I slutet av 1800-talet ockuperades Kamerun av tyskarna. Efter första världskriget delades Kamerun mellan Frankrike och Storbritannien. Den franska delen av landet blev självständig 1960. Efter en folkomröstning 1961 fördes den norra delen av den brittiska zonen till Nigeria medan den södra delen slogs samman med Kamerun.

1966 proklamerades Kamerun som en enpartistat och tre år senare slogs även de fackliga organisationerna ihop och blev en del av stats- och regeringsmakten.

Paul Biya har varit Kameruns president sedan 1982. Från 90-talets början har landet formell demokrati med flera partier. I starkt kritiserade parlamentsval 2007 stärkte presidentens parti sina positioner. Trots omfattande kravaller antog parlamentet 2008 en förändring av författningen som innebär att president Biya skulle kunna ställa upp för ytterligare en mandatperiod 2011. I ett kritiserat presidentval i april 2011 fick Paul Biya 78% av rösterna.

I Kamerun finns förutom jordbruket en relativt välutvecklad industri. Ett avtal om strukturanpassningsprogram antogs 1997, men korruption och misshushållning från regeringens sida har försvårat ett genomförande av programmet.

Kameruns fackföreningsrörelse har under lång tid haft spända relationer med landets regering. I början av 1990-talet bröt man definitivt de tidigare banden med regimen och proklamerade sig som en obunden fackföreningsrörelse. I samband med detta bytte organisationen namn till Confédération Syndicale des Travailleurs du Cameroun (CSTC).

Enligt landets arbetsmarknadslagar har anställda rätt att bilda och ansluta sig till fackliga organisationer och rätt att förhandla om kollektivavtal. Myndigheterna har trots detta ända sedan 1991 vägrat registrera de offentligt anställdas fackförbund. ILO:s kritik har besvarats med att ett lagförslag som garanterar rätten att organisera sig håller på att utarbetas. Det finns inga rapporter om att några kollektivavtal har ingåtts.

CSTC har sedan 1997 förlamats av en intern maktkamp som till stor del provocerats fram av regeringen som aktivt stött den ena sidan i konflikten. Både CSTC med 150 000 medlemmar och ytterligare en centralorganisation, Unions des Syndicats Libres du Cameroon, USCL med 50 000 medlemmar och är anslutna till Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS. 2011 anslöts också Confédération des Syndicale Autonomes du Cameroun med 75 000 till IFS. Organisationen bildades genom en utbrytning från CSTC.

Kränkningar av fackliga rättigheter är vanligt förekommande, särskilt lärarfacket har varit hårt utsatt. I mars 2008 häktades t.ex. ordföranden i byggnadsarbetareförbundet två dagar före förbundets kongress. Både IFS och Organization of African Trade Union Unity, OATUU har upprepade gånger protesterat mot regeringens inblandning i fackliga angelägenheter. Strejker och andra fackliga aktioner har ökat de senaste åren. 2011 strejkade olika grupper, bl.a. hamnarbetarna i Ddouala – både för att uppnå bättre arbetsvillkor men också för krav på fackliga rättigheter.

Uppdaterad januari 2012
Kjell Kampe

För mer information, kontakta:
info@lotcobistand.org