Det är ett trepartsorgan där de 177 medlemsländerna har representanter från både regering, arbetsgivar-, och arbetstagarorganisationer. Syftet är att samla dessa tre parter i ett gemensamt arbete för social rättvisa och bättre levnadsförhållanden i alla länder.

I ILO fastställer man, genom att ta fram konventioner och rekommendationer, globala normer för rättigheter i arbetslivet. Sedan är det meningen att staterna ska ratificera, d v s skriva under, dessa. Att ratificera en konvention medför en tvåfaldig förpliktelse för medlemslandet, dels förpliktelsen att tillämpa konventionens bestämmelser, dels att godta åtgärder för internationell övervakning.

ILO:s åtta sk kärnkonventioner utgör en minimistandard för arbetsvillkor över hela världen. Det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet.

ILO:s kärnkonventioner:
Nr 29 Förbud mot tvångs- och straffarbete
Nr 87 Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
Nr 98 Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
Nr 100 Lika lön för lika arbete, oavsett kön
Nr 105 Avskaffande av tvångsarbete
Nr 111 Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
Nr 138 Minimiålder för arbete
Nr 182 Mot de värsta formerna av barnarbete

Även Sverige har representation i ILO från regeringen, arbetsgivarna och från fackföreningsrörelsen. I ILO driver fackföreningsrörelsen frågor om mänskliga och fackliga rättigheter.

ILO:s agenda för anständigt arbete (Decent Work Agenda) initierades av Juan Somavia, som tog över som ILO:s generaldirektör 1999. På kort tid har konceptet lett till en internationell enighet om att sysselsättning och anständigt arbete är centrala faktorer för att minska fattigdomen i världen. Agendan består av fyra delar: normer och rättigheter i arbetslivet, skapande av sysselsättning och företagsutveckling, social trygghet och social dialog mellan arbetsmarknadens parter.

Upp