Kränkningar av fackliga rättigheter 2007

FOLKMÄNGD: 3,1 milj. / HUVUDSTAD: Abu Dhabi / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 – 100 – 105 – 111 – 138 - 182

Lagförslaget som ska tillåta bildandet av fackföreningar har ännu inte antagits. I september antog Arbetsmarknadsministeriet en resolution som förbjöd migrantarbetare att strejka. Beslutet kom efter en period av omfattande oroligheter inom byggnadsindustrin. 

LAGSTIFTNINGEN

Fackföreningar och kollektiva förhandlingar förbjudna 
Den nuvarande arbetsmarknadslagen tillåter inga fackföreningar, även om löntagarna får gå samman för att främja gemensamma mål och intressen. 

Lagen erkänner inte kollektiva förhandlingar. Löner fastställs i individuella anställningskontrakt som granskas av Ministeriet för arbetsmarknad och sociala frågor, eller av Immigrationsministeriet när det gäller anställda i hushållsarbete som i de flesta fall är utländska medborgare. 

Löntagarrepresentanter kan i viss utsträckning påverka lösningen av konflikter genom klagomål till Arbetsmarknadsministeriet eller, om ministeriet inte kan nå en lösning genom medling inom tio dagar, genom ett system för gemensamma förlikningskommittéer under ministeriets ordförandeskap. Löntagarna har inte rätt att lägga ner arbetet medan en konflikt håller på att lösas.

Lagförslag för att tillåta fackföreningar
Lagförslaget som tillåter fackföreningar i privat sektor godkändes i oktober 2004 av Justitieministeriets lagstiftande kommitté men hade vid slutet av år 2006 ännu inte blivit lag, trots flera uttalanden om att det skulle ske. Ramlagen utformades enligt myndigheterna i överensstämmelse med internationella arbetslivsnormer. En särskild promemoria ger ytterligare detaljer. Emiratens medborgare och utländska löntagare som arbetat i landet i minst tre år och har giltigt arbetstillstånd ska få bilda fackliga kommittéer i företag där minst 20 emiratiska medborgare är anställda. Samtidigt som detta skulle vara ett viktigt framsteg, betyder det att många utländska löntagare fortfarande kan utestängas från fackligt medlemskap. Promemorian tycks också vara onödigt styrande i beskrivningarna av federationers och fackföreningars roll och struktur, vilket strider mot principen om att organisationerna själva ska få bestämma i sådana frågor.  

Höga statstjänstemän som viceministrar och biträdande viceministrar, direktörer och verkställande direktörer inom den offentliga sektorn skulle inte få bilda fackföreningar.

Strejker förbjudna i offentlig sektor
Anställda i offentlig sektor och statliga säkerhetsvakter får inte strejka. Lagen föreskriver inte strejkrätt för andra löntagare, men innehåller heller inget förbud. Arbetsmarknadsministeriet har rätt att ingripa för att avbryta en strejk och tvinga de anställda tillbaka till arbetet. 

Migrantarbetare får inte strejka
I en resolution den 6 september som bara gäller migrantarbetare beslutade Arbetsmarknadsministeriet förbjuda alla invandrare att arbeta i ett år om de deltagit i en strejk eller orsakat en ”utan giltiga skäl”.

Vissa sektorer omfattas inte
Arbetsmarknadslagstiftningen omfattar inte anställda i offentliga tjänster, hushållsarbete eller lantbruksarbete. Anställda inom de två sistnämnda områdena har mycket svårt att förhandla om anställningskontrakt och är särskilt utsatta om de hamnar i konflikt med arbetsgivarna. 

Frizoner
Även om frizoner förutsätts respektera arbetsmarknadslagen är det inte Arbetsmarknadsministeriet som reglerar dem. Varje zon har sin egen arbetsmarknadsavdelning för behandling av löntagarfrågor. 

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN 

Migrantarbetare exploateras 
Invandrare, i de flesta fall från södra Asien, utgör enligt Arbetsmarknadsministeriet 85 procent av arbetskraften. De är bundna av sponsorsystemet som utlämnar dem åt arbetsgivarnas godtycke. 

De riskerar utvisning om de försöker bilda fackföreningar eller strejka. De anställs i regel för tre till fem år och har ofta mycket svåra arbetsvillkor. Problemet med obetalda löner fanns kvar.
 
Hushållsanställda, i synnerhet kvinnor, blir ofta illa behandlade. I teorin kan de vända sig till domstolarna men för det mesta hindrar de höga kostnaderna och rädslan för repressalier eller till och med utvisning dem från att vidta rättsliga åtgärder. 

Goodwillgest från myndigheternas sida
Strejker och demonstrationer inträffade under året nästan dagligen i den privata sektorn. I de flesta fall var det migrantarbetare som protesterade mot att de inte fått ut sina löner och mot farliga arbetsförhållanden. Trots gripanden och utvisningar har myndigheterna på både federal och emiratsnivå försökt visa en önskan om att skydda arbetarnas rättigheter bättre. År 2005, exempelvis, skapade myndigheterna i Dubai två organ, den permanenta kommittén för arbetsmarknadsfrågor och polismyndighetens avdelning för mänskliga rättigheter, som uppenbarligen fått tusentals klagomål och lyckats se till att anställda i omkring 60 företag fått ut innestående löner. Den 7 november 2006 meddelade regeringen att man skulle införa några sociala reformer med bl.a. en särskild arbetsdomstol och rekrytera många arbetsinspektörer. I slutet av år 2006 meddelades att utkastet till ny arbetsmarknadslag skulle finnas tillgängligt på Internet i början av år 2007, så att alla arbetare skulle kunna komma med sina synpunkter på det.

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Strejker i byggnadssektorn – arbetare deporterade, arbetsgivarna straffria
Den 16 maj gick 8 000 arbetare från den belgiska gruppen Besix i strejk i protest mot sina låga löner. En direktör meddelade att omkring 50 arbetare som vägrade gå tillbaka till arbetet deporterats. Andra källor uppger att 86 arbetare deporterades i slutet av maj.

Två andra strejker ägde rum i byggnadssektorn, som en följd av otillräckliga och inte utbetalda löner, konfiskering av pass, ytterst farliga arbetsvillkor och en fullständig avsaknad av fackliga rättigheter. På grund av arbetarnas oerhörda frustration blev strejkerna våldsamma. I ett av fallen hotades arbetarna med deportation och i det andra greps tre strejkande.

Varje gång riktade sig myndigheternas sanktioner mot arbetarna. Som inom andra sektorer verkar det som om inga försök gjordes för att undersöka anklagelserna mot arbetsgivarna och bemanningsföretagen, som arbetarna hävdade var ansvariga för förskräckliga arbetsvillkor och korruption.