INLEDNING

Skriv ut

Användningen av oproportionerligt kraftigt våld mot fackliga demonstranter och strejkande var en sorglig gemensam nämnare i Afrika under året. Åtta fackföreningsledare måste läggas in på sjukhus sedan polisen i Sydafrika brutit upp en demonstration som arrangerats i solidaritet med löntagare från Swaziland. I en annan händelse tvingades fyra arbetare till sjukhusvård sedan polisen i Kapstaden öppnat eld mot strejkande tidningsanställda. Tio protesterande kommunalarbetare sårades av gummikulor i Ekurhuleni. I Tchad skadades elva tidigare pipelinearbetare när polisen tog till batongerna mot protesterande arbetare som krävde betalt för övertidsarbete de gjort. Polisen i Kenya sköt tårgas och slogs med strejkande blomsterarbetare och flera skadades. I Marocko ledde polisvåld till en död och flera sårade efter en marsch som kommunalanställda genomförde i protest mot det antifackliga förtrycket.

Massavskedanden som vedergällning för strejker var en annan återkommande företeelse. I Kenya avskedades över 1 000 arbetare från en blomsterplantage när de gått i strejk på grund av arbetsolyckor och diskriminering. I Kenya avskedades också 28 strejkande tearbetare och 50 universitetslärare sparkades eller suspenderades för strejker. I Marocko avskedades 486 arbetare, de flesta kvinnor, som deltagit i en stridsåtgärd i protest mot diskriminering av fackföreningsmedlemmar. Massavskedanden rapporterades också från en diamantgruva i Botswana och ett väggbyggnadsprojekt i Kamerun.

Avskedandena motiverades ofta med att strejkerna varit illegala. I många länder föreskriver lagarna så krångliga procedurer att lagliga strejker blir i stort sett omöjliga att genomföra. Exempel på detta finns i Botswana, Burkina Faso, Kamerun, Centralafrikanska republiken, Elfenbenskusten, Etiopien, Kenya, Lesotho, Mauretanien, Namibia, Nigeria, Rwanda, Swaziland, Tanzania och Zambia.

I Guinea blev det allt farligare att bedriva facklig verksamhet och många av de värsta kränkningarna under året inträffade i detta land. I likhet med många andra regeringar betraktar regeringen i Guinea de oberoende fackliga organisationerna som sina motståndare. Fackliga ledare och aktiva hotas till livet, förföljs, utsätts för polisvåld och till och med mord. När landets två största centralorganisationer arrangerade två landsomfattande strejker svarade säkerhetsstyrkorna med oproportionerligt våld. Många sårades och över 20 dödades, enligt trovärdiga källor. Polisen själv medgav att det fanns minst 11 döda. Strax före den landsomfattande strejken i juni rapporteras en av regeringens ministrar ha hotat tre fackliga ledare till livet.

I Zimbabwe fortsatte Mugabes regim sitt brutala förtryck av fackliga rättigheter. När Zimbabwe Congress of Trade Unions (ZCTU) organiserade en protest den 13 september vidtog regeringen förebyggande åtgärder. Tillfartsvägarna till marschen blockerades, fackliga ledare greps och förhördes och fackliga lokaler blockerades eller bommades igen. Under protesterna greps 265 personer och 31 ZCTU-aktivister ställdes sedan inför domstol för brott mot den allmänna ordningen. 15 personer blev misshandlade i polishäkte. ZCTU:s ordförande, Lovemore Matombo, generalsekreteraren Wellington Chibebe och förste vice ordföranden Lucia Matibenga blev så svårt misshandlade att de inte kunde gå efteråt. De båda männens kläder var indränkta i blod.

I Djibouti fortsatte den långa listan över kränkningar av fackliga rättigheter. Centralorganisationens post genomlästes och fackliga ledare trakasserades och greps regelbundet. Den internationella sekreteraren för centralorganisationen UDT, Hassan Cher Hared, tvingades till slut lämna landet då han fruktade för sitt liv.

Kvinnliga fackföreningsmedlemmar i Afrika drabbades av sin beskärda del av förtrycket. Tio kvinnliga textilarbetare i Marocko ställdes inför domstol för att de organiserat en strejk och fyra av dem hölls häktade. I Mauritius tog polisen till batongerna och misshandlade kvinnliga arbetare som sittstrejkade på en textilfabrik.

Anställda i offentlig sektor drabbades av fortsatt förtryck av sina fackliga rättigheter såväl genom lag som genom praxis. I Lesotho får offentliganställda fortfarande inte

bilda fackföreningar. I Algeriet fann en delegation från Stats- och Kommunalanställdas International (ISKA) bevis för fortsatta och ständiga rättsliga och administrativa åtgärder mot ledare och medlemmar i offentliganställdas fackliga organisationer. Statstjänstemannaorganisationer i Benin utsattes alltjämt för trakasserier medan Ethiopian Teachers’ Association fortsatte vara måltavla för regeringens hotelser. Tre av förbundets ledare greps i december och när de ställdes inför rätta uppvisade de tydliga tecken på att ha blivit torterade.

Slutligen finns det fortfarande ingen reell föreningsfrihet i Egypten, Libyen och Sudan där lagarna föreskriver enorganisationssystem. I Ekvatorialguinea är diktaturen så absolut att det inte finns minsta utrymme för några fackliga rättigheter.

Upp