Kränkningar av fackliga rättigheter 2007

FOLKMÄNGD: 70,4 miljoner / HUVUDSTAD: Ankara / Grundläggande ILO-konventioner som ratificerats: 29 – 87 – 98 – 100 – 105 – 111 – 138 - 182

Fackliga organisationer i offentlig sektor fortsatte vara måltavlor för regeringens ingripanden. Enskilda medlemmar drabbades av böter och disciplinstraff. I privat sektor utsattes anställda för antifackliga trakasserier och avskedanden medan strejkande drabbades av polisvåld och gripanden. Två fackliga ledare satt i fängelse i 40 dagar. Det skedde praktiskt taget inga framsteg i fråga om att göra lagarna förenliga med internationella arbetslivsnormer.

LAGSTIFTNINGEN 

Inga verkliga framsteg har gjorts för att göra lagstiftningen om löntagares och fackens rättigheter förenliga med internationella normer. Förändringarna finns bara i form av utkast, till skillnad från i andra rättsområden som förändrats inför Turkiets anslutning till EU.

Begränsningar av föreningsfriheten
Lagstiftningen erkänner föreningsrätten för såväl landets medborgare som utländsk arbetskraft och alla har rätt att bilda fackföreningar, dock med vissa begränsningar.

Artiklarna 3.a och 15 i lag nr 4688 om fackliga organisationer (PETU) nekar flera kategorier statstjänstemän rätten att organisera sig. Artikel 3.a godkänner bara dem som har fasta anställningar och som avslutat sin försöksanställning. Artikel 15 räknar upp kategorier (advokater, statstjänstemän hos landets försvarsstyrkor, anställda på fångvårdsanstalter, särskild säkerhetspersonal, offentliganställda på ”förtroendeposter”, ordföranden för universitet och rektorer för högre skolor etc.) som inte får organisera sig. Detta påverkar över 450 000 offentliganställda.

Lagförslag 2821 (fackföreningslagen) innehåller fortfarande flera detaljerade begränsningar av strejkrätten. Lagförslag nr 2822 (lagen om kollektivavtal, strejk och lockout) upphäver skyldigheten för anställda som vill gå med i facket att skaffa ett notarieintyg, men det krävs fortfarande för dem som vill lämna facket. De måste betala för intyget (enligt fackliga källor upp till 50 US-dollar). Båda dessa förslag kommer att ersätta de nuvarande lagarna sedan de godkänts av parlamentet. Till dess måste kandidater till fackliga förtroendeposter fortfarande ha haft minst tio års anställning och vara turkiska medborgare. Även när de nya lagarna träder i kraft kommer de att bryta mot konventionerna 87 och 98. 

Verksamhet begränsas
Fackföreningar måste få officiellt tillstånd för att hålla möten och låta polisen närvara vid aktiviteterna och föra protokoll över det som händer. På officiella möten får fortfarande inga andra språk än turkiska talas. PETU innehåller också detaljerade föreskrifter om fackliga organisationers verksamhet och arbetsformer vilket bryter mot rätten till organisering. 

Om en facklig organisation bryter mot lagarna som reglerar verksamheten kan den tvingas suspendera sina aktiviteter eller träda i likvidation efter beslut av en arbetsdomstol.

Restriktioner för kollektiva förhandlingar
För att erkännas som förhandlingspart måste en facklig organisation företräda minst 50 procent plus en av de anställda på företaget och minst 10 procent av alla anställda i den aktuella sektorn i hela landet. Förhandlingar får bara föras av en fackförening per företag, d.v.s. av den största. ILO:s kommitté för föreningsfrihet rekommenderade att Lag nr 2822 skulle ändras för att överensstämma med de grundläggande principerna för kollektiva förhandlingar och strejkrätt vilket beaktats i det nya förslaget som ännu inte antagits.

När det gäller offentlig sektor nämner PETU inte kollektiva förhandlingar. I stället föreskrivs vad man kallar ”kollektiva, konsultativa samtal”. PETU anger i detalj vad dessa samtal kan gälla, men listan innehåller bara ekonomiska frågor som löner och andra förmåner, ersättningar och bonus. Det motsvarar inte definitionen av kollektiva förhandlingar i ILO:s konvention 98, och det betyder i praktiken att beslutanderätten överlåts till regeringen.

Allvarliga begränsningar för strejkrätten
Det finns fortfarande ingen formellt erkänd strejkrätt för offentlig sektor trots att PETU reviderades år 2005. ILO har vid upprepade tillfällen framhållit att artiklarna 29 och 30 i lag 2822 om strejkrätt är oförenliga med konventionen. ILO erinrade om att begränsningar av strejkrätten i offentlig sektor helt och hållet avgörs av vilka uppgifter de berörda offentliganställda utför. Restriktionerna bör därför begränsa sig till att gälla statstjänstemän i myndighetsutövning och dem som arbetar i verksamhet som i strikt mening är oumbärlig. 

Sympatistrejker, generalstrejker, maskning och arbetsplatsockupationer är fortfarande förbjudna. Medverkan i strejker kan straffas hårt, till och med fängelse kan förekomma. Alla strejker som inte är utlysta av en facklig styrelse är förbjudna, liksom strejker på grund av att kollektivavtal inte efterlevs. 

Där strejker är tillåtna gäller en mycket lång väntetid (nästan tre månader) från det att förhandlingar inleds till dess att en strejk kan genomföras och fackföreningen måste följa specifika steg. Först måste kollektiva förhandlingar föras. Om man beslutar genomföra strejken måste arbetsgivaren varslas minst en vecka i förväg. Arbetsgivare har tillåtits lockouta strejkande men får inte hyra in strejkbrytare eller använda administrativ personal för att göra de strejkandes arbete. De får heller inte avskeda anställda som manar till, eller deltar i en laglig strejk.

Det är förbjudet att hindra att råvaror förs in till en fabrik eller att färdiga produkter förs därifrån och oorganiserad arbetskraft får inte hindras från arbete. Bara fyra eller fem personer få gå strejkvakt vid fabriksportarna och de får inte slå upp ett tält eller annat skydd, eller hänga upp banderoller som säger något annat än att ”Strejk pågår på denna arbetsplats”. 

Om lagförslag 2821 antas, kommer flera av dessa begränsningar att upphävas men andra finns fortfarande kvar.

Begränsat skydd mot antifacklig diskriminering
För att lagstiftning om anställningsskydd ska gälla på en arbetsplats måste den ha minst 30 anställda. På grund av underentreprenörer och visstidskontrakt har runt 95 procent av arbetsplatserna färre än 30 anställda.

Böterna som kan utdömas för arbetsgivare som inte respekterar fackliga rättigheter är för låga för att vara avskräckande. Under de senaste åren har emellertid Civillagen ändrats för att ändra på detta. Eftersom det styrande partiet har absolut majoritet i parlamentet, för första gången på över 70 år, bör behandlingen och antagandet av den nya Civillagen vara en formalitet. Att det ännu inte skett visar att skyddet mot antifacklig diskriminering inte prioriteras i Turkiet.

RÄTTIGHETERNA I PRAKTIKEN
 

Ännu inga fullständiga fackliga rättigheter
EU-kommissionens rapport i november 2006 om framsteg i fråga om Turkiets inträde i EU redovisade problem med införandet av fullständiga fackliga rättigheter. Fortfarande omfattas bara en mycket liten andel av arbetskraften av kollektivavtal på grund av tröskeln för förhandlingar som anges i lag. Av över 11 miljoner anställda med kontrakt, var det uppskattningsvis bara en miljon som omfattades av kollektivavtal.

Inblandning i fackliga angelägenheter
Den offentliga sektorns federation KESK och dess medlemmar har drabbats av inblandning från offentliga myndigheter. Ordföranden för ENERJI-SEN, som förflyttades till en annan anläggning därför att han bildat en fackförening, står under åtal ”för att samtidigt ha varit både medlem och ordförande för en facklig organisation”. Konfederationen DISK åtalas för val av sina representanter.

Förhandlingar förhindras
De fackliga organisationerna rapporterar att regeringen manipulerar medlemstal, eller påstår att siffrorna är felaktiga, för att vägra dem rätt till kollektiva förhandlingar, samt att deras medlemmar utsätts för påtryckningar för att gå ur facket. 

Arbetsgivarnas motstånd mot förhandlingar bestraffas inte ens när en arbetsdomstol finner att en facklig organisation har rätt. Även om anställda som avskedats på grund av sina fackliga aktiviteter har rätt att få jobbet tillbaka, beslutar domstolarna i regel att arbetsgivarna ska betala böter som kompensation. ILO har flera gånger framhållit att lagstiftningen är otillräcklig om den inte är förenad med tillräckligt avskräckande straff som garanterar tillämpningen.

Staten brukar inte behandla fackliga organisationer som verkliga sociala partners, vilket illustrerades under förhandlingarna om kollektivavtal år 2006. Följden av regeringens öppet antifackliga attityd under förhandlingarna den 15 till 30 augusti fick KESK att besluta sig för att lämna förhandlingsbordet. Det ledde i sin tur till att regeringen själv fattade alla beslut.

Påtryckningar för att gå ur facket
Anställda diskriminerades på olika sätt på grund av medlemskap i facket. Det handlade exempelvis om förflyttningar till andra arbetsplatser, ofta i andra städer. Andra former av diskriminering för att få anställda att lämna facket fortsatta att skapa problem. Under år 2006 omplacerades 15 offentliganställda, 402 tvingades till ”disciplinutredning” och fyra dömdes till fängelse; 131 åtalades i domstol och nio dömdes till böter. Två fackliga organisationer för offentliganställda pressades med stämningar för att de skulle ändra sina stadgar. På 14 olika arbetsplatser hindrades fackföreningarna från att använda sina kontor och i tre andra fall tömdes fackliga kontor med våld under legitima fackliga aktiviteter.

Avskedanden
Privata arbetsgivare brukar strunta i lagarna och avskeda anställda som arbetar fackligt, för att försvaga eller slå sönder fackföreningar. Många sådana fall redovisas i det följande. 

KRÄNKNINGAR UNDER ÅR 2006

I sin rapport i november 2006 skrev Europeiska kommissionen att ”Inga framsteg i fråga om fackliga rättigheter finns att notera”.

Missbruk av rättssystemet för att knäcka fackföreningar
I februari fann europadomstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) att upplösningen år 1995 av KESK:s medlemsförbund Tüm Haber-Sen (förbundet för anställda på dagstidningar och inom kommunikation) var olaglig. Efter upplösningen bildades Haber-sen år 1996.

I Eskisehir ställdes sex styrelsemedlemmar av KESK:s medlemsförbund inför rätta för att ha ”påverkat ett domstolsärende” som de varit närvarande vid. Följden av målet blev att de sparkades.

Den 14 november fann ECHR att en av grundarna av KESK:s medlemsorganisation Enerji-Yapi Yol Sen olagligen förflyttats på grund av sina fackliga aktiviteter. I oktober 2001 rättfärdigade lokala myndigheter förflyttningen med att säga att han hela tiden deltagit i KESK-aktiviteter och att det hotade den allmänna ordningen.

Under år 2006 dömdes nio fackligt aktiva till sammanlagt 1 476 turkiska lira (ca 1 110 US-dollar); 36 fackföreningsmedlemmar var vid årets slut fortfarande föremål för ”disciplinutredningar” medan 132 fått disciplinstraff. 15 fackföreningsmedlemmar förflyttades. Alla dessa åtgärder vidtogs på grund av deras fackliga engagemang.

Inblandning – förbund beordras ändra sina stadgar
KESK fortsatte drabbas av Arbets- och socialförsäkringsministeriets ingripanden i stadgarna. Ett av skälen som angavs var att KESK:s stadgar innehåller begreppet ”kollektiva förhandlingar” vilket enligt ministeriet inte är förenligt med ”kollektiva konsultativa samtal” som används i PETU. Flera andra fackliga organisationer, Kültür-Sanat Sen, ESM, Haber-Sen och sjukvårdsanställdas SES, som alla tillhör KESK, fick också order från ministern om att ändra sina stadgar.

Påtryckningar på lokala myndigheter för att de inte ska tillämpa kollektivavtal
Förra årets översikt informerade om att Inrikesministeriet utsatt tryckt på lokala myndigheter för att de inte skulle tillämpa de runt 130 kollektivavtal som KESK:s medlemsorganisation för kommunalanställda, TUM BEL SEN slutit med kommunala myndigheter under de föregående 12 månaderna. Trots att ECHR:s beslut gav förbundet rätt den 21 november, har ministeriet inte ändrat sin politik när detta skrivs. I åtta kommuner bröt man mot kollektivavtal som tecknats med TUM BEL SEN.

Antifackliga trakasserier och avskedanden
I februari sparkades 35 medlemmar av Textil/Disks fackförening från Inteks International Textile Industry and Export därför att ledningen inte ville att fackföreningen skulle få en majoritet av de organiserade på fabriken.

I september sparkade det brittiska förpackningsföretaget DS Smith 22 medlemmar av DISK-anslutna Tümka-Is (pappersarbetareförbund) på grund av deras fackliga arbete.

Under år 2006 vidtogs disciplinåtgärder mot 111 offentliganställda på grund av deras fackliga aktiviteter. Sex organiserade offentliganställda blev föremål för disciplinära utredningar och fem av dem överlämnades till domstol där de väntar på åtal för att ha spridit fackföreningens bulletin. 89 är föremål för rättsliga utredningar – två av dem därför att de hängde upp en almanacka från facket.

Fackföreningsmedlemmar trakasseras och strejkbrytare anställs
Omkring 300 löntagare av vilka 98 procent var kvinnor, gick i strejk på det tyska företaget Fresenius Medical Cares fabrik i frizonen Antalya den 26 september – den första strejken någonsin i en turkisk frizon. Strejken utlystes av Petrol-Is ungefär 18 månader efter det att man lyckats organisera de anställda. I ett helt år hade företaget vägra erkänna fackföreningen. När det slutligen gjorde det, påbörjades förhandlingar om kollektivavtal den 19 april men företaget vägrade benhårt att sluta avtal. Innan fackföreningen bildades hade arbetsvillkoren varit så dåliga att kvinnor tvingades begära företagets tillstånd för att få gifta sig och det var förbjudet att prata under arbetet. Dessa förhållanden hade förbättrats något sedan de anställda blivit organiserade men ledningen hade hela tiden trakasserat fackföreningsmedlemmar och öppet tryckt på dem för att de skulle lämna facket. För att bryta strejken gick företaget så långt som till att hyra in runt 60 strejkbrytare, något som är förbjudet enligt lag 2822. Strejken pågick fortfarande när detta skrevs.

Polisvåld mot demonstranter, fackliga ledare fängslade
I mars sade Motesan (en företagsgrupp ägd av turkiska Desan) upp 55 hamnarbetare som tillhörde förbundet Limter-Is som i sin tur tillhör centralorganisationen DISK och den internationella metallarbetarefederationen IMF. Samtidigt vägrade man betala ut innestående löner. Den 23 maj arrangerade arbetarna en protestaktion vid portarna till varvet i Tuzla. Den 31 maj angrep polisen dem. Sex blev svårt skadade och 16 greps, bland dem ordföranden för Limter-Is, Cem Dinç och den fackliga funktionären Kamber Saygili. Båda satt i fängelse i 40 dagar. Den 9 augusti, efter flera månaders strid, släpptes de och arbetarna fick betalt.

Den 3 maj svarade polisen med överdrivet våld på en fredlig demonstration som flera hundra KESK-medlemmar höll för bättre sociala rättigheter och arbetsvillkor. Flera av demonstranterna blev skadade.

Läs mer om Turkiet på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida