Honduras stod som modell när den nedsättande termen bananrepublik myntades vid 1900-talets början: ett land styrt av en liten elit, politiskt godtycke inom rättsskipningen, utbredd korruption och ett totalt beroende av enstaka exportprodukter. De amerikanska bananbolagen United Fruit Company och Standard Fruit Company hade ett avgörande politiskt inflytande.

Under hela 1900-talet dominerades politiken av det liberala Partido Liberal (PL) och det konservativa Partido Nacional (PN). Partierna turades om att sitta på presidentstolen när inte militären hade makten. Medan inbördeskrig och revolutioner i övriga Centralamerika under 1980- och 90-talet drog till sig världens uppmärksamhet, skedde demokratiseringen och demilitariseringen av Honduras i tysthet. 

2006 valdes godsägaren Manuel Zelaya från det Liberala partiet till president. Zelaya förde till en början en traditionell politik, men kom snart att radikaliseras. Han satsade på sociala reformer och knöt kontakter med Venezuelas ledare Hugo Chavez, vilket retade gallfeber på landets elit som i juni 2009 störtade presidenten. Kuppen kritiserades av omvärlden och Honduras uteslöts ur Organisationen för de amerikanska staterna (OAS). Men kuppmakarna lyckades sitta kvar och genomförde i november presidentval som vanns av Porfiro Lobo från Nationella Partiet. 

Kriminaliteten har växt explosionsartat och Honduras var 2011 världens mest våldsamma land räknat per mord per invånare. Värst utsatta är huvudstaden Tegucigalpa och industristaden San Pedro Sula där mordfrekvensen låg på 82 per 100 000 invånare. Rivaliserande ungdomsgäng som används av narkotikakarteller ligger bakom de mesta av våldet, men även ökat politisk våld har följt på kuppen 2009. Journalister, fackföreningsfolk och ledare för lantarbetare har varit särskilt utsatta för attacker från dödspatruller.

Honduras är ett av de fattigaste och mest skuldsatta länderna på kontinenten. 1960 beräknades 45 procent leva i fattigdom. Idag har siffran stigit till cirka 60 procent. De pengar som honduraner som arbetar i USA skickar hem till sina familjer har mer än fördubblats de senaste åren och motsvarar nu en femtedel av landets BNP.

Utländska sammansättningsindustrier (maquilas) har växt mycket snabbt de senaste åren lockade av fördelaktiga ekonomiska villkor och är nu landets största enskilda exportsektor.  Idag beräknas cirka 130 000 personer arbeta i dessa industrier, majoriteten kvinnor. I de skattefria zonerna svartlistas och avskedas personer som försöker organisera arbetarna fackligt, trots att arbetsrättslagstiftningen garanterar organisationsrätten. 

För att bilda en fackförening krävs minst 30 personer och det får bara finnas en organisation per företag eller institution. Offentliganställda får bilda fackföreningar men statstjänstemän får inte förhandla om kollektivavtal. Anställda i statliga företag måste varsla sex månader i förväg och få regeringens godkännande innan de kan strejka. Statstjänstemän får inte strejka.

När fackföreningsrörelsen växte i styrka på 50-talet skapade regeringen en rad parallella fackförbund, ”köpte” flera av de nationella ledarna och lyckades splittra rörelsen. De fackliga organisationerna är fortfarande svaga och splittrade och har ett lågt förtroende efter korruptionshärvor bland olika ledare. Drygt sju procent av arbetstagarna är organiserade, lärarfacket och vårdförbundet är de starkaste fackliga organisationerna. 

Det finns flera centralorganisationer där de två viktigaste är Confederación de Trabajadores de Honduras (CTH) och Confederación Unitaria de Trabajadores de Honduras (CUTH), båda anslutna till IFS.

Uppdaterad januari 2012
Johan Schmidt

För mer information, kontakta regionansvarig:
nathalie.lucasson@lotcobistand.org