Kränkningar av fackliga rättigheter 2007

FOLKMÄNGD: 8,5 milj. / HUVUDSTAD: Port-au-Prince / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 - 87 - 98 - 100 - 105 - 111

Haitis svåra politiska och ekonomiska situation fortsatte tas som ursäkt för att inget gjordes för att garantera respekten för fackliga rättigheter som har föga skydd i lagstiftningen. Trots den nya regeringens uttalade önskan om att harmonisera lagstiftningen med ILO:s grundläggande normer, hade inga åtgärder vidtagits vid årets slut. I frizonen Ouanaminthe vägrade ledningen för fabriken CODEVI erkänna fackföreningens avgående styrelse utan föredrog att stödja en minoritetsgrupp.

LAGSTIFTNINGEN

Restriktiv arbetsmarknadslagstiftning
1987 års författning ger föreningsfrihet och strejkrätt inom alla sektorer, men arbetsmarknadslagarna, som främst gäller privat sektor, går tillbaka till diktatorn Duvaliers tid och är mycket restriktiva. Många löntagargrupper, exempelvis hushållsanställda och gruvarbetare, är undantagna och utländska medborgare får inte ha förtroendeuppdrag.

Det krävs bara tio medlemmar för att bilda en fackförening. När den bildats måste arbetsgivaren informeras om dess existens och namnet på minst en av ledarna. Artikel 236 i strafflagen kräver emellertid regeringstillstånd i förväg för att bilda föreningar med fler än 20 medlemmar, om de sedan ska få lagligt erkännande. Artikel 51 i arbetsmarknadslagen förbjuder uttryckligen avskedanden av anställda på grund av deras fackliga arbete. Den ger dock inte fackföreningsmedlemmar rätt till återanställning om de avskedats osakligt. Lagstiftningen innehåller inte heller skydd mot antifacklig diskriminering i samband med anställningar.

Statstjänstemän, lantarbetare, frilansare och de som arbetar i den informella ekonomin omfattas inte av arbetsmarknadslagstiftningen.

Kollektiva förhandlingar
Arbetsmarknadslagen ålägger inte arbetsgivare någon skyldighet att sammanträda eller förhandla med fackföreningar.

Ett dekret från den 4 november 1983 tillåter att Arbets- och socialministeriet ingriper i utformningen av kollektivavtal.

Konfliktlösning
Enligt arbetsmarknadslagstiftningen måste parterna försöka lösa sina konflikter genom medling, förlikning och skiljeförfarande under beskydd från Ministeriet för sociala frågor och sysselsättning. Konflikter överlämnas till arbetsmarknadsdirektoratet och om man inte kan komma överens där övertar en trepartssammansatt skiljekommitté ärendet. Om inte heller det leder till en lösning fattas det avgörande beslutet av skiljekommittén.

I praktiken är det omöjligt att överklaga kommitténs beslut. Flera fackliga advokater har påtalat de farliga konsekvenserna av detta. De hävdar att tillkomsten av en ny ”utomrättslig” jurisdiktion ökar riskerna för motsägelser mellan lagarna och kommitténs rättsliga roll i konfliktlösning.

Lagstiftningen föreskriver också att en arbetsdomstol ska inrättas för att lösa konflikter som uppstår på grund av att arbetsmarknadslagstiftningen inte respekteras. Domstolen har emellertid inte befogenheter att avgöra konflikter som uppstår i den offentliga sektorn.

Begränsningar av strejkrätten
Strejkrätten är inskriven i arbetsmarknadslagstiftningen, men med begränsningar. Lagstiftningen anger tre typer av stridsåtgärder och alla strejker som inte passar in på dem är per definition olagliga. När en strejk olagligförklarats kan de anställda sparkas efter tre dagars frånvaro, för brott mot anställningskontraktet. Parterna måste under alla förhållanden vidta åtgärder för medling innan strejk får utlysas. Strejker måste varslas 48 timmar i förväg och får inte pågå längre än en dag.

Strejker i statliga företag är olagliga. Den enda metoden för att lösa konflikter där är medling. Om strejker ändå utbryter har staten enligt lag rätt att ingripa och med våld se till att arbetet återupptas.

Löfte från den nya regeringen
I flera år nu har man övervägt reformering av lagstiftningen i linje med ILO:s normer om fackliga rättigheter. I mars tog den nyvalda regeringen på sig uppgiften att vidta åtgärder för att skydda löntagare mot antifacklig diskriminering och alla former av inblandning i fackliga angelägenheter. Den lovade se till att främja utvecklingen av vidast möjliga användning av förhandlingsprocedurer och att ändra lagarna som tillåter regeringen att kontrollera fackliga organisationer, föreskriver obligatoriskt skiljeförfarande i en konflikt på bara den ena partens begäran och utesluter en lång rad löntagargrupper från att omfattas av arbetsmarknadslagarna. Vid slutet av året hade emellertid inget av dessa löften infriats.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Arbetsgivare kränker rättigheter
I praktiken finns det ingen föreningsrätt eller rätt till kollektiva förhandlingar.

På grund av det politiska kaos som råder, våldet och den rekordhöga arbetslösheten och med den ganska svaga statens goda minne har arbetsgivarna haft fullständig frihet. I de flesta fall bestämmer arbetsgivarna lönerna på egen hand. Arbetsvillkoren är i regel skamliga och uppfyller inga normer för sanitära förhållanden och arbetarskydd. Arbetsgivarna påstår att haitierna är villiga att arbeta till vilket pris som helst och uppför sig därför kränkande och inför till exempel allmänna lönesänkningar eller struntar i den lagstadgade minimilönen. Många anställda har inga kontrakt och känner inte till att arbetsmarknadslagarna finns. Ibland vet de inte ens namnet på det företag de arbetar för och kan därför inte försvara sina rättigheter. Människor som försöker organisera löntagarna i fackföreningar blir ständigt trakasserade eller avskedade, vanligen i strid med arbetsmarknadslagstiftningen. För att hindra löntagarna från att organisera sig betalar arbetsgivarna bonus till de oorganiserade.

Regeringens misslyckanden
Flera regeringar i följd har underlåtit att vidta konkreta åtgärder för att upprätthålla lagarna. Justitieministern i Aristide-regeringen sade till och med till representanter för en internationell facklig delegation som var i Haiti i mitten av februari år 2005, att lärare och journalister i Haiti ”inte bör få” gå med i fackföreningar. Korruptionen inom förvaltningen är också ofta ett hinder för fackligt aktiva som försöker registrera sina organisationer.

Inte heller den nuvarande regeringen har reagerat på uppmaningarna från ILO:s kommitté för föreningsfrihet rörande ett klagomål som CSH och FFI lämnade in år 2004 om olika antifackliga metoder. Än en gång kom regeringen till ILO-konferensen utan att ha utsett någon löntagarrepresentant.

Straffria arbetsgivare
Trots att arbetsmarknadslagen tillåter att arbetsgivare bötfälls om de blandar sig i fackliga angelägenheter har regeringen aldrig använt sig av den möjligheten. Utredningar av kränkningar av fackföreningsmedlemmar ger sällan några resultat.

Medling förekommer i realiteten inte
Löntagarnas organisationer har ifrågasatt den trepartsammansatta skiljekommitténs verksamhet. Eftersom ärenden som överlämnas till den aldrig blir lösta har kommittén misslyckats med att hjälpa till att skapa en regelstyrd miljö som stimulerar löntagarna att lämna sina konflikter till den.

Systemet med arbetsdomstolar fungerar inte heller. Rättegångar är sällan rättvisa, domarna dåligt utbildade och tidsgränser respekteras inte. Det är i regel alldeles för dyrt att anlita en advokat. Ibland vägrar advokater helt enkelt att försvara en person om de erbjuds för lågt arvode. Följden blir att löntagarna nästan aldrig vänder sig till arbetsdomstol.

Ineffektiv arbetsinspektion
Arbetsinspektionen som ska se till att lagstiftningen efterlevs har ofta för lite personal, dålig utrustning och utbildning och utsätts till och med för direkta hot från arbetsgivare. En rapport från American Center for International Labor Solidarity (ACILS/AFL-CIO) år 2003 visade att inspektörerna ofta missförstår sin roll och inte använder sina befogenheter. Den otillräckliga budgeten är ett problem tillsammans med bristen på politisk vilja från de olika regeringarnas sida.

Strejkrätten begränsad
Eftersom lagen gör det praktiskt taget omöjligt att strejka lagligt är löntagarna ofta tveksamma till att använda sig av den rätten, i synnerhet på grund av varselperioden som krävs.

Trots att de är förbjudna att strejka har offentliganställda ändå gjort det.

Industri- och frizoner
Frizonen CODEVI (företag för industriell utveckling) bildades i augusti 2003 i Ouanaminthe, på gränsen till Dominikanska republiken, under ledning av klädtillverkaren Grupo M. Företaget har sitt säte i Dominikanska republiken och byggde fabriken i Haiti med hjälp av ett lån på 20 miljoner US-dollar från International Finance Corporation (Världsbankens långivare till privat sektor). Lånet var förenat med krav på att företaget skulle respektera föreningsfriheten och rätten till kollektiva förhandlingar. De anställdas rättigheter kränktes trots detta regelbundet och alla försök att bilda en fackförening ledde till avskedanden. 350 arbetare avskedades i ett svep i juni 2004. Förhållandena förefaller nu ha förändrats. Efter en nationell och internationell kampanj har de avskedade fått tillbaka sina jobb, fackföreningen har erkänts och ett kollektivavtal undertecknades i slutet av år 2005.

De fem industriparkerna i och runt landets huvudstad liknar i allt väsentligt amerikanska frizoner när det gäller fackliga rättigheter. Den enda verkliga skillnaden ligger i namnet och i det faktum att investerarna där har få skatteförmåner. Fackliga organisationer är inte välkomna och organisatörer hotas.

Beklädnadsarbetarna, främst kvinnor mellan 25 och 35 år, tvingas av fattigdom att gå med på löner på mellan 2 och 3,5 euro/dag, vilket är en tredjedel av lönerna i grannlandet.

International Finance Corporation – internationellt avtal om respekt för fackliga rättigheter tecknat genom pilotprojekt i frizonen Ouanaminthe
Den 21 februari 2006 antog IFC (Världsbankens organ för lån till privat sektor) en föreskrift enligt vilken respekten för fackliga rättigheter och arbetsvillkor skulle vara ett villkor för att få lån. På så sätt skulle företag tvingas att uppfylla internationella normer. Användning av tvångsarbetare, barnarbete och diskriminering skulle stoppas och alla fackliga rättigheter respekteras.

Föreskriften byggde på ett förslag från FFI om att ett lån till textilföretaget Grupo M för en produktionsenhet i frizonen Ouanaminthe skulle ges under villkor att företaget respekterade grundläggande arbetslivsnormer. Efter flera månaders kollektiva insatser ledde föreskriften slutligen till att ett första, historiskt kollektivavtal i december 2005 kunde tecknas mellan den fackliga organisationen SOKOWA och CODEVI-fabriken. Avtalet innehöll lönehöjningar och förbättrade arbetsvillkor.

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Bakgrund
Den 7 februari, efter flera dagars försening, hölls presidentval i en miljö av relativt lugn. Detta satte punkt för övergångsskedet. Valen vanns klart av René Préval. Trots förekomsten av en ”stabiliseringstyrka” utbröt våldsamma strider mellan rivaliserande gäng och politiska grupper och detta har urholkat mänskliga rättigheter och gott styre av landet.

Vägran att återta facklig kassör sparkad på bryggeri
Trots att avskedandet av Semeran Philome i slutet av 2005 för påstått överfall på en arbetare hade förklarats olagligt av Socialförsäkringsministeriet, hade ledningen i slutet av år 2006 inte vidtagit några åtgärder för att ta tillbaka honom. Philome var kassör i fackföreningen på La Couronne-bryggeriet. Under ett möte med ledarna för den fackliga federationen Premier Mai Batay Ouvriye förklarade arbetsgivarna att den internationella solidaritetskampanj som Batay Ouvriye lett hade förstört alla möjligheter till återanställning av fackföreningskassören.

Inblandning och hotelser under fackliga val i SOKOWA
Efter en intern konflikt i fackföreningen SOKOWA, som grundade sig på resultatet av de fackliga valen i april, vägrade ledningen på CODEVI att erkänna styrelsen och stödde i stället en minoritetsgrupp. När arbetsgivarna valde att inte förhandla med de legitima företrädarna blev arbetsförhållandena sämre och många anställda sparkades. Tack vare ingripanden från Socialförsäkringsministeriet i maj kunde en överenskommelse mellan de stridande fraktionerna nås. Ledningen fortsatte emellertid vägra träffa medlemmarna av den styrelsen och hotade med att sparka dem alla. I juni, efter en arbetsnedläggelse, hotade ledningen med att stänga fabriken och sparka alla 700 anställda, och skyllde förbehållslöst problemet på Batay Ouvriye.

Läs mer om Haiti på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida