Det iranska parlamentet har en begränsad makt. Presidenten fungerar både som statschef och regeringschef och stoppa parlamentet från att stifta lagar. Landets ekonomi bygger på de rika oljetillgångarna som ägs och kontrolleras av staten. Omkring 90 procent av landets export består av olja. Iran är OPEC:s största oljeproducent efter Saudiarabien.

På arbetsplatserna finns så kallade ”islamiska råd” som tillhör centralorganisationen ”Arbetarnas hus”. Denna rörelses uppgift är i första hand att understödja den islamiska kulturen. Strejkrätten är strypt, trots det finns flera uppgifter om ett ökat antal strejker och demonstrationer. Förutom den statskontrollerade fackföreningsrörelsen finns en iransk facklig centralorganisation som verkar i exil från Frankrike som är ansluten till den kommunistiska internationalen.

I juni 2009 omvaldes Mahmoud Ahmadinejad till landets president. Enligt många källor var den egentliga vinnaren av presidentvalet Mir-Hossein Mousavi. Anklagelserna om valfusk ledde till omfattande folkliga protester som skoningslöst slogs ned av regimen.

President Ahmadinejad bedriver en systematisk repression mot landets fackföreningsrörelse. Vid flera tillfällen har fackliga aktivister arresterats, fängslats och hotats. Landets islamistiska domstolar accepterar inte självständiga fackföreningar. En av Irans mest välkända politiska fångar är Mansour Osanloo, ordförande i förbundet för busschaufförer, 2007 dömdes han till fem års fängelse. I maj 2010 avrättades den fackligt aktive läraren Farzad Kamangar efter anklagelser om att ha ”hotat den nationella säkerheten”.

Ahmadinejad förföljelse av fackliga organisationer är en del i ett större angrepp på det civila samhället. Vad den islamistiska regimen fruktar är att fackliga aktivister ska samverka med studenter, vänsterradikala grupper och företrädare för nationella minoriteter (som araber, kurder och balucher). En sådan samordning skulle på allvar kunna utmana makten i Tehran.

Internationella fackliga samorganisationen (IFS) bevakar utvecklingen i Iran och har i flera uttalanden protesterat mot övergreppen, nu senast avrättningen av Farzad Kamangar. Den globala fackliga branschinternationalen för transportarbetare, ITF, uppmanar fackliga organisationer i omvärlden att anta stöduttalanden till förmån för den fängslade Mansour Osanloo.

Mats Wingborg, 2010