Japan är världens näst största ekonomi, med en sjättedel av världens BNP. Från att ha varit en av de förlorande staterna i andra världskriget har Japan genomgått häpnadsväckande ekonomisk utveckling. Produktionens bas har successivt förskjutits från tung industri, som varv och stål, till hög- och mellanteknologi inom områden som elektronik, datateknik och telekommunikation.

En viktig förklaring till den ekonomiska framgången är den medvetna satsningen på utbildning och forskning, både i offentlig regi och på företagen. I den ekonomiska politiken har statsapparaten en interventionistisk och styrande roll. Det är knappast fri marknad som råder, snarare ett ekonomiskt system som styrs gemensamt av statsapparaten och starka kartellbildningar. Den japanska ekonomin har varit en motor för den snabba ekonomiska utvecklingen i hela östra Asien. Den ekonomiska framgången i de fyra ”asiatiska tigrarna”– Singapore, Hong Kong, Taiwan och Sydkorea – hade inte varit möjlig utan stimulansen från japanskt kapital.

Vid valet 2009 segrade det Demokratiska partiet, därmed förlorade det Liberaldemokratiska partiet makten efter ett regeringsinnehav sedan 1950-talet. Premiärminister är för närvarande Yoshihko Noda, som gick segrande ur en maktkamp inom partiet 2011.

Det finns omkring 53 miljoner anställda på den japanska arbetsmarknaden. Av dessa är cirka 10 miljoner fackligt organiserade, vilket ger en organisationsgrad på knappt 23 procent. Den största fackliga centralorganisationen är Rengo, med omkring 6,5 miljoner medlemmar, det vill säga drygt hälften av den organiserade arbetskraften. Rengo är också en av de största medlemsorganisationerna inom Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS). Idémässigt är Rengo en tämligen konservativ organisation och de lokala fackliga företrädarna kritiseras stundtals för att ha alltför nära band med arbetsgivarna. Rengo bedriver ett omfattande fackligt bistånd. 80 procent av biståndet går till lokala fackföreningar på japanska företag som har etablerat sig utomlands.

Vid sidan av Rengo finns två mer radikala centralorganisationer, Zenroren och Zenrokyo. Zenroren har 840 000 medlemmar och Zenrokyo 130 000 medlemmar. Samtliga tre centralorganisationer har tappat medlemmar sedan början av 1980-talet. Därutöver finns flera lokala fackföreningar. 

Ett specifikt drag hos den japanska fackföreningsrörelsen är de företagsbaserade fackföreningarna. I huvudsak är det dessa som bedriver kollektiva förhandlingar och sluter avtal med arbetsgivaren. Medlemmarna i fackföreningarna omfattar alla kategorier av anställda; både arbetare, förmän och andra tjänstemän. Endast fast anställda har möjlighet att bli medlemmar.

Ett annat kännetecken är att de fackliga ombudsmännen är anställda av företagen och inte av de fackliga organisationerna. När en medlem börjar arbeta som ombudsman för fackföreningen lämnar han eller hon endast tillfälligt företagets verksamhet. Ofta uppmuntrar företagen de anställda att under perioder arbeta för facket, det anses bredda kompetensen. 

Mats Wingborg, uppdaterat 2012