade Alfa Package Ltd sammankallanden i WRWC, Masud Munshi och en annan kommittémedlem Nurul Amin, med anledning av anklagelser om tjänstefel. Arbetarna hävdade att det hade att göra med deras arbete som WRWC-ledare. När de lämnade in anmälningar till BEPZA och generaldirektören för frizonen i Dhaka vidtogs inga åtgärder för att finna en lösning och de fick inget formellt svar på sina skrivelser. Till slut, den 8 oktober, fick Nurul Amin veta av företagsledningen att BEPZA:s ordförande samtyckt till att Amin skulle sparkas - trots att BEPZA inte någon gång gav Amin tillfälle att lämna in bevis eller bemöta företagets anklagelser mot honom.  

Zong Shine Textile Industries Ltd suspenderade tillfälligt WRWC-ledaren Rezaul Karim i mars, för ospecificerade anklagelser om tjänstefel. I maj förlängdes åtgärden och han suspenderades utan lön tills vidare, vilket i realiteten var detsamma som att ge honom sparken. Rezaul Karim begärde upprepade gånger att BEPZA och generaldirektören för Dhakas frizon skulle upphäva åtgärden men detta ignorerades uppenbarligen.

Fabriken Red Point Jackets Ltd, ägd av Masud Rana, anklagade i juli WRWC-samordnaren Ramjan Ali och sex andra medlemmar av WRWC för påstådda brott som skulle ha begåtts under deras verksamhet som arbetaraktivister. Ledningen suspenderade dem sedan utan att ha fått BEPZA:s tillstånd. Ramjan Ali fängslades av polis och nekades borgen i flera månader. Resterande sex personer fick ställa borgen och släpptes. I november sade arbetarna att BEPZA:s tjänstemän sagt att de sju arbetarna att BEPZA aldrig skulle kunna tvinga företaget att ta tillbaka dem till fabriken och att de borde sluta och ta emot avgångsvederlaget.

På LSI Industries fick Kabir Hossain, sammankallande för WRWC, ett brev av ledningen om tjänstefel efter det att WRWC bildats i maj. I mitten av juni blev han uppsagd. Efter kraftfulla insatser från AFL-CIO:s solidaritetscentrum och andra organisationer skrev BEPZA ett brev till LSI Industries och meddelade att uppsägningen var lagstridig. Därefter vidtog man emellertid inga åtgärder för att se till att beslutet verkställdes.

Shah Alam, medlem och aktiv i WRWC, suspenderades tills vidare i oktober, med hänvisning till ”tjänstefel”, utan närmare specificering. Han arbetade på Youngone Hi-Tech Sportswear Industries Ltd. Åtgärden har överklagats hos BEPZA.

Den 26 augusti gick SG Wicus (BD) till domstol och anklagade 16 anställda i fabriken, bland dem fyra WRWC-medlemmar, för brott. WRWC-medlemmarna suspenderades utan lön.

BEPZA och regeringen stoppar försök att bilda Workers Associations i frizoner
Den 1 november hade arbetarna rätt att ansöka om att WA skulle bildas, men BEPZA hade inte tagit fram och skickat ut ”föreskrivet formulär” för ansökan. Anställda och deras advokater rapporterar att de tror att detta var avsiktlig förhalningstaktik från BEPZA:s sida, delvis därför att BEPZA hade haft över två år på sig för att ta fram nödvändiga formulär och procedurer för övergången men ändå inte gjort det. De anställda försökte ändå använda sin rätt att bilda WA och utsattes omedelbart för antifacklig fientlighet från arbetsgivarnas sida.

WRWC på fabriken Jeans 2000 Ltd i frizonen Chittagong gjorde en undersökning bland medlemmarna i november och fann att 80 procent av dem ville bilda en WA och gå med i BIGUF. Ledningen beordrade dem att sluta betrakta BIGUF som potentiell partner. När WRWC planerade ansöka om WA-status i december startade en skrämselkampanj och den sammankallande i WRWC skuggades regelbundet vart han gick och i synnerhet när han åkte mellan hemmet och fabriken. Under tiden identifierade ledningen sju anställda som suspenderas tills vidare (bland dem de två aktivaste WRWC-medlemmarna) för att ha ”brutit mot BEPZA:s regler”.

I november startade ledningen på Youngone Sports and Shoes Industries Ltd. i frizonen i Chittagong disciplinförhör av två aktiva WRWC-medelemmar, Dipok Kumar Das och Prodip Kumar Das. Fabriksarbetarna sade att de två hade valts ut därför att de leder arbetet på att bilda en WA på fabriken.

Avskedanden, hotelser och ligister – favorittaktik för att stoppa fackföreningar i konfektionsindustrin
Över hela Bangladesh blev fackliga ledare och medlemmar ständigt trakasserade, muntligt och fysiskt hotade, misshandlade, suspenderade och sparkade för facklig verksamhets skull. De flesta arbetsgivare agerade helt ostraffat och utan hänsyn till lagstadgat skydd för fackliga rättigheter.

Arbetare på Sum Sweater Ltd. beslutade i juni att de skulle försöka organisera en fackförening för att försvara sina rättigheter, men ledning upptäckte det i augusti och försökte ta reda på vilka ledarna var. Sedan sparkades 63 anställda – de flesta av dem engagerade i fackföreningen. Praktiskt taget alla som planerat att gå in i fackföreningens styrelse – som skulle väljas bara några dagar senare – blev uppsagda. Fortsatta hotelser mot övriga anställda efteråt satte effektivt punkt för det fackliga försöket.

När de anställda på New Modern Garment den 10 augusti registrerade en fackförening vidtog ledningen omedelbart åtgärder mot den lokala styrelsen och de viktigaste ledarna. 15 av dem drevs bort från fabriken med hjälp av hotelser, falska anklagelser, framtvingade uppsägningar och förflyttningar.

Arbetare på SAS Fashion Wear Ltd organiserade och registrerade sin fackförening den 3 augusti, men inom två månader hade de fackliga ledarna fått sparken och stod på gatan. Företagsledningen kallade in 22 fackligt aktiva, inklusive ordföranden, generalsekreteraren och den lokala styrelsen och sade upp dem alla den 11 oktober, utan att ange några skäl. Fabriken vägrade också ge dem undertecknade uppsägningar.

Likaså i augusti drev ledningen för Haesong Corporation Ltd. och Haesong BD Ltd. saker och ting ännu längre genom att hyra in ligister för att hota två arbetare till livet när de försökte bilda en fackförening på fabrikerna. När arbetarna vägrade lyssna till varningarna ingrep ligisterna, hämtade dem med våld i deras bostäder nära fabriken och körde dem tillbaka till deras by på landet. På detta sätt slutade deras anställning och försök att bilda fackföreningen.

En fackförening organiserades på Merchantex Company BD Ltd. i augusti, och under den tiden identifierade och sparkade ledningen en fackföreningsmedlem. I september registrerades fackföreningen formellt, men företaget vägrade erkänna den och började trakassera ledarna. Företaget lät sedan sätta upp ett anslag i fabriken som sade att en olaglig strejk ägt rum och att man skulle vidta rättsliga åtgärder mot de ansvariga. Efter Eid-festen, när arbetarna kom tillbaka till arbetet den 29 oktober, nekades 18 fackföreningsmedlemmar komma in i fabriken – det var sparkade. Försök att få dem återanställda klingade för döva öron och i slutet av året var de fortfarande utan arbete.

Florence Garment använde sig också av strategin att identifiera dem som organiserade fackföreningen för att sedan avskeda dem alla på en gång. Sammanlagt 140 avskedades i augusti sedan de tvingats skriva på ett blankt papper. Om de inte gjorde det och lämnade fabriken fredligt, skulle de överlämnas till ett gäng ligister som fabriken hyrt. Samma metod, d.v.s. att tvinga arbetarna att skriva under blanka papper innan de sades upp användes av Harim Textile mot fyra arbetare som försökte organisera en fackförening på den fabriken.

På Golden Refit Garments Ltd. uppstod försöket att bilda en fackförening ur arbetarnas krav på att fabriken skulle betala ut lönerna i tid och med rätt belopp. De otillfredsställande förhållandena på fabriken ledde till att fackliga organisatörer ordnade en strejk den 15 september. Strejken varade i två dagar. Den 17 september, när de fyra ledarna för strejken var på väg hem från fabriken blev de omringade av ett gäng ligister som förde bort dem och misshandlade dem med träpåkar. Alla fyra tvingades skriva på blanka papper och lämna fabriken och sina bostäder i närheten.

På High Tex Export Ltd. blev en fackförening officiellt registrerad den 15 augusti. Ledningen sparkade fyra av ledarna i oktober, bland dem ordföranden (Mahidul Islam) och generalsekreteraren, men vägrade lämna någon skriftlig förklaring. De fyra fick bara order om att inte komma till fabriken längre. För att stryka under beskedet, fick de fyra arbetarna flera gånger besök av ett gäng ligister som de trodde hade hyrts av fabriksledningen och hotelserna blev så allvarliga att generalsekreteraren tvingades byta bostad. Fackföreningen tillhör National Garment Workers Federation.

I oktober tillverkade ledningen på Aboni Knitwear Ltd. ett falskt brev med uppsägning från en av nyckelpersonen i fackföreningen och använde sedan brevet för att tvinga bort henne från fabriken. Ledningen hyrde enligt uppgift sedan några ligister för att skrämma henne och hennes man, en tidigare facklig aktivist på fabriken, och tvinga dem att flytta från bostaden i närheten av fabriken.

BIGUF organiserade fackföreningar på tre fabriker som hade samma ägare: Greystone Sweater Ltd., Shirts Mine Ltd. och Power Vantage Wear Ltd. Efter vad som föreföll vara en bra start på att bygga upp goda relationer som ledde till att en PM om samförstånd undertecknades den 12 september av fackföreningarna och arbetsgivaren, ändrade denne sig och sparkade i oktober fackföreningsledarna från alla tre fabrikerna. Problemen började när ligister började hota fackliga ledare på Greystone Sweater. Arbetarprotester ledde därefter till problem med polisen och i mitten av oktober satt 23 arbetare från Greystone i fängelse. Massavskedanden på de tre fabrikerna hade raderat ut de fackliga styrelserna på dem alla.  
      
När arbetarna på Dekko Accessories Ltd. försökte registrera en nybildad fackförening i oktober, reagerade ledningen omedelbart med att sparka ordföranden, generalsekreteraren och kassören. Arbetare anklagade också ledning för att ha hyrt ett gäng lokala ligister som hälsade på hemma hos styrelsemedlemmar och hotade dem. I december sparkade arbetsgivaren alla återstående medlemmar av fackföreningsstyrelsen.

På MN Sweater Ltd. organiserade de anställda en fackförening och ansökte om registrering den 26 november. Dagen därpå, när fabriksledningen fick kännedom om ansökan, suspenderade den 90 anställda tills vidare; bland dem hela styrelsen i den nya fackföreningen. I slutet av december och sedan lokal polis sades ha hotat de suspenderade arbetarna, blev fem av styrelsemedlemmarna avskedade.

I november sade New Town Knitwear upp Mohammed Shahidul, en viktig fackföreningsaktivist, som straff för att hans nära samordning med BIGUF i deras försök att organisera en fackförening på fabriken.

Regeringen trakasserar fackföreningar och stödorganisationer
Bangladesh Independent Garment Workers’ Union (BIGUF) rapporterade om avsevärda och ständiga trakasserier från landets säkerhetstjänster med anledning av federationens arbete för att stödja anställda i frizonerna. Den 13 oktober, mitt i natten, grep snabbinsatsstyrkan (Rapid Action Battalion, RAB) i Chittagong Chandon, BIGUF:s internationella sekreterare, och förhörde honom hela natten om organisationens arbete i frizonerna. RAB:s män anklagade BIGUF för att bryta om lagen om frizoner och gav order om att organisationen skulle upphöra med arbetet i frizonerna. Innan Chandon släpptes varnade man honom också och sade att han bevakades och att han skulle akta sig för att göra något provocerande. Man lade till att RAB skulle hålla BIGUF direkt ansvarigt för arbetsoroligheter som skulle kunna inträffa i Chittagong.

Arbets- och sysselsättningsministeriet (MOLE) visade sin fientliga inställning till BIGUF:s arbete i frizonerna genom att ge en falsk bild av ett möte som ägde rum mellan ledare för BIGUF-ledare och MOLE-tjänstemän den 7 september BIGUF hävdar att den enda överenskommelse som då gjordes var att BIGUF skulle ta tillbaka de ”servicekort” som delats ut till de anställda i frizonerna. MOLE påstod emellertid i en rapport att BIGUF under mötet också samtyckt till att upphöra med alla aktiviteter i frizonerna, sluta utbilda arbetarna där och råda dem att söka rättshjälp hos BEPZA när det behövdes samt att ur en broschyr man hade ta bort allt som rörde arbetare i frizonerna. Slutligen skulle BIGUF ha lovat begränsa sin verksamhet till fabriker som omfattades av Industrial Relations Ordinance, där fackföreningen redan tillhör BIGUF. BIGUF förnekade på det bestämdaste att man gått med på något sådant och förklarade att de inte var bundna av MOLE:s påståenden om vad som hänt under mötet.

AFL-CIO:s Solidaritetscentrum fortsatte ta emot otaliga ”besök” och ad-hoc-utredningar som i praktiken utgjorde trakasserier från regeringens underrättelsetjänster, specialpolisen och andra officiella myndigheter, trots att centret är lagligen registrerat för verksamhet i landet. Kontoret fick fyra besök från specialpolisen i december, sedan man givit ut en broschyr för anställda i frizonerna med information om deras lagstadgade rättigheter. Otaliga källor bekräftade för kontoret att det var upprepade framställningar till specialpolisen från BEPZA som låg bakom utredningen.

Myndigheterna verkade särskilt intresserade av arbetet med hjälp till anställda i frizonerna och samarbete med lokala fackliga partners för krav på att regeringen ska upprätthålla arbetsmarknadslagarna. Solidaritetscentrets arbete med att hjälpa arbetare få kontakt med internationella organisationer för löntagares rättigheter och beklädnadsföretag/märkesföretag utomlands för att få till stånd åtgärder mot problemen på fabrikerna var uppenbarligen inte välkommet.

Överfall på Bangladesh Cha Sramik Union (BCSU)
Polisen grep tre toppledare för BCSU den 24 mars – Rajendra Prashad Boonerjee (ordförande), Narendra Boonerjee (generalsekreterare) och Bupesh Sind – och förde dem till en lokal polisstation i Srimongal. De anklagades för ekonomiska oegentligheter; en anklagelse som fackföreningsregistratorn redan utrett året innan år och inte funnit några bevis för. När BCSU:s medlemmar samlades utanför polisstationen angreps de brutalt och med kraftigt våld av polisen och skingrades. Trots den påhittade anklagelsen nekades de tre männen ställa borgen två gånger, den 28 mars och 2 april. De släpptes slutligen mot borgen den 13 april.

En utredning av händelsen visade att anklagelserna lämnats in av en person som inte var medlem av BCSU och därför inte hade rätt att agera. Dessutom hade polisen gjort gripandena utan hänvisning till relevanta arbetsmarknadsmyndigheter som enligt IRO har behörighet att utreda mål rörande kränkningar av IRO. BCSU anklagade en parlamentsledamot som hade egna intressen i frågan som fackföreningen hotade, för att ligga bakom gripandet av toppledarna.

Äldre fackföreningsledare inom beklädnadsindustri överfallen
Den 14 april blev Roy Ramesh Chadra, generalsekreterare för Bangladesh National Council of Textile, Garment and Leather Workers och styrelsemedlem av ITGLWF-TWARO, överfallen och allvarligt skadad när han var på väg hem på kvällen efter ett möte. Angriparna var okända för Chadra och har inte kunnat gripas.

Fackföreningsledare skjuten för motstånd mot privatisering
Den 10 maj satte pistolmän sex kulor i Mohammed Firoz Mias bil när han skjutsades till arbetet. Han är ordförande för Bangladesh Telejogajog Sramik Karmochari Union som representerar anställda av styrelsen för Bangladesh telefon- och telegrafverk och drev en aktiv kampanj mot privatisering. Lyckligtvis undkom han oskadd. Fackförbundet genomförde en massprotest tills polisen gick med på att utreda händelsen, men inga personer greps.

Läs mer om Bangladesh på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida