Qatar

Skriv ut

FOLKMÄNGD: 628 000 / HUVUDSTAD: Doha / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 – 111 – 138 - 182

Den nya arbetsmarknadslagen som trädde i kraft år 2005 har inte medfört de förbättringar man hoppades på. Ingen fackförening bildades år 2006 och löntagarnas, i synnerhet migrantarbetarnas, rättigheter har lika dåligt skydd som någonsin tidigare. 

LAGSTIFTNINGEN

Begränsade fackliga rättigheter
En ny arbetsmarknadslag trädde i kraft i januari 2005. Den tillåter bildandet av fria fackföreningar, men bara för landets egna medborgare. Den innehåller också många begränsningar. En fackförening måste till exempel ha minst 100 medlemmar och anställda inom den statliga sektorn får inte organisera sig.

Den nya författning som trädde i kraft i januari 2005 lät den avgörande makten ligga kvar i händerna på emiren men införde ett rådgivande organ som väljs till två tredjedelar. Den garanterar yttrande och mötesfrihet – två viktiga rättigheter om fackliga organisationer ska kunna verka fritt.

Kollektiva förhandlingar
Den nya lagen tillåter också att fackföreningar förhandlar kollektivt men rätten begränsas kraftigt av regeringens kontroll över förhandlingsregler och procedurer.

Snäva gränser för strejkrätten
Även om den nya lagen erkänner strejkrätten innehåller den så många hinder att det är oerhört svårt att utnyttja rätten lagligt. Statstjänstemän och anställda i hushåll får inte strejka. Anställda i allmännyttig verksamhet, vård och säkerhetstjänst får strejka om det inte drabbar allmänheten och orsakar skador på egendom. I privat sektor har de flesta anställda strejkrätt men kan bara utnyttja den om avdelningen för arbetsmarknaden på Statstjänsteministeriet uttalat sig om konflikten, vilket effektivt neutraliserar syftet med strejk. Utländsk arbetskraft undvek att dra uppmärksamheten till problem med arbetsgivarna eftersom de är rädda för att bli hemskickade.

Arbetsgivare har på samma villkor rätt att lockouta eller sparka anställda.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Migrantarbetare
Migrantarbetare utgör upp till tre fjärdedelar av arbetskraften. De flesta arbetar i privat eller halvprivat sektor där arbetsgivarna ofta utsätter dem för kränkningar. Invandrad arbetskraft är bunden av sponsorsystemet, en förordning som begränsar deras rörelsefrihet och utlämnar dem till arbetsgivarnas godtycke.

Flera strejker
Trots begränsningarna i lag har strejker och sittstrejker förekommit; främst på grund av att löner inte betalats ut. I mars 2006 slutade 1 500 arbetare från Nepal arbeta på ett byggnadsföretag. De protesterade mot att de inte fått ut sina löner på mellan två och sex månader och mot löneavdrag för att täcka visumkostnader. Den 4 november 2006 lade 2 000 byggnadsarbetare ner verktygen och krävde höjda löner och bättre arbetsvillkor. 


KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Gripanden och utvisning av strejkande
Den 13 april blev omkring 1 000 migrantarbetare i Ras Laffan inblandade i sammanstötningar med polisen och armén och många greps. Demonstrationen hade börjat sedan man hittat två döda nepalesiska arbetare i en av arbetarnas sovsalar. Demonstranterna krävde också sjukvård, anständiga bostäder och bättre mat. I december gick 150 nepaleser på ett livsmedelsföretag i strejk. De klagade på löjligt långa arbetsdagar som de inte ens fick övertidsersättning för. Arbetsgivaren svarade med att anklaga tre nepalesiska arbetare för stöld. Trots demonstranternas protester fördes de tre till ett häkte och deporterades senare. 

Upp

Läs mer om Qatar på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida