Kränkningar av fackliga rättigheter 2007

LAGSTIFTNINGEN

Författningen garanterar föreningsfrihet och strejkrätt
Rätten att bilda fackföreningar garanteras av artikel 52 i författningen som klart och tydligt säger: ”Alla arbetare har rätt att bilda och gå med i fackföreningar… till försvar för sina rättigheter och intressen.” I samma artikel står det också att ”fackföreningar och fackliga organisationer ska stå fria från staten och arbetsgivarna”. Författningen (artikel 51) garanterar också strejkrätten, under förutsättning att ett minimum av tjänster upprätthålls för att tillgodose grundläggande behov, och förbjuder lockout.

Författningen garanterar rätten att bilda fackföreningar
Den nuvarande arbetsmarknadslagen som promulgerades av FN:s övergångsförvaltning (UNT/ET) i maj 2002 garanterar föreningsfriheten och kollektiva förhandlingar. Det är bara polis och arméofficerare som inte får organisera sig.

Det krävs tio arbetare för att bilda en fackförening och alla fackföreningar måste registreras hos en särskild registrator för fackföreningar och arbetsgivarorganisationer (ORTEU) under Ministeriet för arbete och samhällets återuppbyggnad.

Om en arbetsgivare vägrar erkänna fackföreningen får endera parten ansöka om hjälp från regeringens myndighet för förlikning och medling. Om konflikten förblir olöst kan endera parten lämna in en ansökan till styrelsen för arbetslivsrelationer/skiljedom och begära ett definitivt beslut, men båda parter kan överklaga det i domstol. 

Fackliga organisationer har frihet att gå samman om över 50 procent av varje organisations medlemskår samtycker till det och om sammanslagningen registreras hos registratorn.

Lagen olagligförklarar uttryckligen uppsägningar som vedergällning för tidigare eller nuvarande fackliga aktiviteter, även om det skyddet delvis urholkas av en annan föreskrift som uttryckligen godkänner principen om ekonomisk ersättning i stället för återanställning när ”arbetsgivaren vägrar återta arbetaren”.

Arbetsmarknadslagen ger rätt till kollektiva förhandlingar
Lagen ger rätt att förhandla om kollektivavtal, men om en överenskommelse inte kan nås i förhandlingar, och om medlings- och förlikningsmyndigheten inte kan lösa tvisten, kan endera parten vända sig till den nationella arbetsmarknadsstyrelsen och begära bindande skiljedom.

Restriktioner för strejkrätten
Innan en strejk utlyses måste en fackförening skriftligen underrätta arbetsgivaren och regeringens medlings- och förlikningsmyndighet minst tio dagar i förväg. Ministern har rätt att förbjuda eller begränsa strejken om den rör ett företag eller en sektor som klassats som oumbärlig. Lagen nämner uttryckligen allmänna transporter, ambulanser och sjukhus, elverk och polisen i den kategorin, men lägger till att andra sektorer kan klassas på samma sätt om avbrott där orsakar ”massiv oro” eller ”fara för allmänheten”. Lagen öppnar också en väg för arbetsgivaringripande i sådana beslut genom att tillåta alla ”parter” att ansöka om begränsningar av strejken hos den nationella arbetsmarknadsstyrelsen som har trepartssammansättning. Om styrelsen samtycker förs ärendet till skiljedom.

Ny lag begränsar mötesrätten och strejker
Lagen om frihet, möten och demonstrationer som promulgerades i januari 2006 inför en rad betydande begränsningar av rätten att hålla offentliga möten och demonstrera. Som exempel krävs att polisen informeras om en strejk eller demonstration minst fyra dagar i förväg. Paragraf fem i lagen är formulerad på ett sätt som skulle kunna hindra fackliga eller civila organisationers mobiliseringar genom att förbjuda ”demonstrationer som innebär förakt för statschefens goda rykte och bristande respekt för honom och andra makthavare i statens institutioner” och ”demonstrationer som syftar till att ifrågasätta den konstitutionella ordningen”.

Protester tillåts inte inom 100 meter från regeringskontor, regeringsledamöters officiella bostäder, diplomatiska beskickningar, politiska partiers kontor, fängelser och militära anläggningar. Samma avståndsregel för strejker eller demonstrationer gäller kring viktig infrastruktur för företag och transporter inklusive hamnar, flygplatser, telekommunikationsanläggningar, kraftstationer, vatten- och bränsledepåer.

Utlänningars föreningsfrihet begränsad
Artikel 11 i lagen om Invandring och asyl anger att utlänningar inte får delta i en facklig organisations ”administration eller sociala organ…” vilket betyder att de varken får vara medlemmar eller inneha förtroendeposter. Samma artikel förbjuder också utlänningar att ”organisera eller delta i demonstrationer, processioner eller möten, även av politisk art”. De som bryter mot lagen kan gripas och deporteras och förbjuds återvänta till Östtimor i framtiden.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Hög arbetslöshet, begränsad formell sektor fungerar som hinder
Regeringens folkräkning år 2004 fann att 88 procent av landets arbetande befolkning antingen är egenföretagare eller lever på minijordbruk. Med hänsyn till arbetarnas svårigheter att hitta arbeten i den formella sektorn är det lätt att förstå att få vill riskera en återgång till fattigdomen genom att ifrågasätta arbetsgivarnas beslutsrätt i fråga om fackliga rättigheter, löner och arbetsvillkor.

Centralorganisationen Timor Lorosa’e Trade Union Confederation (TLTUC/KSTL) har meddelat ILO:s byrå för arbetaraktiviteter att ”bristen på förståelse för fackliga frågor bland Östtimors arbetare är ett av de största problemen som fackföreningar har att kämpa med”.

Begränsad tillämpning
I praktiken var tillämpningen av arbetsmarknadslagarna mycket begränsad, i synnerhet utanför huvudstaden Dili. Rapporter från fackligt aktiva i landet angav att inspektörer från Ministeriet för arbetskraft och återuppbyggnad inte alltid var helt neutrala i tillämpningen av lagen och tenderade att gynna arbetsgivarna. Det finns inga frizoner.

Styrelsen för relationerna i arbetslivet upprättad men inte aktiv
Styrelsen för relationerna i arbetslivet (Labour Relations Board) skapades i januari 2004 enligt artikel 27 i arbetsmarknadslagen. Dess uppgift är att ”behandla alla tvister i arbetslivet … som rör anställning eller utebliven anställning, anställningsvillkor eller arbetsvillkor…”. Den var i stort sett inaktiv och oförmögen att fullgöra sina lagstadgade uppgifter för konfliktlösning. Följden var att TLTUC och dess medlemsorganisationer spelade huvudrollen som arbetarrepresentanter när konflikter skulle lösas.

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Bakgrund
Allvarliga civila oroligheter utbröt i Dili i april-maj mellan grupper från östra och västra delarna av Östtimor, utlösta av splittring och anklagelser om diskriminering i de väpnade styrkorna och premiärministerns avskedande av en tredjedel av armén. Minst 30 människor dödades och hundratals skadades. En stor del av Dili förstördes och tusentals människor drevs på flykt. En ny, omorganiserad FN-delegation i Östtimor (UNMIT) lanserades till stöd för regeringens arbete med att konsolidera stabilitet och främja demokratisk styrning inför de allmänna valen som planerades till maj 2007.

Strejkande soldater sparkade 
I början av januari lämnade 159 soldater från Timor Leste Defence Forces (F-FDTL) in en petition till landets president med klagomål över påstådd diskriminering i behandling och befordringar, orättvisa disciplinåtgärder och andra arbetsrelaterade frågor. Förhandlingar med befälhavaren för F-FDTL den 2-3 februari gav inga resultat och följden blev att hundratals soldater lämnade sina förläggningar och i praktiken gick i strejk. 400 soldater träffade president Xanana Gusmao den 8 februari och han lovade undersöka deras klagomål och uppmanade dem återgå i tjänst. När en kommission på fem personer upprättades av stabschefen under befälhavaren för F-FDTL, vägrade soldaterna delta därför att de påstod att tre av kommissionens medlemmar var officerare som soldaterna klagat på. De fortsatte vägra återvända till sina förläggningar och den 16 mars sparkade befälhavaren för F-FDTL 593 protesterande soldater, eller en tredjedel av de väpnade styrkorna. Premiärminister Mari Alkatiri stödde avskedandena men det gjorde inte president Gusmao och i ett offentligt tal den 23 mars sade han att anklagelserna om diskriminering var berättigade. Som en följd av avskedandena utbröt oroligheter ut sista veckan i mars men avtog sedan. Protester av avskedade soldater i Dili den 28 april framför regeringspalatset ledde till slut till omfattande oroligheter när kravaller fick premiärministern att kalla in F-FDTL som använde överdrivet våld för att slå ner demonstranterna och de strejkande.

Rasande folkmassor angrep East Timor Teachers Unions (ETTU) huvudkontor i Dili, tömde det på allt och stal kontorsutrustningen. ETTU-ledare tvingades arbeta hemifrån i provisoriska kontor vilket försvårade arbetet med att lokalisera alla ETTU:s medlemmar och ge dem stöd. Inga gripanden gjordes i samband med attacken mot ETTU:s huvudkontor.

Läs mer om Östtimor på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida