Burma

Skriv ut

FOLKMÄNGD: 50,7 milj. / HUVUDSTAD: Naypyidaw (Pyinmana)  GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 - 87

Militärregeringen – State Peace and Development Council (SPDC) – fortsatte att trampa alla mänskliga och fackliga rättigheter under fötterna. Militära agenter torterade och fängslade arbetarledare, behöll förbudet mot Federation of Trade Unions – Burma (FTUB) och andra arbetarorganisationer och oppositionsledaren och nobelpristagaren Aung San Sun Kyi satt kvar i husarrest. Trots ingripanden från ILO fortsatte regimen att systematiskt utnyttja tvångsarbete.

LAGSTIFTNINGEN 

Otydlig lagstiftning
Det är svårt att få en tydlig bild av det rättssystem som gäller. Burmas lagstiftning är en kombination av gammal brittisk lag från kolonialtiden, andra lagar från tiden innan den nuvarande militärjuntan tog makten och nyare lagstiftning i form av militärdekret och order som militärjuntan utfärdat. Alla rättsliga institutioner som fortfarande finns kvar i Burma kan åsidosättas av militärdekret eller av vilken makthavare som helst. 

Burmas enpartiförfattning från år 1974, som upphävdes år 1988, föreskriver i teorin föreningsfrihet. I ett meddelande till ILO den 23 september 2004 hävdar SPDC (State Peace and Development Committee, som juntan kallar sig) att eftersom författningen upphävdes, är det omöjligt att lagligen bilda en fackförening i Burma i överensstämmelse med ILO:s konvention 87. SPDC har emellertid inga svårigheter att upprätthålla kolonial- och nyare lagstiftning eller militärdekret och beslut (som gäller framför alla andra rättsliga föreskrifter) som innebär snäva rättsliga begränsningar av föreningsfriheten.

En stor del av lagstiftningen från den brittiska tiden gäller fortfarande utan ändringar. Ett exempel är 1926 års fackföreningslag (Trade Union Act) som

ILO kommenterat i många år. Ett av problemen med den lagen är den alltför höga tröskeln för bildande av fackföreningar (50 procent av de anställda måste vara medlemmar för att organisationen ska kunna erkännas). År 1964 antogs lagen med definitioner av grundläggande rättigheter och skyldigheter för folkets arbetare (Fundamental Rights and Responsibilities of the People’s Workers). 1926 års fackföreningslag förblev gällande i den utsträckning den var förenlig med 1964 års lag. ILO har i många år utan framgång försökt få klargöranden från regeringen om i vilken omfattning 1964 års lag upphävde fackföreningslagen.

En enda facklig organisation
1964 års lag anger dessutom ett tvingande system för löntagarnas organisering och representation, vilket strider mot ILO:s normer. 1964 års lag ändrades år 1976. I sina kommentarer år 1977 påpekar ILO att lagen, trots ändringen, ”…. fortfarande föreskriver ett system med en enda organisation, vilket strider mot artikel 2 i konventionen (nr 87) som säger att löntagarna har rätt att själva välja vilken organisation de vill ha”. Detta förhållande kvarstår oförändrat. 

1929 års lag om arbetslivskonflikter (Trade Disputes Act) innehåller andra begränsningar. Den ändrades år 1966 och antas definiera formerna för lösning av arbetslivskonflikter, men flera av föreskrifterna i den strider mot föreningsfriheten. Det gäller exempelvis befogenheterna som presidenten för Unionen Burma (som landet tidigare hette; namnet ändrades sedan av juntan till ”Myanmar”) har att lämna arbetslivskonflikter till undersökningsdomstolar eller arbetsdomstolar. Andra frågetecken gäller definitionerna av allmännyttig verksamhet, arbetslivskonflikt och strejk liksom omständigheterna under vilka strejker kan genomföras samt straffen för löntagare som bryter mot föreskrifterna. Å andra sidan är det svårt att avgöra om denna lag fortfarande gäller och ILO har hittills inte lyckats få några definitiva besked från regeringen på den punkten. 

Militärorder och dekret begränsar föreningsfriheten ytterligare
Ett sådant exempel är Order 2/88, utfärdad den 18 september 1988 om ”organisering för att skapa lag och ordning i landet” av State Law and Order Restoration Committee (juntans tidigare namn). Den förbjuder alla aktiviteter med fem eller fler deltagare, som ”möten, promenader eller marsch i procession … oavsett om de syftar till att skapa störningar och begå brottsliga handlingar eller inte”. Vidare förbjuds öppnandet av ”strejkcentra oavsett om de har som mål att skapa störningar eller begå brottsliga handlingar eller inte”. Dessutom står det att ”Ingen får blockera vägar eller ordna massdemonstrationer” eller ”påverka eller hindra människor som fullgör säkerhetstjänst”. Order 2/88 förstärks ytterligare av 1988 års lag om olagliga föreningar. Artikel 17.1 i den anger att ”den som tillhör en illegal förening eller deltar i en sådan förenings möten, eller får eller ber om bidrag till en sådan förening … ska straffas med fängelse i minst två och högst tre år. 

Den 30 september 1988 utfärdade militärregimen också Order 6/88, känd som ”lagen om bildande av föreningar och organisationer”. Den säger att ”alla organisationer måste söka tillstånd för bildandet från Ministeriet för inrikes- och religiösa ärenden”, samt att ”otillåtna organisationer får inte bildas, bestå och bedriva verksamhet”. Definitionen av ”organisation” är ytterst detaljerad och omfattar ”förening, sällskap, union, parti, kommitté, federation, grupp av föreningar, front, klubb och liknande organisationer som bildas av en grupp människor för ett mål eller ett projekt med eller utan särskilt namn”. Det råder inga tvivel om att Order 6/88 gäller löntagares och arbetsgivares organisationer och betyder att alla måste begära tillstånd från militären för att kunna bildas eller bedriva verksamhet. Detta är en uppenbar kränkning av ILO:s konvention 87. De straff som föreskrivs för dem som bryter mot bestämmelserna är mycket hårda och kan vara upp till fem års fängelse.

I rekommendationer till SPDC har ILO:s kommitté för föreningsfrihet under de senaste åren sammanfattat situationen genom att konstatera att ”… det för närvarande saknas lagstiftning som skapar en rättslig grund för respekt för, och användning av föreningsfrihet i Myanmar…” och begärt att SPDC ska ta fram sådan lagstiftning och samtidigt omedelbart upphäva order 2/88 och 6/88.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN 
 

Oavsett vad den skrivna lagstiftningen säger, drabbas löntagare som kämpar mot ofta ohyggliga villkor många gånger av hotelser, våld och mord. Myndigheterna sätter likhetstecken mellan fackligt arbete och förräderi.

Inga fackföreningar tillåts
Alla fackföreningar som fanns när militärjuntan tog över makten har upplösts. Det finns inga som helst lagligen registrerade löntagarorganisationer i Burma. Alla löntagarorganisationer måste arbeta underjordiskt och medlemmarna riskerar ständigt att drabbas av förtryck och vedergällning, inklusive häktning, tortyr och åtal för brott. 

Regeringskontrollerade organisationer
Militären har bildat en organisation som heter Union Solidarity and Development Association (USDA). Arbetare och andra medborgare är tvingade att gå med i den, men den är en konstgjord skapelse som är tänkt att ersätta löntagar- och andra organisationer i det civila samhället. Den bildades av militärjuntan i september 1993 och uppges officiellt ha omkring 13 miljoner medlemmar. Sedan hennes bilkonvoj angripits av påstådda USDA-medlemmar i november 1996 sade nobelpristagaren Aung San Suu Kyi i en intervju att händelsen var ”ett avsiktligt försök att skada eller till och med döda oss” och jämförde USDA med nazismens brunskjortor. På offentliga möten över hela landet under år 2005 lovprisade USDA-ledare ständigt den burmesiska arméns (Tatmandaw) arbete och talade om USDA som ”nationens hjälpstyrka”. USDA är bara ett av regimens redskap för politisk mobilisering. 

SPDC har också övervakat bildandet av Myanmar Overseas Seafarers’ Association (MOSA) med vars hjälp man vill ta kontroll över burmesiska sjömän. MOSA startades år 2002 med invigning av dåvarande premiärministern, general Khin Nyunt, som varnade delegaterna för ”element” som ”motarbetar statens intressen” och ägnar sig åt ”verksamhet mot Myanmar”. Han sade också att ”alla sjömän som arbetar i denna organisation måste vara enade och i ord och handling avstå från att skada staten…” SPDC uppgav felaktigt till ILO att MOSA tillhörde internationella transportarbetarefederationen (ITF) som är knutet till IFS.

Alla sjömän måste gå med i MOSA och betala en ansökningsavgift för att komma med i den regimkontrollerade sjömansförmedlingen (Seaman’s Employment Control Division, SECD) och få sjömansbok. Utan den får burmeser inte söka anställning ombord i utländska fartyg. MOSA-ledarna (som Min Sein, ordförande, och kapten Soe Min Aung, sekreterare) väljs inte utan utses av myndigheterna. 

Allmänt sett försöker juntans omfattande militär- och säkerhetsapparat se till att inga nya ledare eller oberoende institutioner växer fram som kan ifrågasätta juntan, och använder gripanden och tortyr som arbetsredskap. 


”Löntagarkommittéer” organiserade av myndigheterna
I juli 2004 tillkännagav regeringen att alla fabriker med över 100 anställda skulle bilda ”löntagarkommittéer” (Workers’ Supervision Committee, WSC). De består av fyra representanter som väljs av arbetarna men det är fabriksägaren som sitter ordförande. Varje kommitté fick i uppdrag att sammanträda en gång i månaden och en uppsättning regler för hur löntagarnas krav skulle behandlas delades ut. Klagomål diskuteras i WSC på arbetsplatsen innan de går till fabriksägaren. Om ingen överenskommelse nås på företagsnivå förs ärendet till kvarterets WSC. 

Så länge förhandlingar pågår under kvarterets WSC:s ordförandeskap ”ska de anställda fortsätta arbeta så att produktionen inte drabbas”. Inga demonstrationer tillåts, vare sig inne i eller utanför fabriken och ”stränga åtgärder” ska vidtas mot alla som förstör ägarens egendom.

FTUB – oberoende löntagarorganisation som tvingas verka underjordiskt
Den oberoende Federation of Trade Unions-Burma (FTUB) har tvingats verka i hemlighet ända sedan den bildades år 1991. Den har strukturer både inne i landet och utanför och är talesman för över 1,5 miljoner utvandrade burmesiska arbetare i Thailand, men har också underjordiska fackföreningar i viktiga branscher inne i Burma och verkar i landets alla större städer. Den samlar in bevis för kränkningar av löntagarnas rättigheter och rätten att förhandla om kollektivavtal inom industrin liksom för tvångsarbete och skickar dessa till ILO och den internationella fackföreningsrörelsen. FTUB-medlemmar som ertappas under den verksamheten anklagas för förräderi och andra brott och har dömts till livstids fängelse och i några fall till döden. Regeringens propagandaapparat och diplomater går regelbundet till våldsamma angrepp på FTUB och kallar den ett landsförvisat terroristgäng. Förutvarande FFI har också anklagats för att hjälpa och uppmuntra FTUB att begå terrorhandlingar.  

Den 28 augusti 2005 utfärdade SPDC:s inrikesminister kungörelse 3/2005 som officiellt förklarade ”FTUB, dess medlemmar och andra närstående grupper och individer” som hot mot Burma och klassade organisationen som olaglig enligt artikel 15.2 i lagen om olagliga föreningar.

FTUB regelbundet anklagad för terrorism
FTUB:s generalsekreterare Maung Maung tvingades lämna landet år 1988 när militären slog till, på grund av sin inblandning i den demokratiska fackföreningsrörelsen. Han står under ständig attack från SPDC som anklagar honom för att leda en terroristorganisation och vara inblandad i bombdåd, planerade mord och andra våldsaktiviteter. Representanter för arbetsmarknadsministeriet anklagade honom också för att lura ILO att vidta åtgärder mot Burma och svartmålade honom på möten som regeringskontrollerade organisationer genomfört över hela landet. Bland dem finns USDA, Myanmar Womens’ Affairs Federation och krigsveteranernas organisation. 

Ett typiskt exempel på SPDC:s agerande kom den 9 april 2006 när informationsministern, brigadgeneral Kyaw Hsan, anklagade FTUB för att ”spränga bomber” i juli 2005, ”styra terroristattacker under täckmantel av arbetarfrågor” och lura ILO att starta ett ”politiskt angrepp” mot SPDC. Det internationella samfundet anser att anklagelserna inte har någon som helst trovärdighet.

Sjömän förtrycks utomlands; kontakter med SUB leder till repressalier
Sjömansförbundet Seafarers’ Union of Burma (SUB), som bildats av och tillhör FTUB och nu även ITF, är likaså illegalt i Burma. SUB försöker skydda burmesiska sjömän som seglar i utländska fartyg, i regel under bekvämlighetsflagg (FOC). Sjömännen måste vanligen betala tre månadslöner i förskott till statskontrollerade eller privata agenter i Rangoon innan de får börja arbeta i utländska fartyg. Deras kontrakt måste också godkännas av den regimkontrollerade Seaman’s Employment Control Division (SECD). För att få arbete måste de dessutom åhöra föreläsningar där SECD-tjänstemän (inklusive direktören, Thaung Kyai) säger åt dem att de ska hålla sig borta från SUB och ITF och kallar SUB en underjordisk organisation som bedriver illegal politisk verksamhet. När de väl är ombord är de förbjudna att klaga på sina arbets- och bostadsvillkor som är ökänt dåliga i FOC-fartyg. 

SPDC och SECD har vidtagit åtgärder mot sjömän som begärt och fått stöd från SUB eller ITF. SUB rapporterar att alltfler sjömän (dussintals) som kontaktat SUB eller ITF utomlands (vanligen i samband med en arbetskonflikt på deras fartyg) nu väntar på att få sin status definierad (i vissa fall sedan många år) av Ministeriet för marinförvaltning (DMA) eller SECD. Bland repressalierna finns fängelse, beslag av hemskickade löner, indragning av tillstånd och svartlistning så att sjömännen inte kan få nytt arbete till sjöss. SPDC och SECD använder också MOSA-lagen för att avskräcka sjömän från att ta kontakt med SUB och ITF. 

SUB meddelade också att DMA och SECD låter praktiskt taget alla sjömansförmedlingar skriva in i sjömännens kontrakt att kontakter med SUB, ITF eller något förbund som är medlem i ITF är ett kontraktsbrott. 

FTUB:s styrelsemedlem Myo Aung Thant fortfarande i fängelse
Fristående fackföreningsledare straffas med långa fängelsestraff. Tidigare års översikter har i detalj beskrivit fängslandet och domen mot FTUB:s medlemmar U Myo Aung Thant och U Khin Kyaw som greps i juni 1992. Den förstnämnde dömdes till 20 års fängelse för ”högförräderi”, d.v.s. för kontakter med FTUB. Hans fru greps samtidigt och dömdes till tio års fängelse som medbrottsling till mannen. Hon släpptes i juli 2002 och har sedan dess flytt landet. Han sitter fortfarande fängslad i Myitkyina-fängelset i Kachin-staten, som har det kallaste klimatet och ligger i en av landets mest avlägsna delar. Enligt hans familj har han fått tuberkulos i fängelset och hans hälsa är mycket dålig.

U Khin Kyaw släpptes ur fängelset år 2005. Man tror att han fortfarande befinner sig i Burma, men det är okänt var.

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Bakgrund
Under året slutförde SPDC flyttningen av huvudstaden till Pyinmana, en ny stad som byggs i djungeln, många mil norr om Rangoon. En stor militäroffensiv mot den etniska Karen-gruppen i östra delen av landet ledde till att tusentals dödades eller drevs på flykt.

Gripanden och tortyr av familjer till FTUB-aktivister i exil
Den 8 augusti grep militären åtta personer i FTUB-medlemmen Thein Wins familj i deras hem i Kyun Tharyar i staden Pegu. Bland de gripna fanns både hans föräldrar, en bror och två systrar, en svåger och en svägerska. Hans mor och en av systrarna släpptes efter en dag men de andra skickades till Taungoo. De förhördes utförligt av militärens underrättelsetjänst och specialstyrka om Thein Wins aktiviteter, inklusive om hans påstådda resa till Pegu för att organisera aktiviteter där kring första maj. Den 9 augusti utökades gripandena och runt tio påstådda medarbetare till Thein Win greps av militären. Bland dessa fanns byäldsten och andra äldre i byn Kyun Chaung i Nyaunglaybin i provinsen Pegu.

När familjemedlemmarna hölls i Toungoo gav förhörsledarna dem order om att underteckna ”bekännelser” som gällde Thein Wins aktiviteter, men det vägrade de att göra. Följden blev att alla manliga familjemedlemmar, utom hans far, torterades med elchocker också på könsorganen. Familjemedlemmarna misshandlades, sattes i ”vattenceller” och nekades mat i fyra dagar. Thein Wins syster Chaw Su Hlaing, som var gravid i femte månaden, misshandlades så svårt att hon måste läggas in på sjukhus. Hans svägerska, Aye Aye Maw, som greps tillsammans med sin baby, blev också svårt slagen och behövde sjukhusvård. De flesta av de gripna undertecknade sedan ”bekännelserna” som deras militära fångvaktare gav dem.

Den 3 och 4 september släppte myndigheterna nästan alla Thein Wins familjemedlemmar och vänner. De flesta fick emellertid senare besök av militär säkerhetspolis som hotade dem och begärde att varje släppt fånge skulle betala en miljon kyat till en militär fond. Inför de starka påtryckningarna tvingades flera av de frisläppta fly och söka asyl i Thailand.

Tre av Thein Wins syskon (Tin Oo, Kyi Thein och Chaw Su Hlaing) satt vid årets slut fortfarande i fängelse, anklagade för brott mot paragraferna 17.1 och 17.2 i lagen om otillåtna organisationer. Oron är stor över vad som hänt med Chaw Su Hlaings baby som skulle födas i slutet av året.

Nätverk av FTUB-organisatörer fortfarande i fängelse
Med början i juni 2005 upptäckte SPDC ett underjordiskt nätverk bestående av tio FTUB-organisatörer i Pegu-området (8 mil från Rangoon). De gav stöd och utbildning till arbetare och fungerade som kontakt- och informationslänk till FTUB  utomlands. Sju män och tre kvinnor greps. De förhördes i hemlighet i Insein-fängelset i Rangoon och dömdes till fängelse från 3 till 25 år (se 2006 års översikt). I slutet av år 2006 satt FTUB-medlemmarna fortfarande i Insein-fängelset. En av dem, pensionerade armémajoren Myint Lwin, som var 77 år gammal när han greps och dömdes till sju års fängelse, led av en försvagande men okänd sjukdom och oron över hans hälsa är stor. En av de andra, industriarbetaren Aung Myint Thein, hade dött i sin cell i november 2005 under märkliga omständigheter. Han var frisk och kry när han greps fem månader tidigare. Myndigheterna sade till familjen att han dött av dysenteri, men vägrade överlämna kroppen till familjen för begravning. Det var därför omöjligt att fastställa om han dog av misshandel, sjukdom eller annat. Fångvaktarna själva kremerade kroppen.

SPDC reagerar på internationella påtryckningar och släpper personer som klagat hos ILO
Aye Myint, arbetsrättsadvokat, uppmärksammade år 2005 ILO på klagomål från boende i byn Phanungdawthi som hävdade att militären lagt beslag på deras mark. Myndigheterna påstod att hans information var felaktig och falsk och grep honom den 27 augusti 2005. Han anklagades för brott mot paragraf 5.e i den heltäckande Emergency Provisions Act (lag för nödfall) och dömde honom till sju års fängelse. På grund av domen tog regeringen den 13 maj 2006 från honom hans licens för rättsligt arbete och såg till att han uteslöts ur advokatsamfundet, vilket stred mot samfundets stadgar. ILO krävde uttryckligen att Aye Myint skulle frisläppas om samarbetet med Burma skulle fortsätta och satte en tidsgräns för när det måste ske. SPDC släppte honom till sist den 8 juli sedan hans dom gjorts villkorlig enligt avsnitt 401 i lagen om brottmålsprocesser som ger landets president omfattande befogenheter att åsidosätta straff som domstolarna beslutat. Vid årets slut hade han emellertid inte fått tillbaka sin advokatlicens.

Su Su Nwe, lokalsamhällsaktivisten som anmälde tvångsarbete till ILO (vilket sedan ledde till en första framgångsrik dom mot fyra lokala tjänstemän för att de tillhandahållit tvångsarbetare) satt också i fängelse vid årets början. Han avtjänade en dom på 20 månader anklagad för att ha skadat lokala tjänstemäns rykte och agerat störande. ILO krävde mycket bestämt att hon omedelbart skulle släppas fri och den 6 juni, kort efter det att ILO-konferensen börjat i Genève, släpptes hon enligt artikel 401, lagen om brottmålsprocesser.

Efter ILO:s krav gav SPDC också order om att åtalen mot tre klaganden (Zaw Htay, Thein Zun och Aung Than Tun) i Aunglan, provinsen Magway, skulle läggas ner. De tre hade hjälp en familj, som förlorat en anhörig när denne tvångsarbetade, att göra en anmälan till ILO och myndigheterna anklagade dem därför för att ha ”lämnat felaktig information till en statstjänsteman”.

Underjordiska fackförenings- och demokratiaktivister gripna
I mars greps fem personer som arbetade underjordiskt med demokrati- och fackliga frågor. De anklagades för en rad brott i anslutning till förmedling av information till FTUB och andra organisationer som regimen anser vara illegala. De anklagades också för att sprida den alternativa författningen för Burma som utarbetats av National Council of the Unions of Burma (NCUB, som FTUB är en av de viktigaste delarna av). Alla fem dömdes till långa fängelsestraff och fyra av dem avtjänade dem vid årets slut i Insein-fängelset: U Aung Thein (76 år gammal, dömd till 20 års fängelse) som lider av högt blodtryck och hjärtfel, Khin Maung Win (dömd till 17 år), Ma Khin Mar Soe (dömd till 17 år) och Ma Thein Thein Aye (dömd till 11 år). U Aung Moe (78 år och dömd till 20 års fängelse) rapporterades vara sjuk och blev inlagd på Inseins allmänna sjukhus. De aktiviteter som SPDC åberopade gällde bl.a. användning av en satellittelefon och samtal för att förmedla information om förhållandena i landet, möten med exilorganisationer och –grupper, inklusive FTUB:s generalsekreterare, i Mae Sot i Thailand. SPDC klassade därför de fem aktivisterna som personer som samarbetat med terrorister vilket ledde till de långa fängelsestraffen.

Myanmar Hae Wae kallar in polis för att slå ner strejk
Den 2 maj gick de 934 anställda på klädfabriken Hae Wae Garment i södra stadsdelen Okkapala i Rangoon. De krävde bättre arbetsvillkor och högre löner. Fabriksägaren Tae Joshin kom dagen därpå dit för att diskutera kraven. SPDC:s lokala ordförande Kyaw Shwe och den lokala polischefen Soe Lwin kom också dit med 20 poliser för att ”inspektera” fabriken och överblicka läget. När arbetarna krävde ett möte med den lokala SPDC-myndigheten för att motivera sina krav, vägrade fabriksledningen. Den tillät bara en utvald grupp på 48 personer träffa myndigheterna. Alla tvingades skriva under ett papper med försäkran om att det inte fanns några problem på fabriken. Fabrikschefen Myo Win tog sedan hela gruppen från den lokala ledningen och polismyndigheten till en restaurang i närheten där de mutades av personer från fabriken. Arbetarna tvingades tillbaka till arbetet utan att deras förhållanden förbättrats och trakasserades i fabriken under veckorna som följde. En grupp på 12-20 polismän fanns regelbundet på fabriken för att förhindra ytterligare oroligheter.

Medlemmar av Karen Health Workers Union (KHWU) gripna och fängslade
Naw Bey Bey, aktivist och medlem av KHWU från Toungoo-distriktet i staten Karen, greps i byn Shazebo av Tatmadaw-trupper i slutet av januari. Kort därefter sågs hon sitta fängslad i ett Tatmadaw-läger nära byn Play Sa Lo tillsammans med två kollegor som gripits samtidigt. Naw Bey Bey transporterades sedan till Toungoo där hon anklagades för samarbete med olagliga organisationer och dömdes till fyra års fängelse och tvångsarbete.

Äldre FTUB-ledare gripen i Thailand
Den 1 december hindrade thailändska myndigheter Naing Ko Ko, FTUB:s sekreterare för internationella kampanjer, från att resa in i Thailand sedan han spelat en viktig roll som äldre burmesisk aktivist i det civila samhällets organisationers möten inför mötet på Filippinerna mellan statscheferna i ASEAN-länderna. En utredning som FTUB och andra organisationer gjorde fann det troligt att Burmas ambassad på Filippinerna varit inblandad och begärt att Thailand skulle agera. SPDC ogiltigförklarade Naing Ko Ko:s burmesiska pass, men lägliga ingripanden av IFS och andra stödorganisationer och personer hindrade att han deporterades till Burma. Sedan han hållits instängd på Bangkoks flygplats i tre veckor accepterades han som flykting i ett tredje land och reste dit.

Upp

Läs mer om Burma på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida