Laos

Skriv ut

FOLKMÄNGD: 5,9 milj. / HUVUDSTAD: Vientiane / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 – 138 - 182

Inte mycket förändrades i Laos, en av de få kvarvarande kommunistländerna i världen och ett av de fattigaste länderna i Asien. 1994 års arbetsmarknadslag ger otillräckligt skydd för fackliga rättigheter. Den enda fackliga organisationen är nära knuten till det enda lagliga politiska partiet och fungerar framför allt som arbetarnas stödtrupp till det partiet. Det finns ett mönster av systematisk underlåtenhet att tillämpa de delar i lagen som skyddar löntagarna.

LAGSTIFTNINGEN

Ingen föreningsfrihet
Föreningsfrihet finns i praktiken inte i Laos. Enligt 1994 års arbetsmarknadslag har ”löntagare och arbetsgivare rätt att organisera och tillhöra massorgani¬sa¬tioner eller sociala organisationer som bildats lagenligt”. Fackföreningar måste dock tillhöra den officiellt erkända Lao Federation of Trade Unions (LFTU). Den kontrolleras helt av landets enda politiska parti, Lao People’s Revolutionary Party (LPRP). LFTU håller kongress vart fjärde år och alla ledarval sker med tillstånd från partiet. LPRP:s arbetsplatsrepresentanter tillhör i regel LPRP och/eller ingår i ledningen för statliga eller privata företag. Författningen säger dessutom att LFTU:s roll är att ”ena och mobilisera alla … människor för medverkan i arbetet med nationens försvar och uppbyggnad”. Författningen begränsar fackliga rättigheter ytterligare genom att ange att medborgarna bara kan bilda föreningar och demonstrera om dessa aktiviteter ”… inte strider mot lagen …” vilket gör fristående fackföreningar grundlagsstridiga. Arbetsmarknadslagen innehåller samma formulering och föreskriver att löntagare och arbetsgivare bara får tillhöra en organisation ”som bildats enligt lag”.

Statstjänstemän som är anställda i statsförvaltning och statliga företag utgör fortfarande den absoluta majoriteten av LFTU:s 77 000 medlemmar. De omfattas inte av arbetsmarknadslagen.

Artikel 11 anger att alla arbetsplatser som omfattas av lagen måste skapa en facklig organisation ”i överensstämmelse med särskilda föreskrifter för berörd sektor”. Representanter för Arbets- och socialministeriet (MOLSW) bekräftade emellertid för Nationalförsamlingen att lagen inte innehåller några straff för arbetsgivare som inte respekterar detta. Löntagarorga¬nisationerna är formellt fria att fastställa sina egna regler och välja representanter, men deras ”funktioner och verksamhet” anges i förordning.

Skydd mot antifacklig diskriminering
Enligt arbetsmarknadslagen kan arbetsgivare inte sparka anställda för att de bedriver facklig verksamhet ”med arbetsgivarens godkännande eller på fritiden” och inte heller för att de anmäler arbetsgivare för bristande tillämpning av arbetsmarknadslagen.

Strikta begränsningar för förhandlingar och strejker
1994 års arbetsmarknadslagstiftning skulle fastställa vissa miniminormer för arbetslivet. Fackliga organisationer har rätt att förhandla om löner med arbetsgivarna men det finns det inga bestämmelser som tvingar arbetsgivaren till förhandlingar.
 
Även om strejker inte är olagliga är strejkrätten kraftigt begränsad av avskräckande straff. Strafflagen föreskriver fängelse på ett till fem år för dem som går med i en organisation som manar till protester, demonstrationer och andra åtgärder som kan orsaka ”oroligheter eller social instabilitet”. Arbetsmarknadslagen tillåter inte strejker om ”intressekonflikter” medan ”konflikter om rättigheter” måste genomgå medling som leder till ett slutgiltigt beslut som inte kan överklagas. Det finns därför inga möjligheter att strejka lagligt – alla strejker är följaktligen olagliga och straffbara.
 
Konfliktlösning
Enligt arbetsmarknadslagen måste konflikter lösas av arbetsplatskommittéer bestående av arbetsgivare och representanter för den lokala fackföreningen samt LFTU. Ministeriet för arbetsmarknad och social välfärd (MOLSW) har sista ordet. LFTU påstår sig också medla mellan anställda och arbetsgivare för att lösa alla problem.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Fack och parti hand i hand
Eftersom LFTU och LPRP är så nära lierade finns LFTU i realiteten inte till för att skydda löntagarnas rättigheter. LFTU är snarare en löntagarfront för det styrande partiet. LFTU:s ordförande och två viceordföranden har till och med samma status som ministrar och viceministrar i regeringen och LFTU:s presidium och högsta funktionärer avlönas av staten. I mars 2001 förklarade LFTU:s dåvarande ordförande Venethong Luangvily i ett tal inför det styrande partiets sjunde kongress att LFTU verkar ”under partiets ledning” och i enlighet med regeringspolitiken. Sedan dess har det inte kommit några indikationer på att förhållandet mellan regeringen och LFTU förändrats. 

Inga förhandlingar
Regeringen fastställer i regel lönerna för statsanställda och det finns inga möjligheter till förhandlingar. För privat sektor ger arbetsmarknadslagen fackföreningarna rätt att förhandla med arbetsgivarna om lönerna. Det finns emellertid ingenting i lagen som tvingar företagen att förhandla eller straffar företag som vägrar göra det. Ingenting tydde under året på att några kollektivavtal träffades vare sig i offentlig eller privat sektor.

Lagstiftningen upprätthålls inte
Observatörer från internationella frivilligorganisationer och ambassader i Vientiane uppger att MOLSW som regel inte upprätthåller arbetsmarknadslagstiftningen – i synnerhet inte när det gäller joint ventures i den privata sektorn. En utredning fann att Arbetsmarknadsministeriet centralt bara hade 18 statstjänstemän och att det inte fanns några arbetsinspektörer.

Konfliktlösning i praktiken
Eftersom LFTU har begränsat tillträde till företag och dessutom måste förhandsanmäla sådana besök är organisationen i praktiken maktlös när det gäller att skydda anställda som anmäler klagomål. Systemet för konfliktlösning tycks fungera bara i de svåraste fallen.

Upp

Läs mer om Laos på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida