Den som reser i Kinas kustområden möter ofelbart människor som stolt berättar att de skaffat kylskåp, tv, moped och har råd att besöka läkare. De jämför sina egna livsvillkor med hur livet varit för deras föräldrar eller mor- och farföräldrar. De tidigare generationerna skulle ha häpnat om de för 30 år sedan vetat vad deras barnbarn nu har råd att konsumera.

Den minskade fattigdomen och den ekonomiska tillväxten i Kina är frukten av genomgripande förändringar av ekonomin. Redan i slutet av 1970-talet inleddes en grundläggande omläggning av jordbrukspolitiken. De gamla kollektivjordbruken avskaffades. I stället fick varje familj bruka en egen jordlott och en friare prissättning infördes. Nästa steg i den nya politiken blev en snabb öppning mot omvärlden, i syfte att få in utländska investerare i landet. Till en början gällde fick de utländska företagen endast investera i de ekonomiska frizonerna, men så småningom vidgades friheten till att gälla hela landet. Ytterligare en förändring är ökad frihet för små privata företag.

Den marknadsinriktade politiken, som bär den tidigare ledaren Deng Xiaopings signum, har också varit tydligt exportinriktad. Idag är Kina en av världens största mottagare av utländska investeringar. De utländska företagens betydelse för sysselsättningen ska emellertid inte överdrivas. Av Kinas samlade arbetskraft på drygt 650 miljoner människor är det endast knappt tio miljoner som är anställda i utländska företag. Även om Kinas ekonomiska politik gentemot omvärlden blivit öppnare – särskilt i och med medlemskapet i WTO (World Trade Organisation) – återstår fortfarande många hinder. För att lyckas i det kinesiska näringslivet krävs ofta goda personliga kontakter med ledande politiker och personer inom staten.

Tillväxten i Kina har varit snabbare än i exempelvis Indien som också avreglerat ekonomin och liberaliserat handeln. En förklaring den större kinesiska framgången kan vara skillnaden i utgångsläge, bland annat när det gäller utbildningsnivå. I Indien är hälften av de vuxna analfabeter, medan analfabetismen i Kina i stort sett är utrotad. En annan skillnad mellan länderna är kvinnans ställning, där arbetslivet i Kina varit mer öppet för kvinnor.

I Kina finns fortfarande mellan 100 och 170 miljoner fattiga människor beroende på vilken fattigdomsgräns man utgår ifrån. Nästan alla av Kinas absolut fattiga finns på landsbygden. Tillväxten har varit snabbare där, men fattigdomen var å andra sidan större redan i utgångsläget. 1978 var inkomsterna på landsbygden ungefär en fjärdedel av städernas. I dag motsvarar inkomsterna på landsbygden en tredjedel av inkomsterna i städerna. I Kina har den ekonomiska tillväxten varit så snabb att den absoluta fattigdomen kunnat minska samtidigt som de ekonomiska klyftorna inom landet vidgats med våldsam fart. Före marknadsreformerna var Kina ett av världens mest jämlika länder, nu är ojämlikheten större än i Indien och på nivå med Latinamerika.

För de anställda skiljer sig arbetsvillkoren drastiskt mellan de statliga företagen och de privata. I en statlig anställning ingår subventionerad sjukvård och medicin, pension och ofta också ett understött boende. Vid en privatisering försvinner samtliga dessa förmåner och anställningsvillkoren luckras upp. Särskilt i de nordöstra delarna av landet, där basen finns för den traditionella tunga industrin, har det skett dramatiska nedskärningar på statliga företag. I flera fall har massavskedandena lett till omfattande protester och i vissa fall även militanta revolter.

Det finns för närvarande inga tecken som tyder på att det kinesiska kommunistpartiet håller på att tappa sitt politiska maktmonopol. Sammanbrottet av Sovjetunionen har gjort Kinas ledare fast beslutna att bevara landets politiska struktur. Inom många dagspolitiska frågor tillåts visserligen en fri debatt. Det finns idag relativt oberoende grupper som bevakar miljöfrågor och jämställdhet. Men det är inte tillåtet att ifrågasätta kommunistpartiets makt och föreslå parlamentarism och flerpartisystem.

En allvarlig försämring av relationerna med omvärlden uppkom efter krossandet av demokratirörelsen sommaren 1989. Flera stater inledde sanktioner mot Kina i protest mot övergreppen. I dag har alla sanktioner upphört och det råder snarast tävlan om att komma in på den kinesiska marknaden så snabbt som möjligt.

Vid kommunistpartiets kongress 2002 skedde ett skifte av flera ledande företrädare inom statsledning och kommunistparti. Den tidigare partiordföranden och presidenten Jiang Zemin lämnade över makten till Hu Jintao. Samtidigt bekräftades kommunistpartiets val av Wen Jiabao som ny premiärminister efter Zhu Rongji.

Vid en presskonferens i samband med det kinesiska kommunistpartiets kongress försvarade samtidigt ordföranden för landets statligt kontrollerade fackföreningsrörelse, Zhang Junjiu, regimens hårda tag mot de arbetare som protesterat mot avskedanden och uteblivna löner i staden Liaoyang i nordöstra Kina. Bland de arresterade fanns den välkända arbetarledaren Yao Fuxin, som fortfarande sitter i fängelse.

Enligt den kinesiska konstitutionen råder ”organisationsfrihet” i landet. I realiteten är alla organisationer som hotar att spela en självständig roll antingen hårt kontrollerade eller förbjudna. Det gäller också den fackliga rörelsen. Den enda organisation som tillåts att arbeta öppet är All-China Federation of Trade Unions, ACFTU. Ledningen för ACFTU utses i realiteten av det kinesiska kommunistpartiet. Enligt ett beslut vid partikongressen 1992 ska ACFTU:s uppgift vara att ”mobilisera arbetare för landets utveckling”, den underförstådda betydelsen är att facket inte ska ta strid mot arbetsgivare för att försöka förbättra löner och arbetsvillkor. En liknande formulering finns i ACFTU:s egen konstitution, där det fastslås att organisationens uppgift är att utgöra en ”bro mellan kommunistpartiet och den arbetande massan”. Mer tydlig kan den politiska kopplingen knappast bli.

ACFTU-förbunden är i huvudsak uppbyggda efter industriförbundsprincipen, med en fackförening för varje arbetsplats. Anställda på utländska företag i Kina har rätt att bilda fackliga organisationer, under förutsättning att de ansluts till ACFTU. Samtidigt saknar ACFTU erfarenheter av fackligt arbete på privatägda företag. Trots myndigheternas ogillande har dock antalet strejker ökat kraftigt de senaste åren. Särskilt har arbetarnas stridbarhet ökat i de ekonomiskt expansiva områdena i södra Kina. När strejker uppstått har ACFTU:s roll varit att försöka motivera de anställda att återgå till arbetet. ACFTU har inte rätt att uppmana till strejk.

Flera försök har gjorts för att bilda oberoende fackliga organisationer vid sidan av ACFTU. En av dessa organisationer, Arbetarnas Autonoma Federation, AAF, uppstod som en del av den demokratirörelse som växte fram i Beijing våren 1989. Efter massakern på Himmelska Fridens torg i juni förbjöds AAF och organisationens grundare Han Dongfang sattes i fängelse.

I några fall har medlemmar och lokala fackföreningar inom ACFTU agerat på tvärs mot kommunistpartiet. Framför allt i nordöstra Kina, i det så kallade rostbältet, har arbetare protesterat mot stora nedskärningar och att arbetslösa anställda inte fått något avgångsvederlag. I samtliga fall har sådana protester slagits ned med hård repression av den kinesiska staten och de som ansetts vara ledare för protesterna har fängslats. Det mest välkända fallet är fängslandet av de lokala ACFTU-företrädarna Yao Fuxin och Xiao Yunling i staden Liaoyang 2002. I det fallet vände sig de demonstrerande arbetarna mot att anställda förvägrades pensioner och sjukvård i samband med en drastisk neddragning samtidigt som företagets direktör roffade åt sig av företagets vinster. Xiao Yunling blev frisläppt 2008. Yao Fuxin släpptes allvarligt sjuk ur fängelset i mars 2009.

Även i andra delar av Kina har strejker blivit vanligare. Särskilt omfattande är strejkerna i Guangdong provinsen i södra Kina. Bara kring Pärlflodens delta, som är ett av landets mest industrialiserade områden, inleds en ny strejk varje dag. Missnöjet gäller nedskärningar och låga löner. Hela denna proteströrelse sker vid sidan av ACFTU.

I Guangdong provinsen i södra Kina finns också det enda embryon till autonoma organisationer för de anställda, det mesta kända är Chinese Working Women Network (CWWN). Dessa nätverk fungerar framför allt som juridiska rådgivare för anställda som råkat illa ut. Deras strategi är att försöka utnyttja den rådande kinesiska lagstiftningen för att förbättra villkoren. Trots denna till synes harmlösa inställning har dessa rättscenter flera gånger attackerats av säkerhetspolis, lokaler har förstörts och ledande företrädare gripits. Notabelt är att ACFTU aldrig agerat till dessa grupper och nätverks försvar.

Omkring 140 miljoner människor i Kina har sökt sig från landsbygden till de industrialiserade kustregionerna. En huvuddel är kvinnor och kallas för inre migrantarbetare eller dagongmei (en syster som säljer sin arbetskraft). Dessa arbetare har de sämst betalda och farligaste industrijobben inom den växande exportsektorn. Många tvingas jobba extremt mycket övertid. De är också diskriminerade inom Kina. Eftersom de fortfarande är skrivna i sina ursprungsprovinser har de inte fulla sociala rättigheter i de provinser dit de flyttat. Särskilt många inre migrantarbetare finns i provinsen Guangdong i södra Kina.

Eftersom den kinesiska fackföreningsrörelsen kontrolleras av stat och kommunistparti har den svenska fackföreningsrörelsen varit restriktiv med kontakter. Samtidigt finns allt fler svenska företag etablerade i Kina och några svenska förbund anser att det är angeläget med lokala kontakter med de fackliga klubbarna på dessa företag i Kina.

Mats Wingborg, uppdaterat 2010