Ekvatorialguinea

Skriv ut

FOLKMÄNGD: 521 000 / HUVUDSTAD: Malabo / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 - 87 - 98 - 100 - 105 - 111 - 138 - 182

Möjligheterna att utnyttja fackliga rättigheter är så begränsade att de är nästan betydelselösa och myndigheterna framhärdar i att vägra erkänna fackföreningar som de anser vara alltför ”självständiga”. Statstjänstemäns rätt att bilda fackföreningar är fortfarande inte erkänd i lag.

LAGSTIFTNINGEN

Föreningsfrihet möter hinder
Författningen ger rätt att bilda fackliga organisationer. Enligt 1992 års lag om fackföreningar måste emellertid en organisation ha minst 50 medlemmar från samma arbetsplats och geografiska område för att registrera sig, vilket effektivt hindrar organisering. Artikel 6 i lag nr 12/1992 säger att ”facklig organisering av statstjänstemän skall regleras i särskild lag”, men någon sådan har ännu inte antagits.

Det finns strejk- och kollektiv förhandlingsrätt, men inga föreskrifter som skyddar löntagarna mot antifacklig diskriminering.

Regeringen ratificerade flera av ILO:s grundläggande konventioner år 2001, inklusive nr 87 och 98, men har fortfarande inte gjort motsvarande ändringar av lagstiftningen trots upprepade påstötningar från ILO.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Diktaturen i Ekvatorialguinea är så absolut att det saknas reellt utrymme för att fackliga organisationer ska kunna utnyttja sina rättigheter. 

Organisation nekas erkännande
Trots lagstiftningen erkänner regeringen inte ”oberoende” fackliga organisationer. Myndigheterna vägrar envist att registrera centralorganisationen Unión Sindical de Trabajadores (UST) som därför inte kan agera öppet. Man vägrade också legalisera Sindicato Independiente de Servicios (SIS) i den offentliga sektorn. Trots att den uppfyllt alla krav för registrering godtog regeringen inte ordet ”Independiente” (oberoende) i organisationsnamnet. Två andra organisationer, som båda tillhör UST, Organización de los Trabajadores del Campo (OTC, lantarbetarförbund) och Asociación Sindical de Docentes (ASD – lärarförbund) har också nekats erkännande med anledning av kritik mot deras stadgar. När notarie ombads bestyrka deras stadgar så att organisationerna skulle kunna uppfylla kraven uppges han ha vägrat med motiveringen att det inte finns några fackföreningar i Ekvatorialguinea.

När löntagare försöker bilda fackföreningar får de hembesök av polisen som hotar dem.

Hinder för facklig organisering
Även om lagstiftningen ger förenings- och förhandlingsrätt, reser regeringen praktiska hinder för grupper som försöker organisera sig. Regeringen och arbetsgivarna fastställer lönerna utan att föra någon egentlig dialog med löntagarna. Det har inte funnits några tecken på förhandlingar men Arbetsmarknadsministeriet medlar ibland i arbetsmarknadskonflikter.

Hälsovådliga arbetsplatser – protesterande riskerar avsked
Arbetsmarknadslagstiftningen förskriver att anställda ska skyddas mot hälsorisker i arbetet, men eftersom det inte finns några fackföreningar riskerar de som protesterar mot farliga arbetsvillkor att förlora jobbet.

Upp

Läs mer om Ekvatorialguinea på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida