Den 1 juli 1997 blev Hongkong åter en del av Kina, efter att fram till dess varit den sista resten av brittisk kolonialism i regionen. De kinesiska ledarna deklarerade långt före övertagandet att det kapitalistiska systemet skulle fortsätta i Hongkong.
En slogan för regeringen i Beijing blev att Kina skulle vara ”ett land, med två system”. Styret för Hongkong utses numera av regeringen i Beijing, vilket i sin tur innebär folkliga protester och att krav på att demokratin vidgas.
Redan på 1960-talet genomgick Hongkong en snabb industrialisering och blev världsledande i tillverkning av elektronik, leksaker, kläder med mera. Sedan början av
1980-talet har den mesta av produktionen flyttat till de ekonomiska frizonerna i den kringliggande kinesiska provinsen Guangdong. Hongkong har istället förvandlats till ett av Asiens viktigaste centrum för företagsledningar, banker och transporter. I Hongkong finns världens största hamn räknat i antalet ton varor som hanteras.
Medan den ekonomiska friheten för kapitalister är orubbad i Hongkong befinner sig den fria fackföreningsrörelsen och massmedia i ett mer trängt läge. Oron är stor att
myndigheterna ska slå till mot aktivister och journalister som kritiserar den kinesiska politiken. Men fortfarande kan fackföreningsrörelsen och den oberoende pressen möjlighet att agera självständigt, även om en viss självcensur kan förekomma i rädsla för repressalier.
Hongkongs BNP är högre än Storbritanniens och bland de högsta i Asien. I Hongkong finns ovanligt många miljonärer och miljardärer, men också många låginkomsttagare och fattiga migrantarbetare. Det offentliga sociala skyddet är bristfälligt. Exempelvis finns inte något allmänt pensionssystem eller arbetslöshetskassa och den som vill ha en bra utbildning eller sjukvård får själv betala. De styrande i Hongkong har sedan decennier tillbaka fört en nyliberal politik. De har valt att blanda sig i så lite som möjligt, de låter marknaden agera fritt och de har aldrig initierat några generella välfärdsreformer. Två undantag finns dock när det gäller den nyliberala politiken: mer än hälften av invånarna bor i subventionerade bostäder och kollektivtrafiken, inklusive taxi, får ett omfattande offentligt stöd.
Hongkong Confederation of Trade Union (HKCTU), formellt bildad 1990, är en facklig centralorganisation som bland annat organiserar lärare, byggnadsarbetare, livsmedelsarbetare, textilarbetare, socialarbetare, hembiträden och anställda inom elektronik- och telefonindustrin.
HKCTU har en ovanlig historia. Centralorganisationen har uppstått ur det kristna fackförbundet CIC, Christian Industrial Committé. Under en lång period fanns bara CIC
som ett alternativ till de Beijing- och Taiwanstyrda fackföreningarna. Genom initiativ från offentliganställda vidgades den oberoende fackliga rörelsen och HKTUC bildades.
Det finns en nära koppling mellan HKCTU och demokratirörelsen både i Hongkong och i Kina. Samtidigt betonar HKCTU att organisationen är partipolitiskt obunden.
Vid sidan av HKCTU finns ytterligare två fackliga centralorganisationer i Hongkong, en Kina-trogen och en med nära band till Taiwan.
Mats Wingborg, uppdaterat 2010.
