Direkt efter självständigheten utbröt oroligheter då den kopparrika sydligaste provinsen Katanga försökte bryta sig loss från Kongo. FN-trupper ingrep på premiärminister Patrice Lumumbas begäran. Genom en statskupp 1965 grep Mobutu makten och styrde sedan landet som envåldshärskare i mer än tre decennier.

I slutet av 1996 spred sig plötsligt ett uppror i östa Zaire i armén och utvecklades till en ’antiMobuturevolution’. I maj 1997 kunde Laurent-Désiré Kabila inta Kinshasa. Inbördeskriget har dock i stort sett fortgått hela tiden sedan dess med inblandning från andra afrikanska stater; rebellerna i öster har stöd från Burundi, Rwanda och Uganda medan trupper från Zimbabwe, Angola och Chad har stött Kabila. Samtliga utländska inblandade har också starka ekonomiska intressen i att kontrollera mineralrika områden.

2001 mördades Kabila och ersattes av sin son Joseph Kabila som visade sig vara oväntat handlingskraftig och inledde fredsförhandlingar med rebellerna. Han omvaldes i en långt utdragen process 2006. 2004 undertecknade ledare från elva länder i regionen ett avtal om att lösa konflikten med fredliga medel. Oroligheter har dock fortsatt, framför allt i östra delen av landet. FN-styrkan MONUC som finns i östra Kongo och ska stödja armén har inte kunnat skydda civilbefolkningen. Rebellgrupperna kontrollerar flera mineralrika områden och kan finansiera sin verksamhet på det sättet.Under 2010 har uppmärksamheten ökat mot de systematiska våldtäkter som är vanligt förekommande i de krigsdrabbade områdena. Fackliga organisationer från många länder deltog i en jättelik protestmars den 21 oktober i Bukavu (östra Kongo).

I Demokratiska republiken Kongo (DRK) finns enorma naturrikedomar – mineraler, diamanter, skog med mera. Precis som många andra afrikanska stater är också Kongo känsligt för svängningar i priset på råvaror på världsmarknaden. Under senare år har ekonomin i det närmaste kollapsat. Utlandsskulden har skjutit i höjden och inflationen är rekordhög, men i november 2010 beviljades landet det sista steget i den s.k. Parisklubbens skuldavskrivningsprogram som inneburit att stora delar av statsskulden avskrivits.

1951 trotsade en grupp afrikanska arbetare förbudet mot fackföreningar och Union Nationale des Travailleurs du Congo (UNTC) bildades. Under 1970– och 80-talen var organisationen en integrerad del av enpartisystemet. Sedan början av 1990-talet har en rad olika politiska partier startat egna fackliga organisationer. CDT bildades 1990 efter att tidigare ha existerat illegalt. En annan centralorganisation är CSCA, en kristen organisation som får stöd från de belgiska kristna fackförbunden. Det ekonomiska stödet utifrån har stärkt fackföreningsrörelsen, men också bidragit till att vidmakthålla den fackliga splittringen. Dessa tre centralorganisationer är anslutna till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS:

- Confédération Démocratique du Travail (CDT) 51,000 medlemmar

- Confédération Syndicale du Congo (CSC) 100 000 medlemmar

- Union Nationale des Travailleurs du Congo (UNTC) 51,000 medlemmar

Många samhällsfunktioner har brutit samman som en konsekvens av kriget, men trots de svåra förhållandena bedrivs ändå en facklig verksamhet i landet, bland annat viss utbildningsverksamhet med svenskt bistånd.

Kränkningar av de fackliga fri- och rättigheterna är vanligt förekommande. Det finns flera rapporter om att fackligt aktiva avskedats, arresterats och torterats. Strejker förekommer. Under senare år har facken börjat försöka organisera den informella sektorn, bla marknadskvinnorna i Kinshasa. CSC säger sig ha värvat 200 000 inom den informella sektorn fram till april 2008. Arbetet mot HIV/AIDS är också en prioriterad verksamhet. 3 fackliga ledare, bland dem CSC:s ordförande arresterades i mars 2009 närde kritiserat myndigheter för korruption. Strejker bland gruvarbetare. Lärare m fl har ägt rum 2009.

Landet har lägst Human Development Index i världen enligt UNDPs mätning 2011

Uppppdaterad januari 2012

Kjell Kampe

För mer information, kontakta ansvarig regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org