Kränkningar av fackliga rättigheter 2007

FOLKMÄNGD: 161,1 milj. / HUVUDSTAD: Islamabad / GRUNDLÄGGANDE ILO-KONVENTIONER SOM RATIFICERATS: 29 – 87 – 98 – 100 – 105 – 111 – 138 - 182

Pakistans ytterst restriktiva arbetsmarknadslagar i kombination med den närmast obefintliga tillämpningen av dem öppnade för arbetsgivares och statliga företagsledares oresonliga attacker mot fackliga rättigheter. Trots stående löften till ILO gjorde regeringen inga framsteg i arbetet på att ändra lagarna så att de ska överensstämma med internationella normer. Löntagare i flera ekonomiska sektorer kan fortfarande inte utnyttja några rättigheter. Provinsregeringen i Sindh olagligförklarade lärares fackliga organisationer och flera statliga företag och företag som kontrolleras av militär förbjuder fortfarande fackföreningar.

LAGSTIFTNINGEN

Begränsningar av föreningsfriheten
Artikel 17 i landets författning anger att ”Alla medborgare skall ha rätt att bilda föreningar eller fackliga organisationer, under rimliga restriktioner som anges i lag”. Restriktionerna i lagstiftningen är emellertid vida och orimliga och strider mot ILO-konvention nr 87 som regeringen ratificerat. 2002 års förordning om relationerna på arbetsmarknaden (Industrial Relations Ordinance, IRO) gällde fortfarande eftersom regeringen än en gång svek sina löften till fackförbunden, ILO och det internationella samfundet om att ändra den i överensstämmelse med internationella normer.

Många sektorer uteslutna
2002 års IRO gäller bara anställda i industrin och av dem bara arbetskraft som tillverkar varor eller tillhandahåller tjänster för försäljning. Därmed är många sektorer uteslutna och anställda får varken organisera sig eller förhandla kollektivt. Listan på uteslutna näringar och företag omfattar järnvägar, hamnar, värdepapperstryckerier, olje- och gasföretag, post och telekommu¬nikationer, Pakistans TV och radioföretag och civilflyg samt brandmän, lantarbetare, lärare och anställda på skolor, sjukhus och vårdhem och ideella organisationer samt bevakningsföretag på energi- och transportanläggningar.

IRO innehåller också särskilda bestämmelser som ger regeringen rätt att begränsa alla löntagares föreningsrätt genom att klassa dem som ”statstjänare”.

Det finns likaså lagstadgade hinder för registrering på grund av att registratorn för fackföreningar har vida befogenheter och kan avslå eller upphäva en ansökan om registrering av en facklig organisation.

IRO skyddar inte löntagare
Artikel 46,5 i IRO från år 2002 föreskriver att arbetsdomstolen kan beordra och tilldela skadestånd (12 – 30 månadslöner) till den som blivit avskedad på osakliga grunder. Ersättningen utgår då i stället för återanställning. På det sättet kan arbetsgivare sparka ”besvärliga” anställda, exempelvis fackliga representanter, utan att riskera straff.

IRO begränsar också möjligheterna att söka interimsgottgörelse från den nationella arbetslivskommissionen (National Industrial Relations Commission,  NIRC) eller arbetsdomstolen när orättfärdiga arbetslivsmetoder använts. Straffen som utdöms mot fackliga representanter som befinns skyldiga till att ha använt orättfärdiga metoder är mycket hårdare än de som döms ut mot arbetsgivare för samma brott.

Reformer av arbetsmarknadslagstiftningen – löntagarna väntar fortfarande
Inte heller under detta år uppfyllde regeringen sitt löfte till ILO om att ändra IRO i överensstämmelse med internationella normer. Inga framsteg har heller gjorts för att förena de över 60 lagar som rör arbetslivsfrågor till sex grundläggande lagar. Hittills har bara en, IRO 2002, promulgerats.

Utan att dessförinnan ha samrått med fackföreningsrörelsen gjorde regeringen ändå på egen hand förändringar i fem olika arbetsmarknadslagar; förlängde arbetstiden och försvagade löntagarnas skydd ytterligare. Ändringarna gjordes med hjälp av finanslagen i ett förfarande som fackliga representanter ansåg tvivelaktigt ur rättslig synpunkt. En speciell klassificering av ”kontraktsarbetare” som inte har rätt till övertidsersättning skapade betydande oro bland fackliga medlemmar för att arbetsgivarna kan skynda på omklassificeringen av fast anställda (som har alla fackliga rättigheter) till sårbarare ”kontaktsarbetare”.

Strejkbegränsningar
Strejkrätten kringgärdas av många rättsliga hinder. Det tar till exempel minst en månad innan en strejk kan utlysas enligt lag. Perioden för bilaterala förhandlingar mellan företagsledning och fackförening är 15 dagar och om ingen uppgörelse nås tar medlingsproceduren också 15 dagar. ”Avkylningsperioder” måste iakttas innan en laglig strejk kan genomföras.

Ledare för lagliga strejker har lagstadgat skydd mot vedergällning.

Arbetsgivare som ägnar sig åt antifacklig verksamhet kan dömas till böter men inte till fängelse.

Regeringen kan förbjuda alla strejker som kan orsaka ”svåra umbäranden för samhället” eller skada nationens intressen. Regeringen kan också avbryta en strejk som pågått i mer än 30 dagar. 1999 års antiterroristförordning innehåller en definition av ”terrorhandling” som omfattar ”åtgärder som skapar allmän oordning”, och sådana brott straffas med fängelse från sju år till livstid samt böter. Olagliga strejker, maskning och strejkvakt betraktas enligt förordningen som ”åtgärder som skapar allmän oordning”. 

Kollektiva förhandlingar
Industriarbetare kan välja representanter för att bedriva kollektiva förhandlingar och lagliga fackföreningar har i regel rätt att förhandla. Alla förhandlare måste vara anslutna till en nationell federation som är registrerad hos den nationella arbetslivskommissionen (NIRC).

Begränsade rättigheter i offentlig sektor
Lagen om statstjänstemän (Civil Servants Act) från 1973 reglerar statstjänstemännens anställningsvillkor. Statstjänstemän får inte förhandla kollektivt och deras organisationer har inte rätt att verka självständigt och finns bara som föreningar, inte som fackliga organisationer. Lagen tillåter inte statstjänstemän att bilda eller ansluta sig till fackföreningar, utforma stadgar och regler eller välja styrelse och besluta om verksamhet och program utan tillstånd i förväg.

1952 års lag om upprätthållande av oumbärlig verksamhet (Essential Services Maintenance Act, ESMA) gäller statsförvaltningen, statliga tjänster och företag för till exempel olje- och gasproduktion, elkraftsproduktion och elöverföring, statliga flygbolag och hamnar. De flesta anställda inom dessa sektorer får bilda fackföreningar men inte strejka. ESMA föreskriver upp till ett års fängelse för den som bryter mot strejkförbudet.

Sjukhuspersonal, vissa statstjänstemän och anställda i försvarsrelaterad verksamhet får inte bilda fackföreningar. Definitionerna är vida och berövar många löntagare deras rättigheter. Till exempel skogsarbetare betraktas som statstjänstemän medan många järnvägslinjer klassas som ”försvarsanläggningar”, vilket innebär att de anställda där betraktas som försvarsanställda.

ESMA begränsar också rätten till kollektiva förhandlingar. I sektorer som omfattas av EMSA bestäms lönerna av särskilda lönestyrelser med representation för de tre parterna. Besluten som fattas där och som regel inte accepteras av fackföreningar, kan bara överklagas till NIRC.

I november 2001 ändrade regeringen statstjänstemannalagen för att hindra offentliganställda från att överklaga avskedanden till NIRC och arbetsdomstolarna och för att förbjuda domstolsingripanden i sådana ärenden. Detta gäller nästan två miljoner löntagare.

Ingen föreningsfrihet för flygbolags- eller elverksarbetare
På flera statliga företag visade regeringen och militären konsekvent en antifacklig attityd genom att antingen förbjuda fackföreningar helt, eller i petitioner begära att fackföreningarnas registrering skulle dras in. Fackliga rättigheter har suspenderats på Pakistan International Airlines Corporation och Karachi Electric Supply Corporation (KESC). Pakistan National Shipping Corporate, Army Welfare Sugar Mills och Karachi Shipyard and Engineering Works var de senaste exemplen på regeringsåtgärder mot fackföreningar (se nedan).

Begränsningar inom banksektorn
Ändringar av bankförordningen (Banking Companies Ordinance) år 1997 anger att en anställd inte kan ansluta sig till facket eller bli facklig representant på en bank såvida inte han/hon är anställd på den banken. På så sätt begränsas fackföreningsmedlemmarnas rätt att fritt välja sina representanter. Förordningen anger också att ingen facklig förtroendeman eller medlem på en bank får använda bankens utrustning (inklusive bilar eller telefoner) för att främja facklig verksamhet. På samma sätt begränsas den fackliga verksamheten under arbetstid. Den som bryter mot föreskrifterna döms till böter eller fängelse i högst tre år, eller bådadera. Begränsningar har också införts för bankpersonals förhandlingsrätt.

Frizoner
Det finns sammanlagt 22 frizoner som lyder under en särskild myndighet (Export Processing Zones Authority, EPZA).

ESMA förbjuder anställda i frizonerna att organisera sig fackligt, driva kollektiva förhandlingar och strejka – de kunde annars ha omfattats av IRO. De saknar skydd mot arbetsgivarnas ingripanden och antifackliga diskriminering. Lagen om frizoner från år 1980 ger också möjlighet att undanta frizonerna från de flesta av de viktigare arbetsmarknadslagarna.

Regeringen meddelade år 2002 att den givit frizonsmyndigheten i uppdrag att ta fram ett utkast till arbetslagstiftning för zonerna och att det arbetet höll på att slutföras, men inget ytterligare har sedan hörts i den frågan. På sin webbsida framhåller EPZA dock att en av fördelarna för investerare är ”produktionsinriktade arbetsmarknadslagar som helt regleras av myndigheten”.

Lag om brottmålsprocesser
Enligt paragraf 144 i lagen om brottmålsprocesser måste alla arrangörer av möten mellan fler än fyra personer söka polistillstånd i förväg. Paragrafen kan således utan problem användas mot alla fackliga möten.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN

Arbetsgivarna kringgår lagstiftningen
Arbetsgivarna ger anställda fiktiva ledande poster, vanligen utan tillhörande lönehöjning, så att de inte längre kan vara fackföreningsmedlemmar. Arbetsgivarna är i regel mycket negativa till anställdas fackliga organisering och företagsledningarna tillgriper hotelser, avskedanden och svartlistning. Om en arbetsgivare inte vill att en fackförening ska bildas kan dessutom registreringen av den och överklagandena ta många år.

Det fanns dock visst hopp för löntagarna då NIRC i juni 2005 upphävde en förordning från regeringen den 8 april 2004, genom vilken över 700 medlemmar av fackföreningen på House Building Finance Corporation och 718 andra hindrades från att arbeta fackligt sedan de klassats som biträdande chefer. NIRC ansåg att deras arbetsuppgifter inte hade förändrats och att de därför ansågs vara arbetare.

Strejker
På grund av de komplicerade procedurerna för lagliga strejker är de få strejker som förekommer i regel olagliga och korta. De bryts ofta upp av polis och används av arbetsgivarna för att rättfärdiga avskedanden.

Staten upprätthåller arbetsmarknadslagar dåligt
Fabrikslagen från år 1934 föreskriver inspektioner av företag men de befogenheterna har i allt större utsträckning övertagits av delstatsregeringarna. Fackföreningsmedlemmar meddelar att följden blivit att det knappast någonsin görs några inspektioner och att arbetsgivarna ostraffat kan bryta mot viktiga delar av lagen om löner och arbetsvillkor.

Antifacklig diskriminering på banker
United Bank Employees’ Federation meddelade att fackföreningsmedlemmar hänsynslöst förföljts av bankernas ledningar, i synnerhet på United Bank Limited (UBL). Under senare år har hundratals fackliga ledare avskedats med hänvisning till lagen om ändringar av banker från år 1997. Banktjänstemannafederationen (United Bank Employees’ Federation of Pakistan) tror att det handlar om att undergräva förbundets existens. Regeringen har inte vidtagit några åtgärder med anledning av ILO:s krav på att lagen ska ändras.

Kvinnor
Rubina Jameel, ordförande för arbetande kvinnors organisation (Working Women’s Organisation, WWO), meddelade år 2004 att kvinnor som är fackligt aktiva anklagas för att ”bringa vanära” över sina familjer om de försöker organisera kvinnliga löntagare. Rubina Jameel har själv kritiserats av religiösa grupper för att ”korrumpera kvinnor” och vara ”mot Islam”, på grund av organiseringsarbete hon bedriver.

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

Bakgrund
President Pervez Musharraf fortsatte att samtidigt vara både president och arméchef. Personer och grupper som följer utvecklingen av mänskliga rättigheter rapporterade om försvinnanden, polisens användning av tortyr mot misstänkta och ett klimat av straffrihet kännetecknat av nära band mellan inflytelserika eliter och lokala myndigheter. Att lagen om kvinnoskydd antogs i december var emellertid ett ljus i mörkret. Med den upphävdes de värsta delarna av Hudood-förordningarna som bland annat medgav fängelsestraff för kvinnor misstänkta för äktenskapsbrott.  

Lärarförbund i provinsen Sindh förbjuds
Den 21 juli förbjöd utbildningsministeriet i provinsen Sindh plötsligt fackföreningar och andra organisationer för lärare och övrig personal som lyder under ministeriet. Beslutet drabbade 400 000 lärare och personal på provins- och distriktsnivå. Det godkändes formellt av provinsguvernören i Sindh och föreskrev disciplinstraff inklusive uppsägning från statlig tjänst för lärare som arbetade fackligt och blev upptäckta. Sindhs lärarorganisationer (Sindh Professors and Lecturers Association, SPLA, och Government Secondary Teachers Association, GASTA) lämnade omedelbart in fyra petitioner till domstolarna och startade en omfattande kampanj mot beslutet.

Sindh-regeringen agerade snabbt för att driva igenom sitt antifackliga beslut genom att vidta en rad straffåtgärder mot ledare och aktiva i lärarorganisationerna. Totalt 34 lärare fick omedelbart order om att avgå vilket i realiteten innebar att de avstängdes utan lön för obestämd tid. Ytterligare 150 lärare hotades med avsked och många andra utsattes för olika former av trakasserier.

Den 22 augusti samlades omkring 2 000 medlemmar i provinsens lärarorganisationer, under namnet Sindh Employees Alliance (SEA), i en stor protest mot beslutet. De möttes framför pressklubben i Karachi och fler lärare skulle ha kommit men de hindrades av polis som i förebyggande syfte grep lärarledare från distrikten Sukhur, Hyderabad, Dadoo och andra delar av provinsen så att de inte skulle kunna resa till Karachi och ansluta sig till demonstranterna. När man började marschera mot guvernörens palats slog provinspolisen till mot den fredliga demonstrationen med batonger och tårgas och sex lärare skadades. Ytterligare 45 protesterande lärare greps och kördes iväg till fängelse. Sindh-regeringen åtalade sedan flera av de inblandade lärarna för upplopp och använde den anklagelsen för att rättfärdiga att de avskedades.

Sindhs appellationsdomstol fann den 12 december att regeringens förbud mot lärarorganisationer stred mot författningens garantier för föreningsfrihet. Domstolen upphävde också straffen, inklusive uppsägningarna, som utbildningsministeriet utfärdat mot fackligt engagerade lärare och dem som deltagit i petitionerna till domstolen. Utbildningsministern förklarade omedelbart att regeringen tänkte överklaga till Pakistans högsta domstol. Överklagandet lämnades in och vid årets slut höll domstolarna på att behandla det.

Coca-Cola använder underentreprenörer för att undergräva facken
Coca-Cola har länge ägnat sig åt antifackliga aktiviteter i Pakistan och använder flera olika taktiker, inklusive trakasserier och avskedanden av fackliga ledare och otrygga anställningsformer för att nå sina mål. Under tidigare år har anställda rapporterat att fackföreningarna på Coca-Colas fabriker i Lahore och Gujranwala krossades och år 2006 tog ledningen itu med Coca-Cola Beverages Staff and Workers Union som representerar anställda på fabriken Coca-Cola Beverages Pakistan Limited (CCBPL) i Karachi. Ledningen meddelade fackföreningen att man skulle lägga ut alla de 29 arbeten som utfördes av fackliga medlemmar på underhålls- och transportavdelningarna. Fackföreningen protesterade kraftigt mot detta och förklarade att man tänkte använda kollektivavtalsförhandlingarna år 2007 för att begränsa ledningens makt att bibehålla de otrygga anställningsformerna. Den 9 december svarade ledningen med att säga upp 150 fast anställda på CCBPL, inklusive fackföreningens ordförande, viceordförande, kassör och ytterligare en styrelsemedlem.

När fackföreningen protesterade mot avskedandena och vägrade ta emot avgångsvederlaget som företaget erbjöd, satte ledningen igång med ett utvidgat program för ”frivillig avgång”. Fackföreningen begärde och fick ett interimsbeslut den 23 december som förbjöd ledningen att fortsätta med avskedanden och andra åtgärder rörande anställningar fram till den 8 januari. CCBPL:s ledning struntade emellertid blankt i domstolsbeslutet och fortsatte med en blandning av obligatoriska möten mellan arbetsledare och enskilda anställda för att pressa fackföreningsmedlemmarna att acceptera avgångsvederlaget och information spreds bland de anställda. Vid årets slut höll facket på att förbereda en anmälan mot företaget för domstolstrots.

Fackföreningar förbjuds på order av Pakistans militär
Fackföreningsregistratorn i Sindh förbjöd fackföreningen på Karachi Shipyard and Engineering Works (KSEW) den 26 augusti, på begäran av den federala ministern för försvarsproduktion, och berövade därmed 3 000 arbetare deras rätt till föreningsfrihet. Förbudet satte stopp för fackliga förhandlingar med ledningen för KSEW om ett antal frågor som facket tagit upp. Ministerns försök att kortsluta förhandlingarna avslöjade sig redan den 5 augusti då ministeriet ensidigt beslutade förändra KSEW:s status från privat företag till ”offentligägt aktiebolag”, trots att uppskattningsvis 80 procent av KSEW:s produktion går till privata kunder. Förändringarna gjorde företaget mer sårbart för regeringsinblandning i arbetsmarknadsfrågor. Det kom därför inte som någon överraskning att ministeriet åberopade förändringen i status när fackföreningen förbjöds. Vid slutet av året var förbudet fortfarande i kraft och utsikterna till en förändring är små.

Pearl Continental Hotel – några fackliga segrar men ledningen fortsatt fientlig
Pearl Continental Hotel Employees’ Trade Union, den lagligt erkända representanten för de anställda på det femstjärniga Pearl Continental Hotel i Karachi, vann flera viktiga segrar under året i sina försök att få ledningen att erkänna den. Den viktigaste segern vanns när arbetsdomstolen ogillade ledningens begäran från år 2002 om att fackföreningens registrering skulle ogiltigförklaras. I maj gav arbetsdomstolen hotellet order om att återanställda den fackliga ledaren Mohammed Ashraf och betala honom full lön och alla förmåner för de fyra år som gått sedan han avskedades.

Trots dessa framsteg fortsätter kärnfrågan – fackligt erkännande och förhandling om kollektivavtal – att stöta på ledningens hårdnackade vägran ännu sex år efter det att fackföreningen bildades. Under tiden, i juli, gav arbetsdomstolen order om att Pearl Continental Hotel i Lahore skulle återanställda fackföreningens ordförande, Nasir Aman Sindhu. När detta skrivs låg överklagandet av beslutet i appellationsdomstolen i Punjab för avgörande.

Fackföreningar krossas och arbetare misshandlas på statliga sockerbruk
En fredlig protest utanför Sindhs provinsförsamling i Karachi organiserades av arbetare från två nedlagda statliga sockerbruk (i Dadu och Thattah) inom Sindh Sugar Corporation. Demonstrationen blev den 11 maj brutalt angripen av polis med batonger. Fackföreningsledare och medlemmar greps och protestlägret slogs sönder. Protesten ingick i en kampanj som de två fackföreningarna drev mot nedläggningarna och uppsägningarna som följde på dem. Kampanjen ledde slutligen till en överenskommelse med regeringen om alternativ sysselsättning.

Under tiden fortsatte den antifackliga kampanj som ledningen på Army Welfare Sugar Mill drev. Sockerbruket ligger direkt under Army Welfare Trust (AWT) och Pakistans militär. Sedan fackföreningen vägrat gå med på ledningens krav på att upplösa sig (på order från AWT) lämnade ledningen in en petition om avregistrering av Army Welfare Sugar Mills Workers Union. Arbetsdomstolen i Sindh avslog petitionen men ledningen överklagade och appellationsdomstolen upphävde arbetsdomstolens beslut och drog in fackföreningens registrering. När detta skrivs väntar fackföreningen på utgången av sitt överklagande till Högsta domstolen.

Pakistans National Shipping Corporation (PNSC) utestänger fackföreningen
Det statligt ägda PNSC har drivit en kontinuerlig kampanj med trakasserier mot All Pakistan Seamen’s Workers Union (APSWU) och försökt skrämma och straffa fackföreningsledare och hela tiden vägrat förhandla med facket. PNSC snickrade ihop anklagelser om tjänstefel och bristande disciplin mot sex APSWU-ledare på PNSC på grund av deras verksamhet. Detta ledde till att de suspenderades och stoppas från arbete på fartyg i Pakistan under tre år.

Under året försökte PNSC också använda domstolsförelägganden för att hindra APSWU från att komma ombord i PNSC:s fartyg för att träffa fackföreningsmedlemmar. Hellre än att förhandla gick PNSC till domstol och ifrågasatte APSWU:s status som löntagarrepresentant. Ledningens anmälan avslogs i juni av den nationella arbetsmarknadskommissionen men trots det blev det inga större förändringar. Vid slutet av året var APSWU fortfarande utestängt från kontakt med sjömän på PNSC:s fartyg.

Pakistan International Airlines (PIA) fortsätter avvisa fackföreningar
Ytterligare fyra fackföreningsmedlemmar blev i mars suspenderade av PIA för att de delat ut fackligt informationsmaterial. Pakistan Chief Executive Order nr. 6/2001, som upphävde alla fackföreningar på PIA och överenskommelserna mellan PIA:s ledning och fackföreningarna var fortfarande i kraft år 2006. Fackföreningarnas överklaganden för att få förordningen upphävd och inleda förhandlingar har ignorerats fullständigt av regeringen och PIA:s ledning. Två fackföreningsledare som avskedats för sitt fackliga arbete år 2006 var fortfarande arbetslösa. I maj utlyste de åtta fackföreningarna på PIA, som en sista utväg och med stöd från International Transport Workers Federation (ITF), en världsomfattande bojkott av PIA till dess ledningen och regeringen respekterar de fackliga rättigheterna. Sex av de suspenderade fackföreningsledarna fick i december komma tillbaka till arbetet, men PIA:s antifackliga diskriminering fortsätter som tidigare.

Fackföreningar på tegelbruk organiserar sig mot slavarbete – men drabbas av restriktioner
Pakistan Bhatta Workers Union (PBWU) organiserade i mars protester mot tegelbrukens försök att fortsätta med peshgi-systemets slavarbete trots ett beslut i Högsta domstolen som gjorde den arbetsformen olaglig. Arbetarna protesterade också mot att många tegelbruksägare stängt sina bruk och lämnat anställda utan arbete i en månad för att trycka på regeringen så att den skulle ingripa mot PBWU. Regeringsmyndigheter i Lahore avslog PBWU:s ansökan om tillstånd för protesten och polisen i Toba Tek Singh-distriktet i Sindh förbjöd mötet. Pakistanska frivilligorganisationer beräknar att mellan 1,5 och 2 miljoner arbetare sitter fast i slavarbete, många av dem på tegelbruken i Sindhprovinsen där hotelser och ekonomisk sårbarhet berövar arbetarna deras föreningsfrihet och makt att organisera sig och förhandla kollektivt.

Liaquat National Hospital – fortsatt avslag på facklig registrering
Liaquat National Hospital Workers’ Union (LNHWU) fortsatte få avslag på ansökan om registrering med motiveringen att sjukhuset är en välgörenhetsinrättning. Faktum är att sjukhuset för länge sedan (1990) upphörde vara en välgörenhetsinrättning och drivs på kommersiella villkor. De 75 fackföreningsmedlemmar som tvingats säga upp sig från sina anställningar var fortfarande arbetslösa och blev under året trakasserade av ledningen som använde sig av alla tillgängliga medel för att hålla fackliga ledare borta från sjukhuset. Ledningen samarbetade till och med med lokala myndigheter för att snickra ihop anklagelser mot fackföreningsmedlemmarna i lokala domstolar. Domstolarna frikände sedan alla förtroendevalda från ledningens anklagelser men ledningen har överklagat. Handläggningen av fackföreningens överklaganden av de osakliga avskedandena och avslaget på registreringsansökan har upprepade gånger blivit fördröjd.

Läs mer om Pakistan på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida