INLEDNING

Skriv ut

Än en gång kunde man se små strimmor av hopp i Mellanöstern, när några regeringar tog små försiktiga steg mot erkännande av fackliga rättigheter, men på det hela taget har löntagare i regionen fortfarande färre fackliga rättigheter än kollegorna i världen i övrigt.

Regeringen i Bahrain sände ut dubbla budskap. Först utfärdade den ett kungligt dekret som förbjöd avskedanden motiverade av fackliga aktiviteter, men några veckor senare kom ett förbud mot strejker inom många områden. Goda nyheter kom från Oman, där dekret utfärdades som medger att löntagare bildar fackföreningar, förhandlar kollektivt och genomför begränsade strejker.

På andra håll är fackliga rättigheter fortfarande hårt begränsade eller obefintliga. I Förenade Arabemiraten hade lagförslaget som skulle tillåta bildandet av fackföreningar fortfarande inte antagits vid årets slut. I Saudiarabien trädde en ny arbetsmarknadslag i kraft men fackföreningar och strejker är fortfarande förbjudna. Där löntagare har rätt att organisera sig fackligt är föreningsfriheten inskränkt eftersom lagarna föreskriver ett enda fackligt system. Detta gäller exempelvis i Jordanien, Kuwait, Yemen och Syrien.

Löntagare som vågade försöka utnyttja sina fackliga rättigheter möttes av hårt förtryck, särskilt i Iran. Mansour Osanloo, ledaren för bussförarfacket Sherkat-e Vahed på Tehran and Suburbs Company, blev en symbol i kampen för respekt för löntagarnas rättigheter. Protester i januari mot att han kvarhölls i fängelse ledde till att ytterligare 1 000 fackliga ledare, medlemmar och anhängare greps. Till och med barn blev gripna och en 12-årig flicka misshandlades och kastades in i en polispiket. Många andra skadades när polisen slog till mot deras bostäder för att tvinga dem tillbaka till arbetet. Osanloo själv satt i det ökända Evin-fängelset i Teheran till augusti och under fyra månader hölls han i isoleringscell där han ibland belades ögonbindel och handfängsel. I november greps han på nytt och misshandlades innan han släpptes mot en skyhög borgen en månad senare.

Iraks fackföreningsfolk tvingades arbeta i en miljö med otaliga faror i form av miliser, terroristgrupper, ockupationsstyrkor och andra. Bland de många fackligt aktiva som drabbades av våldet fanns minst två ledare som blev måltavlor på grund av sitt fackliga arbete. En av dem var Thabet Hussein Ali från vårdanställdas förbund. Han fördes bort och dagen därpå hittades hans sönderskjutna kropp som uppvisade tecken på svår tortyr, bl.a. sår orsakade av en elektrisk borrmaskin.

I Palestina har fientligheterna med Israel och inbördesstriderna mellan palestinierna gjort det omöjligt att använda några fackliga rättigheter. De komplicerade restriktionerna för palestiniers rörelser inom och mellan de ockuperade områdena förvärrar problemen ytterligare. Medlemmarna av en ILO-delegation fick uppleva detta på nära håll när de ibland tvingades använda telefon och videolänkar för att få kontakt med palestinska fackföreningsledare och arbetsgivare. I en direkt attack mot fackföreningsrörelsen tog sig en grupp maskerade män i oktober in i en byggnad där ett lokalt PGFTU-kontor och dess radiostation fanns. Först kastade de en handgranat som sårade fyra personer; sedan satte de eld på lokalerna.

Migrantarbetarna utgör fortfarande den allra sårbaraste gruppen i regionen. I vissa länder saknar de lagligt skydd för sina rättigheter medan de i andra förbjuds gå med i en fackförening. De vågar i regel inte organisera sig och delta i kollektiva aktiviteter av rädsla för misshandel, avskedanden eller förvisning. Det var vad som drabbade minst 20 migrantarbetare på två fabriker i Jordanien. De greps, misshandlades i häktet och skickades sedan ut ur landet därför att de vågade kräva högre löner och bättre arbetsvillkor. I Qatar greps många migrantarbetare efter sammanstötningar med polisen när de protesterade mot att två kamrater dött. Tre arbetare från Nepal deporterades sedan de protesterat mot långa arbetsdagar och obetald övertid. Förenade arabemiraten deporterade 50 migrantarbetare som protesterade mot låga löner.

Av migrantarbetarna är de unga kvinnorna i hushållsarbete de allra mest utsatta. I Kuwait drabbas de av förföljelse om de lämnar sina arbetsgivare som i regel lägger beslag på deras pass. Kvinnorna utsätts ofta för fysiska och sexuella kränkningar. I Saudiarabien betyder den fullständiga avsaknaden av fackliga rättigheter och skydd att migrantarbetare, särskilt kvinnor, ofta utsätts för uppenbara övergrepp i form av uteblivna löner, inlåsning, våldtäkter och fysiskt våld. På samma sätt är migrantarbetare i UAE bundna av ett sponsorsystem som utlämnar dem till arbetsgivarnas godtycke. Om de försöker organisera sig och gå i strejk riskerar de att bli deporterade.

Upp