Efter den marxistiska diktaturens fall har den politiska situationen varit orolig. Efter ett kort inbördeskrig 1997 återtog den förre marxistiske presidenten Denis Sassou-Nguesso makten med hjälp av angolanska trupper. 1998 bröt det på nytt ut strider i landet.

Den politiska instabiliteten hänger också nära samman med landets ekonomiska kris. Olja har ersatt timmer som den främsta exportvaran och Kongo är nu den fjärde största oljeproducenten i Afrika söder om Sahara (efter Nigeria, Angola, Gabon). Timmerindustrin har drabbats hårt av den ekonomiska krisen.

Jordbruket är gravt misskött och landet måste importera livsmedel. Kongo är ett av de hårdast skuldsatta länderna och beroende av bistånd, men många givare har dragit ner på biståndet. Inbördeskriget 1997 och oroligheterna i grannlandet Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa) som bl.a. medfört att man tvingats ta emot ett stort antal flyktingar har också tärt hårt på ekonomin. I oktober 2009 blev ett kontroversiellt avtal klart som innebar att 200 000 hektar mark skulle arrenderas i 30 år av sydafrikanska odlare. Förhoppningarna var att det skulle öka tillgången på mat och innebära kunskapsöverföring.

En ny författning med en mycket stark presidentmakt antogs med stor marginal i en folkomröstning i januari 2002. Därefter omvaldes Denis Sassou-Nguesso som president med överväldigande majoritet, liksom också i valet i juli 2009.

Under kommunisttiden tvingades de fackliga organisationerna inordna sig i en av regimen godkänd facklig centralorganisation Confédération Syndicale Congolaise (CSC). Genom flera politiska strejker under 1990-talet bidrog CSC till en demokratisering av landet när det tidigare kommuniststyret under några år ersattes av en bräcklig demokrati. CSC hade 25 000 medlemmar i november 2006.

Det finns två andra centralorganisationer: Confédération Syndicale des Travailleurs du Congo (CSTC) med 68 500 och Confédération des Syndicats Libres et Autonomes du Congo (COSYLAC) med 18 735 medlemmar. COSYLAC organiserar främst offentliganställda och har engagerat sig mycket i kampen mot de omfattande privatiseringarna. CSC, CSTC och COSYLAC är anslutna till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS.

CSTC splittrades 2004 när regimen finansierade en kongress för en utbrytargrupp. Den fackliga splittringen har blivit ett argument för myndigheterna att ignorera facket. Rätten att strejka finns inskriven i arbetsmarknadslagarna. De senaste åren har präglats av strejker med krav att regeringen ska uppfylla sina löften. Avskedanden p g a facklig verksamhet är inte ovanligt.

Uppdaterad januari 2010
Kjell Kampe

För mer information, kontakta regionansvarig:
solveig.wickman@lotcobistand.org