Bolivia

Skriv ut

FOLKMÄNGD: 9,1 milj. / HUVUDSTAD: La Paz  / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 – 87 – 98 – 100 – 105 – 111 - 138 - 182

Valet av Ivo Morales som president väckte förhoppningar hos landets folk- och fackliga rörelser. Regeringen vidtog ett antal åtgärder för att återupprätta fackliga rättigheter under sitt första år, men de radikala förändringar som fackföreningarna begärt under senare år har ännu inte blivit verklighet. En konstituerande församling arbetar och väntas göra stora förändringar i landets lagar.

LAGSTIFTNINGEN

Regeringstillstånd krävs
Löntagarna får fritt bilda och gå med i fackliga organisationer och förhandla kollektivt. Lagstiftningen innehåller dock många restriktioner av rättigheterna. Den allmänna arbetsmarknadslagen från år 1942 kräver regeringstillstånd för bildandet av en fackförening och tillåter bara en organisation per företag. Den nekar offentliganställda föreningsrätt, med undantag för anställda inom vården, utbildningsväsendet och oljesektorn. ILO har krävt att statstjänstemän som inte arbetar i förvaltningen ska få organisera sig, men regeringen har inte vidtagit några åtgärder. Småbönder och lantarbetare får inte heller organisera sig.

Företags- eller branschorganisationer får bara bildas om det finns minst 20 anställda, medan bildandet av organisationer på industrinivå kräver stöd av minst 50 procent av de anställda. Den allmänna arbetsmarknadslagen ger arbetsinspektörer rätt att delta i fackliga möten och kontrollera facklig verksamhet. Fackliga styrelsemedlemmar måste vara bolivianska medborgare från födseln, vilket diskriminerar utlänningar och andra som fått medborgarskap. Fackliga funktionärer måste arbeta på samma företag. Lagen tillåter inte att fackliga organisationer ansluter sig till internationella organisationer.

Dekret främjar föreningsfrihet
Promulgeringen av lag 3352 den 21 februari 2006 omvandlade dekret nr 38 från den 7 februari 1944, som rör fackligt skydd, till lag och införde samtidigt en rad förändringar. Artikel 5 är särskilt viktig eftersom den anger att ”alla arbetsgivare eller arbetsgivarrepresentanter som bryter mot bestämmelserna i artikel 1 i denna lag, eller som direkt eller indirekt förhindrar det fria utövandet av facklig verksamhet, skall dömas till böter av arbetsdomstol efter summarisk förhandling. Bötesbeloppet skall uppgå till mellan 1 000 och 5 000 bolivianos.” Lagen upphäver också dekretet som gav regeringen makt att upplösa en facklig organisation i förvaltningsrättsligt beslut och beaktar ILO:s rekommendationer om höjning av böterna för antifacklig diskriminering och arbetsgivarinblandning i fackliga angelägenheter.

Strejkrätten – strikta villkor
Strejker i offentlig verksamhet, inklusive banker och allmänna marknader, är förbjudna i lag. För andra löntagare är strejkrätten förenad med strikta villkor. För att en strejk på ett företag ska vara laglig, måste den ha stöd av tre fjärdedelar av de anställda. General- och sympatistrejker är helt förbjudna och överträdelser bestraffas. Obligatorisk skiljedom, som enligt internationella arbetslivsnormer bara bör gälla oumbärlig verksamhet, kan tillgripas för att stoppa en strejk inom verksamhetsområden som inte alltid är oumbärliga. Offentliganställda och anställda på banker har inte strejkrätt. Löntagare som inte stödjer en strejk får fortsätta arbeta som vanligt och kan till och med begära polisskydd. När en strejk förklaras vara olaglig kan deltagarna enligt den bolivianska strafflagen (artikel 234) dömas till fängelse i ett till fem år, och dessutom till straffarbete.

Ny lag upphäver arbetsmarknadsflexibilitet
Den 1 maj 2006 antogs dekret 28699 som återupprättar alla offentlig- och privatanställdas rätt till anställningstrygghet, rättvis lön och sociala förmåner. Dekretet upphävde artiklar i tidigare lagar som sade att ”privata företag och privata och offentliga organ får fritt avtala om och upphäva anställningsavtal som styrs av den allmänna arbetslivslagen”.

Avskaffande av många lagstadgade begränsningar försenat
Under ett besök i Bolivia av en teknisk expertgrupp från ILO i april 2004 hölls ett trepartsmöte som enades om att man skulle avskaffa några, men inte alla, restriktioner av fackliga rättigheter. De viktigaste problemområdena var när denna rapport sammanställdes fortfarande inte åtgärdade: uteslutningen av lantarbetare/småbrukare från den allmänna arbetslivslagen och vägran att ge statstjänstemän föreningsfrihet.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Minimikravet på 20 löntagare för att bilda en fackförening har i praktiken inneburit en kraftig begränsning, eftersom uppskattningsvis 70 procent av alla landets företag har färre anställda än så.

Ineffektiva arbetsdomstolar
Den tidsödande handläggningen av mål som rör arbetslivet illustreras av den nationella arbetsdomstolen. Ärenden där tar vanligen mer än ett år att avgöra. Följden är att ärenden som rör diskriminering av fackliga ledare och medlemmar ofta avgörs för sent för att få någon effekt.

Strejker
I praktiken förekommer det strejker. I mars och maj 2006 ägde flera 24-timmarsstrejker rum i offentlig sektor, i gruvorna och inom flygtransportsektorn, till stöd för kollektiva förhandlingar, krav på högre löner etc.

Småbrukare
Småbrukarna har bildat egna föreningar för att skydda sina intressen, även om dessa inte enligt lag erkänns som fackliga organisationer. Småbönderna är speciellt arga på vad de betraktar som orättvisa tillslag mot produktionen av cocablad – en traditionell gröda och deras enda försörjning – inom ramen för kriget mot narkotika. Fackliga åtgärder och småbrukarprotester är ofta samordnade. Centralorganisationen, Central Obrera Boliviana (COB), har cocaodlare bland sina medlemmar och har ofta gått samman med småbrukarförbundet Confederación Sindical Única de Trabajadores Campesinos de Bolivia (CSUTCB) när protester organiserats. Förhållandet till den nya regeringen, som har starkt stöd av cocaodlare och småbönder, kommer sannolikt att förändras.

Upp

Läs mer om Bolivia på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida