Kränkningar av fackliga rättigheter 2007

FOLKMÄNGD: 68,5 milj. / HUVUDSTAD: Teheran / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 - 100 - 105 - 111 – 182

Lagförslag som lades fram år 2006 kommer, om de antas, att ta ifrån omkring 90 procent av arbetskraften skyddet från arbetsmarknadslagar, inklusive rätten till organisering. Fackliga organisationer utsätts för skoningslöst förtryck, i synnerhet fackföreningen på bussbolaget för Teheran och förstäderna. 

LAGSTIFTNINGEN

Inga fristående fackföreningar
Regeringen tillåter inte några fristående fackliga organisationer. Bara en ”arbetarorganisation” är godkänd – Workers’ House. Den är i realiteten regeringens redskap för kontroll över arbetare.

År 2003 slöts ett avtal mellan regeringsföreträdare, arbetsgivare och Workers’ House om att man skulle utarbeta förslag till ändringar av arbetsmarknadslagstiftningen så att löntagarna skulle kunna bilda ”fackföreningar”.

Islamiska föreningar
Avsnittet om löntagar- och arbetsgivarorganisationer i 1990 års arbetsmarknadslag anger att ”arbetarna … får bilda Islamiska föreningar” för att sprida islamisk kultur och försvara den islamiska revolutionens landvinningar. Om det redan finns en islamisk förening (Shoraya Eslami) får inga andra löntagarorganisationer bildas på en arbetsplats. 

Lagen ger också rätt att bilda Islamiska löntagarråd som består av representanter för de anställda och en företrädare för ledningen i industri-, jordbruks- och serviceföretag med över 35 anställda. Dessa råd står under Workers’ House tillsyn.
 
De islamiska löntagarrådens verksamhet, stadgar och val utformas av Inrikesministeriet, Ministeriet för arbetsmarknaden och sociala frågor samt den islamiska informationsorganisationen. Ministerrådet måste sedan godkänna föreskrifterna. Råden företräder nu löntagarna i trepartsmöten. 

Regeringskontroll
Ett kollektivavtal måste lämnas in till Arbetsmarknadsministeriet för granskning och godkännande. Regeringen hävdar att detta sker för att hindra att avtalen urholkar de minimirättigheter som fastställts i lag. Regeringen anger lönenivåerna i de flesta företag och staten är landets största arbetsgivare med 40 procent av arbetskraften.

Under de senaste 25 åren har löntagarrepresentanterna som kommit till ILO:s årliga konferenser i Genève inte valts av löntagarna utan av arbetsmarknads- och socialministern.

Inga strejker tillåtna
Lagen medger inte strejkrätt men anställda kan lägga ner arbetet så länge de stannar kvar på arbetsplatsen, eller maska. 1993 års lag förbjuder strejker i offentlig sektor.
 
Frizoner
Arbetsmarknadslagstiftningen gäller inte i frizonerna.
 
Få löntagare skyddas av arbetsmarknadslagen
Företag med färre än fem anställda har undantagits från alla arbetsmarknadslagar och företag med färre än tio anställda är undantagna från vissa delar av lagarna. Följden är att 700 000 löntagare står utanför arbetsmarknadslagen. Exempelvis anställda i de flesta mattväverier skyddas inte av befintlig arbetsmarknadslagstiftning och har inte rätt att organisera sig.

Lagförslag som undantar tillfälligt anställda från arbetsmarknadslagstiftningen lades fram för parlamentet i november 2004 men hade fortfarande inte blivit lag i slutet av år 2006. Enligt vissa rapporter utfärdade regeringen emellertid interimistisk lagstiftning som gäller för tre år och som berövade tillfälliganställda arbetsmarknadslagens skydd i företag med färre än tio anställda. Om lagen till slut antas, skulle 90 procent av arbetskraften i Iran falla utanför arbetsmarknadslagen. De skulle därmed inte ha rätt att organisera sig eller rätt till semester varje år, lönehöjningar, ledigt på allmänna helgdagar och inte heller rätt till sjukvård och sociala förmåner. Anställda på tidsbegränsade kontrakt har redan undantagits från rätten till arbetslöshetsunderstöd genom tidigare införd lagstiftning.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Protester
Trots strejkförbudet är protester och arbetsnedläggelser vardagliga händelser i iranska företag och de slås ofta ner med våld. De flesta protester gäller låga löner, obetalda löner, friställanden eller fabriksnedläggningar. Minimilönen som regeringen fastställt ligger på 140 US-dollar per månad, medan fattigdomsgränsen dras vid 300 US-dollar. Nästan två miljoner löntagare har inte fått ut sina löner – vissa har väntat i över två år.

Hinder för organisering
Organisering hindras av bl.a. säkerhets- och underrättelsetjänsternas närvaro på arbetsplatserna och den ökande användningen av tidsbegränsade anställningskontrakt. Det är vanligt att anställda sparkas dagen innan tremånadersperioden löper ut, för att sedan återanställas med kontrakt för en ny provanställning på tre månader och detta upprepas sedan i det oändliga. Anställda på sådana kontrakt har inte rätt till några förmåner eller till avgångsvederlag. Enligt statistik som sägs komma från regeringen arbetar mer än 1,5 miljoner på sådana villkor. 

Förtryck av försvarare av löntagares rättigheter
Under det gångna året blev människor som försökte försvara löntagares rättigheter gripna, trakasserade, förhörda och officiellt och inofficiellt hotade. Ett tydligt exempel var Dr. Nasser Zarafshan, välkänd försvarare av mänskliga och fackliga rättigheter, som utsattes för flera mordförsök när han satt i fängelse för att ha försvarat familjer till mördade författare och intellektuella.

Andra grupper och individer utsattes också för lagliga och olagliga hotelser. Fackliga organisationer erkändes inte, deras tidningar och webbsidor stängdes eller utsattes för påtryckningar och de kallades in för förhör och blev tillsagda att hålla sig lugna eller drabbas av de ”islamiska domstolarnas vrede”. Organisationer som ”samordningskommittén för bildandet av fristående löntagarorganisationen”, ”kommittén för kamp för rätten att bilda fristående löntagarorgan och organisationer”, ”styrelsen för organisationen för avskedade och arbetslösa” och till och med fabrikskommittéer nekades erkännande och utsattes för olika former av trakasserier och hotelser.

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Bakgrund
President Mahmoud Ahmadinejads regering fortsatte föregångarens högerinriktade ekonomiska politik och nyliberala dagordning. Privatiseringarna som godkändes i juli var så långtgående att Irans högsta ledare, Ayatollah Khamenei, måste ”omtolka” artikel 4 i landets författning. Effekterna av FN:s ekonomiska sanktioner var mycket kännbara genom fabriksnedläggningar och obetalda löner och regeringen använde detta som förevändning för att öka trycket på löntagarna.

Förtyck mot fackföreningen på bussbolaget för Teheran och förestäderna; minnen från 2005
Den 3 juni 2005 bildades en fristående fackförening på bussbolaget för Teheran och förstäderna (”Sherkat-e Vahed”), trots upprepade och ofta brutala försök av myndigheterna, ledningen och den officiella fackföreningen att stoppa planerna. Under den bittra konflikten fick de fackliga aktivisterna stöd från många av företagets 17 000 anställda som var missbelåtna med de dåliga arbetsvillkoren och med att deras officiella företrädare och ledningen aldrig tog deras klagomål på allvar.

Under månaderna som följde ökade förtrycket. I december hade 29 fackföreningsmedlemmar gripits och förts till Evinfängelset i Teheran, som i årtionden varit ökänt som ett tortyrcentrum för politiska fångar. Den 25 december, och efter en strejk bland bussförarna i Teheran, släpptes alla gripna utom Mansour Osanloo, fackföreningens ordförande. 

Våld och massgripanden i januari
När myndigheterna inte släppte Mansour Osanloo, utlyste fackföreningen strejk till den 28 januari 2006. Den 26 januari gav domstolen order om att åtta styrelsemedlemmar skulle inställa sig och de greps och fördes till Evinfängelset. Under tiden hade myndigheterna och bussbolaget skaffat fram andra bussar och förare som togs till Teheran för att bryta strejken. I en kraftig våg av förtryck blev mängder av människor gripna: den 27 januari cirka 100 fackföreningsmedlemmar och den 28 januari mellan 700 och 1 000 till, bland dem vanliga arbetare, hustrur och till och med barn. En tolvårig dotter till en av fackföreningsmedlemmarna misshandlades och kastades sedan in i en polisbuss. Säkerhetsstyrkorna och personer från bussbolaget hotade förarna, slog dem och tvingade dem tillbaka till arbetet. Polisen gjordes razzior i fackföreningsledarnas bostäder för att hämta dem. Omkring 30 av de gripna blev allvarligt skadade och behövde akut sjukvård.

Internationell mobilisering
Under de följande dagarna växte stödet för fackföreningen och de gripnas familjer liksom protesterna mot regeringen både inne i landet och utomlands. Oppositionspartier deltog givetvis, men också många ”traditionella” löntagarorganisationer som tillsammans med mängder av frivilligorganisationer och fackliga organisationer över hela världen krävde att alla gripna omedelbart skulle släppas.

Frisläppanden och antifackliga manövrer
I början av februari genomfördes massprotester i Teheran med krav på att de som fortfarande satt fängslade skulle släppas. Upprördheten ökade när fackföreningen fick veta att myndigheterna utövade påtryckningar på fångarna genom att kräva att de skulle underteckna en förbindelse att sluta delta i facklig verksamhet för att bli fria. När de flesta fångar släppts började arbetarna kräva att alla sanktioner som hindrade människor från att gå tillbaka till arbetet skulle upphävas. Med det syftet demonstrerade 120 arbetare framför olika ministerier och bussbolagets huvudkontor. Det reagerade med att utfärda en lista på 46 anställda som avskedats. Bland dem fanns fem av fackets styrelsemedlemmar som fortfarande satt i fängelse. Bolaget uppgav att beslutet hade fattats av myndigheterna. I mitten av februari hade alla frigivits utom sju styrelsemedlemmar (Osanloo, Madadi, Gheibi, Moradi, Sal imi, Hosseini och Gohari). Den 19 mars släpptes alla utom Mansour Osanloo.

Fler gripanden första maj och i mitten av juli
Rund 250 arbetare från Sherkat-e Vahed, som samlades för förstamajtåget, omringades av 1 000 medlemmar av polis- och säkerhetsstyrkorna. 13 arbetare greps och hölls i häkte i flera dagar. Bland dem fanns Ebrahim Madadi, fackföreningens viceordförande. Den 15 juli skingrades ett annat möte framför Arbetsmarknadsministeriet och ytterligare åtta personer greps. Alla släpptes mot borgen efter fyra dagar.

Likaså den 1 maj grep säkerhetspolisen 20 anställda från fabriken ”Fra Nakh Mah Nakh” när de kom till förstamajfirandet. De anställda på den fabriken hade inte fått ut sina löner på åtta månader och hade varit i strejk i fem dagar.

Mansour Osanloo
Huvudpersonen i konflikten mellan fackföreningen på Sherkat-e Vahed och myndigheterna, Mansour Osanloo, hölls i Evinfängelset från den 22 december 2005 till den 9 augusti 2006. Under dessa sju månader kränktes hans rättigheter oupphörligen. Enligt en rapport från Irans kommitté för mänskliga rättigheter hölls han isolerad i över fyra månader, med ögonen förbundna och händerna bundna. Han trakasserades och hotades hela tiden. Han fick mycket sällan träffa sin advokat och den närmaste familjen som alla var mycket bekymrade över hans hälsa (han hade en allvarlig ögonskada efter ett tidigare angrepp i samband med den fackliga verksamheten och skulle genomgå en ögonoperation alldeles innan han greps). Myndigheterna var avsiktligt vaga om anklagelserna mot honom och antydde till och med att hans fackliga verksamhet kanske inte var det största problemet. Den 9 augusti släpptes Mansour Osanloo mot borgen på 150 000 toman (165 000 US-dollar), några dagar efter det att transportarbetarinternationalen (ITF) och IFS skickat ett officiellt klagomål till ILO.

Deltagare i ILO-seminarium gripna
Den 8 november blev Mansour Osanloo och nio andra ledare för fackföreningen på Sherkat-e Vahed gripna av säkerhetsstyrkor när de kom till Tabriz för att delta i ett ILO-seminarium om globalisering och privatisering. Sedan de hållits kvar i flera timmar fick de till slut gå till mötet.

Mansour Osanloo gripen igen, av fem civilklädda officerare
Den 19 november greps Mansour Osanloo än en gång när han var på väg till Arbetsmarknadsministeriet tillsammans med två andra fackföreningsledare, Ebrahim Madadi och Mansour Hayat Gheibi, för att kräva att arbetare som sparkats efter händelserna i januari skulle få tillbaka sina arbeten. När de fackliga ledarna frågade varför de greps, slog de fem civilklädda officerarna Ebrahim Madadi och Mansour Osanloo trots att den sistnämnda hade ett stort bandage på huvudet efter sin ögonoperation. De sköt i luften och knuffade in Mansour Osanloo i en bil. Senare meddelade myndigheternas hans familj att han anklagats för att inte ha kommit till domstolen den 20 november, när han var kallad (trots att han greps den 19 november).

Tre andra gripanden 3 december
Den 3 december greps tre fackligt aktiva, Seyed Davoud Ravazi, Abdolreza Tarazi och Golhamreza Gholam Hosseini, när de höll på att dela ut fackliga broschyrer på busstationen i Kharavan. De två förstnämnda släpptes samma kväll och den tredje några dagar senare. Alla tre tillhör den grupp på 46 personer som sparkades från bussbolaget Sherkat-e Vahed.

Mansour Osanloo släppt i slutet av år 2006
Mansour Osanloo släpptes sedan ytterligare borgen betalats. Han väntas stå inför domstol år 2007, anklagad för ”användning av propaganda mot systemet och angrepp på den nationella säkerheten”.

Försök att fira 2004 års första maj i Saqez
Rättsliga trakasserier fortsatte. I maj 2006 upphävde appellationsdomstolen i Saqez (i provinsen Kudistan) revolutionsdomstolens beslut från november 2005. Den hade dömt bröderna Salehi, Hosseini, Divangar och Abdipoor från bageriarbetarförbundet och brodern Hakimi, medlem av Irans författarförbund, till fängelse i mellan två och fem år (och fem år i fängelse plus tre år i exil för Mahmoud Salehi). I november 2005 hade de fackliga ledarna anklagats och befunnits skyldiga till brott mot landets säkerhet därför att de deltagit i ett upplopp och ett olagligt möte på första maj 2004.

Det som faktiskt hände under försöket att fira första maj var att polisen och civilklädda officerare angrep fackliga aktivister innan mötet ens hade startat. Omkring 50 fackföreningsmedlemmar hade gripits och myndigheterna hade åtalat sju av dem (två hade frikänts i domen i november 2005).

När rapporter från polisen bekräftade den versionen av händelserna, måste appellationsdomstolen frikänna alla åtalade från anklagelserna. Den skickade emellertid tillbaka dem till revolutionsdomstolen för att stå till svars för anklagelser enligt artikel 610 i den islamiska strafflagen som föreskriver domar på mellan två till fem års fängelse för möten i syfte att konspirera och begå brott mot nationens säkerhet.

Revolutionsdomstolens dom utfärdades mellan den 17 oktober och den 17 november. Mahmoud Salehi, den tidigare ordföranden för bageriarbetarförbundet, dömdes till fyra års fängelse. Jalal Hosseini, Mohsen Hakimi och Borhan Divangar dömde till två års fängelse. Mohammad Adipour friades. Sedan de överklagat en andra gång släpptes de fyra provisoriskt i slutet av året.

Straffrihet för mord på fyra arbetare år 2004 i provinsen Kerman
Två år efter säkerhetsstyrkornas blodiga attack mot en strejk i städerna Khatoonabad och Shahr-e-Babak (Kermanprovinsen) som kostade fyra arbetare livet, har det fortfarande inte gjorts någon ordentlig utredning. Ingen har befunnits skyldig och det verkar som om offrens familjer ännu inte fått någon ersättning.

Antifackligt förtryck på Iran Khodro
Flera dussin arbetare från bilföretaget Iran Khodro sparkades kort efter en strejk den 8 mars för bättre löner. I slutet av september och början av oktober gjorde säkerhetsstyrkor också två raider mot byggnader i vilka Iran Khodros anställda och deras familjer bor. Polisen konfiskerade alla parabolantenner vilket de anställda såg som en provokation i syfte att hindra dem från att få objektiv information. Under senare år har oroligheterna ökat på Iran Khodro, Mellanösterns största biltillverkare med en årsproduktion på omkring en miljon fordon. Gruppen tillverkar exempelvis Peugeot och Mercedesbilar. Kravet på att man skulle få bilda en fristående fackförening avslogs och arbetsvillkoren försämrades även om produktionen slog nya rekord.

Flera strejker och möten brutalt nedslagna
I april angrep säkerhetsstyrkor brutalt arbetare på Rasht City Textile. De anställda hade stoppat produktionen i protest mot att lönerna inte betalades ut. Enligt den iranska byrån för arbetsmarknadsnyheter (pressorganet för traditionella arbetarorganisationer) blev många anställda svårt skadade.

Den 26 augusti sattes polis- och säkerhetsstyrkor in för att göra slut på en protest som startat den 19 augusti av arbetare på fabriken Parrish i staden Sanandaj. De strejkande, som samlades utanför fabriksentrén, överfölls med kraftigt våld av säkerhetsstyrkorna som använde batonger och tårgas för att skingra dem. Många blev skadade. En journalist och en arbetare från ett annat företag som deltog i protesten av solidaritet, blev gripna.

Den 28 augusti, efter åtta dagars sittstrejk på väveriet ”ParRiss” i Sanandaj, anföll säkerhetsstyrkor de 57 anställda och deras familjer med tårgas och misshandlade dem. Flera arbetare skadades. Akoo Kord Nasab, journalist på (den nu stängda) veckotidningen ”Pauam-e-mardom” och Ebrahim Vakili, bror till en av arbetarna, greps och anklagades för att ha deltagit i en olaglig sittstrejk och stört den allmänna ordningen. De släpptes mot borgen dagen därpå. Fem av de protesterande arbetarna, Behzad Sohrabi, Mahvash Vakili, Saman Nezakati, Habibolah Khoda Rahmi och Tayeb Chatani avskedades.

Den 16 september, i Babolsar, angrep säkerhetsstyrkor arbetare från mattfabriken Alborz som samlades utanför företagsgrindarna och förberedde en marsch till guvernörens residens. Omkring 40 arbetare skadades och lika många greps. I november 2005 hade en strejk bland de anställda vid detta kämpande företag brutalt slagits ner. Under tiden hade de anställdas krav som i första hand gällde eftersläpande löneutbetalningar inte tillmötesgåtts.

Gripande av facklig ledare i Kermanshah
Den 15 september greps Javanmir Moradi, ledare för el- och metallarbetarnas yrkesförening i staden Kermanshah, för att han hjälpt till att organisera ett möte på första maj. Han släpptes den 16 september.

Fackföreningsmedlem på plastfabrik sparkad
I oktober rapporterades att löntagarnas representant på plastfabriken Zamzam Shargh (i östra Teheran) sparkats sedan han gått till ledningen och begärt förhandlingar om bättre arbetsvillkor. Efter påtryckningar och hotelser gick några av personalen senare med på att underteckna kontrakt med sänkta löner.

Läs mer om Iran på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida